Eva, präst i Dalsland

Vad är skillnaden mellan skuld och skam?

Skuld är att känna att man har gjort någonting fel, någonting som man behöver göra någonting åt, till exempel rätta till eller be om förlåtelse för.

Skam är att känna att man ÄR fel, utan att kanske riktigt kunna sätta fingret på vad det är som är fel.

Skulden pekar med ett tydligt pekfinger, på någonting speciellt som man har gjort fel.

Skammen pekar med en alla fingrarna på en gång, åt flera olika håll samtidigt.

Ibland kanske man känner både skuld och skam på en gång. Då får man be Gud om hjälp att förstå vad som är vad.

Du är älskad av Gud, precis som du är. Den som är älskad av Gud behöver aldrig skämmas.

Varje år när solen och ljuset kommer tillbaka får jag vårkänslor. Jag längtar efter att plantera, sätta frön i jorden och se hur de gror.

Det är ett mirakel, varje gång det händer. Ändå händer det, gång på gång.

På samma sätt är det ett mirakel varje gång en människa som har levt i mörker hittar tillbaka till ljuset. Ändå händer det, gång på gång.

För ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Allt vi gör får konsekvenser av något slag. Ingen av oss lever isolerad från alla andra, vi påverkar varandra med våra liv, vare sig vi vill det eller inte.

Som mänsklighet har vi gemensamt ansvar för den värld vi lever i, och gemensamt ansvar för varandra.

Vad är ditt ansvar?

I mitt förra inlägg skrev jag om Saul, han som var den första kungen över Bibelns gudsfolk. Han som verkade vara precis en sådan kung som de tyckte att de behövde.

Men Gud såg rakt in i Saul, in i hans hjärta och hans själ, och visste att han inte skulle bli någon bra kung. Och det visade sig rätt snabbt hurdan Saul var. Han följde inte sitt folks Guds riktlinjer. Och när profeten och domaren Samuel kom till Saul och gjorde honom uppmärksam på hans felsteg, då skyllde Saul ifrån sig. Han hade ju visst gjort det Gud ville. Och förresten var det folkets fel, alltihop.

Samuel säger då att det är bättre att följa Guds riktlinjer än att försöka muta Gud och försöka skyla över sina snedsteg. Samuel säger också att övermod och trots mot Gud är lika fel som avgudadyrkan.

Det står ”lydnad” i texten, men det handlar inte om blind lydnad, eller att lyda Gud av rädsla. Att lyda Gud är i stället att lyssna på den som har tänkt ut och gjort allting som vi ser omkring oss, och att vilja leva på ett sätt som funkar, inte bara för mig själv, här och nu, utan även för alla människor, alla levande varelser, hela skapelsen.

Du kan läsa om Saul och Samuel i Första Samuelsboken kapitel 15,

När gudsfolket begärde att få en kung, som alla andra folk hade, då valde de Saul. Han var urtypen för en ledare – huvudet högre än alla andra, stark och driftig (även om han först gömde sig när han skulle bli vald).

När sedan Saul visade sig vara allt annat än en god ledare för sitt folk, då fick de i stället en ung fåraherde till kung.

Kan det vara så att vi människor måste lära oss av våra egna misstag, och att det var därför Gud lät dem få som de ville, innan de fick det som de egentligen behövde?

Du kan läsa om Saul och David i Första Samuelsboken, från kapitel 8 och framåt.