FEMTE SÖNDAGEN I FASTETIDEN
I början av mina teologistudier gjorde jag ett arbete som handlar om en av dagens bibeltexter – Joh 3:11-21.
Vill du läsa mitt arbete? Du hittar det här:
När det omöjliga blir möjligt
P.S.
Det viktigaste står i sista stycket, det som heter
”5. Sammanfattning och reflektion”
Idag har jag förlorat en av mina förebilder. Nästan en idol.
En person som jag har haft stor respekt för, som har betytt mycket för mig, men som jag aldrig har träffat, har dött. En mycket begåvad skådespelare, med många strängar på sin lyra.
Vi vet ju alla att vi ska dö, förr eller senare. Somliga av oss dör tidigt, andra lever längre. Men ingen av oss slipper undan. En dag kommer vi att dö. Det är det enda vi kan vara alldeles säkra på.
En annan av mina förebilder, en kvinnlig präst jag kände när jag växte upp, brukade avsluta tacksägelsen i kyrkan med bönen: ”Gud, lär oss att leva så att vi kan dö”. Det tycker jag är fint.
Att leva så att man kan dö innebär att man gör det bästa man kan av sitt liv, på alla möjliga vis. Inte skjuter upp det goda man vill göra. Avstår från att göra det som inte är gott, fastän man kanske skulle vilja göra det. Lever fullt ut, och njuter av livet, men samtidigt är redo att lämna det, när den dagen kommer.
Finns det någonting som du skulle behöva ändra på i ditt liv för att kunna leva livet fullt ut? För att, när den tiden kommer, vare sig det blir snart eller långt in i framtiden, kunna dö i frid?
När man läser Bibeln märker man att de flesta av de människor som det berättas om är långt i från perfekta. Många av de personer som har en framträdande roll i Bibeln gör helt andra saker än Gud vill att de ska göra, både oavsiktligt och med flit. Ändå får de fortsätta att följa Gud, när de inser sina misstag och ändrar sina liv.
Vad säger det oss om Gud?
Jo, att Gud inte är till för perfekta människor.
Det finns faktiskt inga människor som aldrig gör fel, eller som alltid gör precis som Gud vill att de ska göra. Så om Gud bara gillade perfekta människor skulle ingen av oss ha en chans.
Om jag (du) vill hålla ihop med Gud behöver jag (du) alltså inte vara orolig. Även om jag (du) gör bort mig (dig), väljer fel i livet, eller rentav gör det jag (du) vet att Gud inte vill – och det gör jag (du) hela tiden – så finns det alltid en väg tillbaka till gemenskapen med Gud.
Det är bara att säga som det är till Gud, och börja om på nytt.
Varendaste gång.
Klagovisorna, en av böckerna i Bibeln, är precis som namnet säger full av en massa klagorop. Det är Gamla testamentets gudsfolk, Israel, som talar i boken. De har blivit tillfångatagna av fiender, och lever som krigsfångar, eller kanske som flyktingar, i främmande land. Jämmer och elände, rakt genom hela boken.
Men mitt i alltihop kommer det, hoppet om räddning:
”Men Herrens nåd tar inte slut,
hans barmhärtighet upphör aldrig.
Varje morgon är den ny –
stor är din trofasthet.”
(Klag 3:22-23)
Den som (liksom jag) har den tidigare svenska bibelöversättningen i minnet känner nog igen den här formuleringen:
”HERRENS nåd är det att det inte är ute med oss”
(Klag 3:22-23 i 1917 års översättning)
Jag tycker att de orden är till stor glädje och tröst, när jag tänker på hur vi människor ställer till det för oss.
Det är INTE ute med oss!
Om det bara berodde på oss skulle det nog snart vara det. Men det är inte vi som kommer att få sista ordet. Det är Gud. Och Gud har inte gett upp hoppet om oss.
Därför behöver inte jag (du) heller göra det.
Gud är alltid på samma plats som jag (du). Eftersom man inte kan se Gud kan man uppleva att han är långt borta. Ändå är han här, just här där jag (du) är.
Bibelns kung David skriver om det här, i Psalm 139 i Psaltaren:
”Herre, du rannsakar mig och känner mig.
Om jag står eller sitter vet du det,
fast du är långt borta vet du vad jag tänker.
Om jag går eller ligger ser du det,
du är förtrogen med allt jag gör.
Innan ordet är på min tunga
vet du, Herre, allt jag vill säga.
Du omger mig på alla sidor,
jag är helt i din hand.
Den kunskapen är för djup för mig,
den övergår mitt förstånd.
Var skulle jag komma undan din närhet?
Vart skulle jag fly för din blick?
Stiger jag upp till himlen, finns du där,
lägger jag mig i dödsriket, är du också där.
Tog jag morgonrodnadens vingar,
gick jag till vila ytterst i havet,
skulle du nå mig även där
och gripa mig med din hand.
Om jag säger: Mörker må täcka mig,
ljuset omkring mig bli natt,
så är inte mörkret mörkt för dig,
natten är ljus som dagen,
själva mörkret är ljus.”
David hade stor personlig erfarenhet av att umgås med Gud. Han var utvald att bli kung, men det dröjde lång tid innan han verkligen blev det. Och under den tiden fick han uppleva många svårigheter och motgångar. Ändå visste han hela tiden att Gud var med honom. Det står att han ”hämtade styrka hos Herren, sin Gud”.
Hur vet man, personligen, att Gud alltid är nära?
Mitt eget svar är att den samlade information och erfarenhet jag har tillgång till, från Bibeln, från andra kristna, och från mig själv, säger mig att det är så. Jag upplever inte alltid att Gud är nära. Men när jag ser tillbaka på mitt liv tycker jag mig märka att det ändå är så.
Vad har du för erfarenhet av att Gud är nära?
