För en tid sedan satt jag i en telefonkö – i en och en halv timme!
Vem orkar vänta så länge på att komma fram?
Men måste man så måste man. Jag väntade, och kom till slut fram. Och orkade till och med vara trevlig mot den som tog emot mitt samtal. Men det krävde en ansträngning, måste jag tyvärr erkänna.
Tänk då på Gud.
Gud, som har väntat på oss människor i tusentals år (eller miljontals, om man tänker så).
Och som fortsätter att vänta.
Och som orkar vara trevlig mot oss ändå.
Medan jag den senaste veckan eller så har varit ”krigsdrabbad”, har jag ägnat en del tid åt att läsa nyheter på nätet.
Det jag läser gör mig rädd. Det är så mycket som händer i världen, så mycket som ger anledning till verklig oro.
Men så i morse blev jag påmind om några rader i Bibeln som jag gärna vill dela med mig av till dig:
”Inte ens i den mörkaste dal
fruktar jag något ont,
ty du är med mig”
(Ps 23:4)
Vare sig vi tror på Gud eller inte lever vi alla i samma värld. Vi delar alla samma mänskliga villkor, löper samma risker och kan drabbas av samma sjukdomar och svårigheter. Det händer att vi ”vandrar i dödsskuggans dal” (som det stod i en tidigare bibelöversättning), där vi inte kan se någonting annat än det mörkaste mörka.
Tron på Gud som den gode ”herden” kan ge trygghet och hopp, mitt i det allra svåraste. Jag (du) är aldrig helt ensam. Det finns en som alltid är nära mig (dig), och som verkligen bryr sig om både mig och dig.
Just nu upplever jag rent fysiskt en av konsekvenserna av att vi människor, som grupp betraktat, har valt att gå vår egen väg i stället för att följa Gud.
Vi har fått i uppdrag att ta hand om den värld vi lever i. När det går bra för vår värld går det också bra för oss. Men vi tar inte hand om den, vi missbrukar den. Och det får konsekvenser.
Jag ska inte beskriva vad som kommer upp ur mina luftrör när jag hostar, eller vad som kommer ut ur min näsa när jag snyter mig. Du har själv upplevt samma sak. Det är resultatet av ett ständigt pågående krig.
När vi inte samarbetar med den värld vi lever i och är en del av, då motarbetar den oss. Ofantliga mängder bakterier och baciller gör sitt bästa för att ta kål på oss, bryta ner oss och utplåna oss.
Oavsett vad en del säger blir man inte automatiskt frisk och hel när man börjar tro på Gud. Vi lever alla i samma värld, och tar gemensamt konsekvenserna av mänsklighetens vägval. Men när man lyssnar på och litar på den som har tänkt ut och konstruerat oss, då blir det lättare att förstå hur man kan samarbeta med naturen i stället för att motarbeta den. Och då mår man åtminstone bättre inuti, i sitt hjärta.
Här är en sång jag skrev för rätt många år sedan.
En vacker höstdag
jag ser ut genom fönstret.
Den fågel jag hör
fyller mitt hjärta med sorg.
Jag måste resa idag.
(Versformen kallas tanka.)
