Eva, präst i Dalsland

Jag läste någonting för ett tag sedan, och det var så bra att jag vill dela det med dig:

”Akta dig för att tro dig om att ha Herrens egen befogenhet att fördela ros och ris även om riset träffar din egen rygg. Också det är ett slags förmätenhet. … Det var så lätt hänt att i den rimliga oron för en älskad människa överdriva sin egen betydelse och förmåga som beskyddare, vilket var att tillmäta sig själv gudomlig makt. Att anklaga sig för bristande ofelbarhet är liktydigt med att upphöja sig själv till Gud.”

Citatet är hämtat ur Ellis Peters mordgåta ”Mördande vinter” och huvudpersonen är en munk som lever i 1100-talets England.

”Jag borde ha förstått …”

”Hur kunde jag …”

”Varför gjorde jag inte så i stället?”

Känns orden bekanta?

När de används till lärdom, när vår målsättning är att göra bättre nästa gång, då är orden berättigade.

När de används som piska åt vår egen rygg gör de mer skada än nytta.

Både du och jag gör fel, ganska ofta. I alla fall gör jag det. Och vi kan inte förvänta oss någonting annat – eftersom vi bara är människor, och inte Gud.

.

---

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg? Här är en länk till ett av dem:

På trettonde våningen startar de, hissen
och han. I själva startögonblicket känner
han suget i magen och tror att de ska
störta. Sen harmoni, och rörelsen känns
inte mer.

Elfte, tionde…

Tänk om de fastnar! Mellan två våningar!
Instängd i hiss fjorton dagar. Fyra kala
väggar och utrymme för högst 6 personer
eller 500 kilo.

Åttonde…

Eller om de inte stannar! Bara fortsätter
ner och ner! De Evigt Fallande. Han ser
på väggen. Den är blå. I det eviga perspektivet
är den skrämmande.

Fjärde, tredje…

Han vill de dem utifrån. Se hissen falla
medan våningarna susar förbi. Ljusglimtar
in i mörkret. Och hissen faller.

Första…

Han koncentrerar sig på att sluta falla.
När de stannat och han är ute i säkerhet
har han glömt alltihop.

—
”Den som hör ordet men inte gör vad det säger, han liknar en man som i en spegel betraktar sitt eget ansikte: han ser sig själv men går därifrån och har strax glömt hur han såg ut.” (Jak 1:23-24)

.

---

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem:

Gud är ljus. Det skriver aposteln Johannes i sitt första brev (i Bibeln):

”Och detta är det budskap som vi har hört av honom och förkunnar för er: att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom.” (1 Joh 1:5)

Bara ljus, inget mörker. Inte ens någon skugga.

Det har vi nog svårt att föreställa oss, för när vi ser ett ljus ser vi också allting omkring ljuset, var och en sak med sin egen skugga. Precis som du och jag.

Men Gud är inte belyst. Gud är själva ljuset.

När vi vänder oss till Gud blir vi, vår framsida, det i oss som verkligen är ”vi”, belysta av Guds ljus. När vi vänder oss från Gud hamnar vi i skugga.

Åt vilket håll står du?

.

---

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg? Här är en länk till ett av dem:

När det händer saker i livet som man tycker inte borde få hända, till exempel att man blir svårt sjuk eller att någon man älskar dör alldeles för tidigt, då ligger det nära till hands att man frågar sig varför detta drabbar just mig. Vad har jag gjort, eller inte gjort, för att råka ut för det här?

Den frågan kanske kommer ur en tanke att Gud styr och ställer med oss och med livet på jorden, och att allt som händer mig är en del av Guds plan för mitt liv.

Jag har svårt att tänka så. En Gud som bestämmer vem som ska drabbas av olyckor och svårigheter är en orättvis Gud, och den Gud jag tror på är inte orättvis. Om det är någonting som jag alltid har trott på, oavsett hur mitt liv och min tro har sett ut, så är det att Gud är rättvis.

Min tro är att Gud har en plan för mänskligheten, och håller sin hand över oss människor och ser till att vi inte förintar varandra innan den rätta tiden för planen är inne. Till den bilden hör att Gud har gett oss människor ansvar för både oss själva, varandra och den värld vi lever i. Och eftersom vi inte alltid gör det som är bäst för alla, händer det saker som aldrig borde få hända. Vi drabbas allihop av vad vi själva eller någon/några andra gör.

”Varför just jag?” är i så fall inte en meningsfull fråga. Det som händer händer inte ”just mig” eller ”just dig”. Det händer ”oss”, hela mänskligheten. Ibland händer det mig, ibland dig, ibland någon helt annan.

Kanske vi i stället skulle fråga ”Var är Gud när det här händer mig?”

Svaret skulle då bli: Gud är här, precis här där jag, där du, där någon helt annan är. Tack vare Guds närhet och kärlek är vi aldrig ensamma, inte ens när det känns som om vi vore det.

.

---

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem:

När jag höll på att ta körkort övade jag en dag på att backa och parkera. Hur jag än gjorde hamnade jag snett, och jag kände mig mer och mer kass, eftersom jag inte kunde begripa vad jag gjorde fel.

Till slut påpekade min handledare att det var parkeringsplatsen som var sned, inte min backning.

Jag orienterade mig efter den del av parkeringen jag såg framför bilen. Men den del av parkeringen jag backade mot hade en annan vinkel.

Plötsligt kände jag mig inte kass längre. Jag hamnade ju faktiskt rakt och fint när jag bakåtparkerade – bara inte enligt den sida av parkeringsplatsen jag stannade vid!

Allting är relativt. Om någonting är ”bra” eller ”dåligt” kanske bara beror på vilket håll man ser det från, vad man jämför det med.

Vad jämför du dig själv med?

.

---

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg? Här är en länk till ett av dem: