Eva, präst i Dalsland

Har du sett filmen Picassos äventyr? En av de scener i filmen som jag alltid har väldigt roligt åt är den där läkaren, som för övrigt har väldigt dålig syn, kliver på sin läkarrock, och därför måste böja sig längre och längre ner mot golvet.

Man kan skratta åt läkaren, som inte fattar varför han blir kortare och kortare. Men det finns alltid en risk att vi gör samma sak som han.

Vad menar jag med det?

Jo, när vi är intresserade av någonting kan vi ibland gå upp i det, snöa in oss på vårt intresse, och bli mer och mer närsynta. Man brukar prata om ”bubblor”. Vi zoomar liksom in på ämnet mer och mer, och zoomar ut på allting annat. Och så märker vi det kanske inte själva.

För det mesta får det inte några svårare konsekvenser. Men om vårt intresse, vårt favoritämne, är en lära av något slag, och om vi tycker att den läran borde gälla alla människor, då kan det gå riktigt illa.

Om jag har stoppat huvudet i Bibeln, och om jag upplever att det som står där, framför allt det jag själv tycker är viktigt, borde vara alla människors huvudintresse, vad gör jag då? Jo, jag stirrar mig blind på det, och glömmer det som finns runt omkring.

Jag trampar på min egen rock, och märker inte att jag har tappat kontakten med verkligheten, med Gud själv. För när jag kliver på min rock tvingas jag att böja mig närmare och närmare golvet. Mitt fokus är på själva golvet, i stället för på levande Gud.

Bibeln är viktigt. Vi behöver den. Men Gud är viktigare än Bibeln.

Inte Gud som begrepp. Inte Gud som domare. Inte Gud som är långt borta.

Men Gud, som alltid är här. Precis här där du själv är just nu. Runt omkring dig. Inuti dig. Nära, levande och verklig.

.

---

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem:

Jag gick i högstadiet och var hemma hos min bästis och åt kvällsmat. Vi drack varm choklad och på bordet stod en burk honung. Ta tills du skäms, sa min kompis pappa. Och det gjorde jag. Oj oj oj, vad jag skämdes! Helt i onödan, för ingen märkte eller kommenterade att jag hade tagit så mycket honung i min mugg varm choklad.

Häromdagen skröt jag något alldeles väldigt. Inte avsiktligt, det var först efteråt jag förstod att det jag hade sagt kunde uppfattas som skryt. Jag vet inte vad de som hörde mig tänkte, jag märkte ingenting just då. Men oj, vad jag skämdes när jag kom på hur jag hade uttryckt mig! Kanske skämdes jag i onödan.

Skam kan vara svår att bli av med. Den klibbar fast, och är tung att bära. Ofta skäms vi dessutom i onödan, som jag gjorde.

Då får vi ta Bibelns ord på allvar, och kasta våra bekymmer på Gud. Samma sak står också i psalm 55 i Psaltaren.

Och om våra bekymmer och våra bördor kommer tillbaka – för ibland kan det kännas som om de sitter fast vid oss som med ett gummiband – då får vi fortsätta att kasta dem, och fortsätta att kasta dem, tills gummibandet slits ut och går av.
.

---

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem:

Har du funderat på varför du gör som du gör, och varför du väljer som du väljer?

Många gånger, tror jag, väljer vi det vi vill, det vi känner att vi önskar, i stället för det vi vet är bra. Den där extra chokladbiten, till exempel.

Men kan vi lita på vår vilja, och använda den som auktoritet?

När vi är barn hjälper våra föräldrar oss (i bästa fall) att välja det som är bra för oss. Vem hjälper oss när vi är vuxna?

Jag tror att vi ofta behöver en auktoritet utanför oss själva, en klok medhjälpare, när vi ska göra viktiga val i livet.

Vem (eller vad) är din auktoritet?
.

---

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem:

Jag brukar ofta säga ”det beror på”. Det finns ju alltid olika sätt att se saker och ting, och olika vinklar att titta från. Men är allting verkligen relativt?

När det gäller tron på Gud, till exempel. Är alla sätt att tänka och tro om Gud likvärdiga?

Det finns de som säger att det är upp till var och en att avgöra vad man ska tro på, och att det som är rätt för den ena inte behöver vara rätt för den andra.

Jag köper det argumentet.

Och jag köper det inte.

Om Gud är en produkt av vårt mänskliga tänkande, då spelar det ingen roll vad vi tror om Gud, så länge det funkar för oss själva.

Men tänk om Gud inte är en produkt av vårt mänskliga tänkande? Tänk om det i stället är vi som är en produkt av Guds tänkande?

Då är det inte Gud som är ”relativ”, utan vi.
.

---

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem:

I en profetia om Guds folk, i profeten Jesajas bok i Bibeln, står det att ”Herren skall vara ditt eviga ljus”.

Det står att solen och månen inte längre ska vara deras (vår?) ljus, eftersom Herren, alltså Gud, ska vara det enda ljus de (vi?) behöver.

Hur kan man ha Gud som sitt ljus?

Profetior i Bibeln kan läsas och tolkas på många olika sätt. Det är nästan omöjligt att säga exakt vad de betyder. Vissa tider har man läst och tolkat på ett sätt, andra tider på ett helt annat sätt. Och det är ofta så det är med profetior. De är många gånger ganska otydliga i sina formuleringar. Det gör också att de kan passa in på flera olika situationer. Det som står i Bibeln skrevs till dem som levde på den tiden, i deras specifika situationer. Men de kan också vara Guds ord till oss just nu.

Min tolkning av de här orden, här och nu, är att när Gud får finnas i våra liv har vi ljus i vårt inre, i vår själ. Det betyder att Gud kan se allt som finns där, men också att vi får lättare att se och förstå oss själva.

Guds ljus är till hjälp när vi vill leva våra liv helt och fullt. Då behöver vi kunna vara ärliga mot oss själva, och det kan vi få hjälp med, av Gud.

.

---

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem: