Eva, präst i Dalsland

Gud är ljus. Det skriver aposteln Johannes i sitt första brev (i Bibeln):

”Och detta är det budskap som vi har hört av honom och förkunnar för er: att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom.” (1 Joh 1:5)

Bara ljus, inget mörker. Inte ens någon skugga.

Det har vi nog svårt att föreställa oss, för när vi ser ett ljus ser vi också allting omkring ljuset, var och en sak med sin egen skugga. Precis som du och jag.

Men Gud är inte belyst. Gud är själva ljuset.

När vi vänder oss till Gud blir vi, vår framsida, det i oss som verkligen är ”vi”, belysta av Guds ljus. När vi vänder oss från Gud hamnar vi i skugga.

Åt vilket håll står du?

När det händer saker i livet som man tycker inte borde få hända, till exempel att man blir svårt sjuk eller att någon man älskar dör alldeles för tidigt, då ligger det nära till hands att man frågar sig varför detta drabbar just mig. Vad har jag gjort, eller inte gjort, för att råka ut för det här?

Den frågan kanske kommer ur en tanke att Gud styr och ställer med oss och med livet på jorden, och att allt som händer mig är en del av Guds plan för mitt liv.

Jag har svårt att tänka så. En Gud som bestämmer vem som ska drabbas av olyckor och svårigheter är en orättvis Gud, och den Gud jag tror på är inte orättvis. Om det är någonting som jag alltid har trott på, oavsett hur mitt liv och min tro har sett ut, så är det att Gud är rättvis.

Min tro är att Gud har en plan för mänskligheten, och håller sin hand över oss människor och ser till att vi inte förintar varandra innan den rätta tiden för planen är inne. Till den bilden hör att Gud har gett oss människor ansvar för både oss själva, varandra och den värld vi lever i. Och eftersom vi inte alltid gör det som är bäst för alla, händer det saker som aldrig borde få hända. Vi drabbas allihop av vad vi själva eller någon/några andra gör.

”Varför just jag?” är i så fall inte en meningsfull fråga. Det som händer händer inte ”just mig” eller ”just dig”. Det händer ”oss”, hela mänskligheten. Ibland händer det mig, ibland dig, ibland någon helt annan.

Kanske vi i stället skulle fråga ”Var är Gud när det här händer mig?”

Svaret skulle då bli: Gud är här, precis här där jag, där du, där någon helt annan är. Tack vare Guds närhet och kärlek är vi aldrig ensamma, inte ens när det känns som om vi vore det.

När jag höll på att ta körkort övade jag en dag på att backa och parkera. Hur jag än gjorde hamnade jag snett, och jag kände mig mer och mer kass, eftersom jag inte kunde begripa vad jag gjorde fel.

Till slut påpekade min handledare att det var parkeringsplatsen som var sned, inte min backning.

Jag orienterade mig efter den del av parkeringen jag såg framför bilen. Men den del av parkeringen jag backade mot hade en annan vinkel.

Plötsligt kände jag mig inte kass längre. Jag hamnade ju faktiskt rakt och fint när jag bakåtparkerade – bara inte enligt den sida av parkeringsplatsen jag stannade vid!

Allting är relativt. Om någonting är ”bra” eller ”dåligt” kanske bara beror på vilket håll man ser det från, vad man jämför det med.

Vad jämför du dig själv med?

Har du sett filmen Picassos äventyr? En av de scener i filmen som jag alltid har väldigt roligt åt är den där läkaren, som för övrigt har väldigt dålig syn, kliver på sin läkarrock, och därför måste böja sig längre och längre ner mot golvet.

Man kan skratta åt läkaren, som inte fattar varför han blir kortare och kortare. Men det finns alltid en risk att vi gör samma sak som han.

Vad menar jag med det?

Jo, när vi är intresserade av någonting kan vi ibland gå upp i det, snöa in oss på vårt intresse, och bli mer och mer närsynta. Man brukar prata om ”bubblor”. Vi zoomar liksom in på ämnet mer och mer, och zoomar ut på allting annat. Och så märker vi det kanske inte själva.

För det mesta får det inte några svårare konsekvenser. Men om vårt intresse, vårt favoritämne, är en lära av något slag, och om vi tycker att den läran borde gälla alla människor, då kan det gå riktigt illa.

Om jag har stoppat huvudet i Bibeln, och om jag upplever att det som står där, framför allt det jag själv tycker är viktigt, borde vara alla människors huvudintresse, vad gör jag då? Jo, jag stirrar mig blind på det, och glömmer det som finns runt omkring.

Jag trampar på min egen rock, och märker inte att jag har tappat kontakten med verkligheten, med Gud själv. För när jag kliver på min rock tvingas jag att böja mig närmare och närmare golvet. Mitt fokus är på själva golvet, i stället för på levande Gud.

Bibeln är viktigt. Vi behöver den. Men Gud är viktigare än Bibeln.

Inte Gud som begrepp. Inte Gud som domare. Inte Gud som är långt borta.

Men Gud, som alltid är här. Precis här där du själv är just nu. Runt omkring dig. Inuti dig. Nära, levande och verklig.

Jag gick i högstadiet och var hemma hos min bästis och åt kvällsmat. Vi drack varm choklad och på bordet stod en burk honung. Ta tills du skäms, sa min kompis pappa. Och det gjorde jag. Oj oj oj, vad jag skämdes! Helt i onödan, för ingen märkte eller kommenterade att jag hade tagit så mycket honung i min mugg varm choklad.

Häromdagen skröt jag något alldeles väldigt. Inte avsiktligt, det var först efteråt jag förstod att det jag hade sagt kunde uppfattas som skryt. Jag vet inte vad de som hörde mig tänkte, jag märkte ingenting just då. Men oj, vad jag skämdes när jag kom på hur jag hade uttryckt mig! Kanske skämdes jag i onödan.

Skam kan vara svår att bli av med. Den klibbar fast, och är tung att bära. Ofta skäms vi dessutom i onödan, som jag gjorde.

Då får vi ta Bibelns ord på allvar, och kasta våra bekymmer på Gud. Samma sak står också i psalm 55 i Psaltaren.

Och om våra bekymmer och våra bördor kommer tillbaka – för ibland kan det kännas som om de sitter fast vid oss som med ett gummiband – då får vi fortsätta att kasta dem, och fortsätta att kasta dem, tills gummibandet slits ut och går av.
.

---

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem: