Eva, präst i Dalsland

Har läst/hört berättelsen om den förlorade sonen?

Den handlar om en man som hade två söner. Han älskade båda sina söner lika mycket. Den yngsta sonen krävde att få ut sitt arv, sedan gav han sig iväg till ett annat land, och slösade bort alltihop. När pengarna var slut ångrade han sig, och vände tillbaka hem till sin familj. Han trodde att pappan skulle vara arg på honom, och ställde in sig på det. Han skulle be att få komma hem, inte som barn i familjen, utan som en tjänare, en slav. Men pappan var inte arg, och tog emot honom med kärleksfullt öppna armar. Då blev hans äldre bror avundsjuk. Varför var pappan så snäll mot hans lillebror? Varför fick inte han, som hade stannat hemma och jobbat i familjeföretaget, samma uppmärksamhet som sin egoistiska och slösaktiga bror?

Du kan läsa berättelsen i Lukasevangeliet

Jag vet hur den äldre brodern i berättelsen om den förlorade sonen kände sig. Jag har själv varit där.

Det var en av mina bästa vänner, för många år sedan, som var den yngre brodern ur den här berättelsen om den förlorade sonen. Hon hade levt långt borta från Gud, och så hade hon hittat hem till honom igen.
Hon hade många starka upplevelser av Guds närhet och kärlek, och jag blev avundsjuk. Jag tyckte att hon fick mycket mer av Guds uppmärksamhet än jag fick.
Men då talade Gud väldigt tydligt till mig, genom den här berättelsen.
Han sa: ”Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Din vän var förlorad, men har blivit återfunnen. Gläd dig med mig! Var glad för hennes skull!” Och jag skämdes.

Jag vet inte om du känner dig mer som den yngre brodern än som den äldre. Men hur det än är, så är jag övertygad om en sak: Du är alltid välkommen hos Gud!
Vare sig du har varit på villovägar eller bara har glömt hur bra du har det hos Gud, så möter han dig med samma glädje och samma kärlek:
”Välkommen tillbaka till mig! Välkommen hem! Jag har saknat dig!”

När man gör saker som man egentligen vet att man inte ska, då är det lätt hänt att man skäms för det, som jag gjorde. Och när man skäms är det lätt hänt att man drar sig undan, även från Gud.

Men gör inte det! Gud anklagar dig inte. Han står där med öppen famn, med ansiktet lysande av kärlek. Du är alltid välkommen hos honom, vad du än kan ha gjort fel.

Den yngre sonen trodde att han måste krypa i stoftet för sin far, för att kanske, möjligtvis, bli accepterad, inte som son utan som tjänare.
Men innan han hade hunnit säga särskilt mycket blev han avbruten av sin far, som reste upp honom och välkomnade honom. Han behövde inte bli en tjänare i huset. Han var fortfarande sin fars son.

Det är egentligen väldigt enkelt att omvända sig, och bekänna för Gud vad man än har gjort fel. Det finns ingen hög tröskel som man måste kravla sig över. Man måste inte prestera någonting inför Gud, inte bli granskad och godkänd.

Det handlar bara om att släppa taget, och bli sig själv igen.

Så nära är Gud.

.

---

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem:

Hur ska man tänka om det som står i Bibeln? Jag för min del tar inte allting bokstavligt, även om jag vet att det finns många som gör det.

Ta till exempel det som står i den 27:e psalmen i Psaltaren:

”Herren är mitt ljus och min räddning,
vem skulle jag frukta?
Herren är ett värn för mitt liv,
vem skulle jag bäva för?” (Ps 27:1)

Även om man tror på Gud finns det saker – och människor – som man ska akta sig för. Vi är inte automatiskt skyddade från problem, angrepp, naturkatastrofer och sjukdomar. Så vad betyder det, då?

Jag har själv upplevt att jag ibland har känt ett visst lugn inuti, även när jag borde ha varit rädd eller orolig. En sorts lugn som inte kommer från mig själv, men som finns där ändå. Inte för att jag tror att ingenting ont ska drabba mig, utan för att det finns någonting som är mer värt, någonting som finns kvar även om livet går hårt åt mig.

Jag har också upplevt att händelser som just då verkade vara rena katastrofen, på det personliga planet, ledde till någonting bra, efteråt.

Inte så att jag skulle önska någon annan att uppleva en del jobbiga saker som jag har upplevt. Jag skulle helst ha varit utan dem, jag också. Men det har bidragit till att göra mig till den person jag är idag. Och jag kan se att resultatet har blivit bra, även om själva händelserna inte var bra alls.

Det finns någonting som håller, som finns kvar, som är värt att satsa på, oavsett vad som händer med mig just här och nu. Kanske är det det här, som Jesus säger:

”Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.” (Joh 14:27)

En inre frid, som kommer sig av att jag vet att jag är älskad av Gud, vad som än händer.

Samma frid är till för dig också. Du är också älskad av Gud, vad som än händer dig i livet.

.

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem:

När jag går in i skuggan känner jag att det blir kallt. Varför?

Du vet nog svaret – solens strålar och värme når inte in i skuggan.

Jag har ett val – jag kan ställa mig där det är soligt eller där det inte är soligt. Men solen finns, var jag än ställer mig. Eller hur?

Ibland kan jag inte välja att ställa mig i solen, hur gärna jag än skulle vilja. Det kan bero på att det är mulet och att ingen sol tränger igenom molnen. Det kan bero på att jag är inomhus, dit solens strålar inte når. Det kan bero på att någonting skymmer solen just där jag står. Men oavsett vad som skymmer solen vet jag att den finns kvar på sin plats i universum.

På samma sätt kan man säga att det är med Gud. Ibland märker jag att Gud finns, ibland märker jag det inte. Ibland har jag själv valt att ställa mig någonstans där Guds närvaro inte märks. Ibland är det omständigheter som ligger utanför min egen kontroll som gör att jag tycker att Gud är frånvarande.

Men oavsett hur det ser ut eller känns, finns Gud ändå där. Hela tiden.

”Jag förtröstar på dig, Herre,
jag säger: Du är min Gud.
I din hand ligger mina dagar”
(Ps 31:15-16)

.

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem:

När Gud hjälper oss, griper in och förändrar vår verklighet, då är det inte av snällhet.

Snällhet slätar över och ursäktar. Det gör inte Gud.

När någonting är fel, när vi har gjort fel, då behöver vi få det klart för oss. Då hjälper det inte att säga att det inte var så farligt, eller att det inte gjorde någonting.

När Gud griper in i våra liv, då är det för att vi ska förstå vem som är Gud, vem som har all makt i himlen och på jorden. Vem som älskar oss.

För Gud skapade inte världen och oss av snällhet, utan av kärlek.

Kärlek till dig.

.

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem:

När Gud leder oss behöver vi inte ha bråttom. Det finns en ”rätt tid” för allting, och om vi låter Gud leda våra steg faller saker och ting på plats, i rätt tid. Gud har inte bråttom.

Men att Gud inte har bråttom betyder inte nödvändigtvis att vi inte har bråttom, eller att det inte känns som om vi har bråttom.

Kanske handlar den där bråttomkänslan om att vi inte riktigt litar på Gud, på att han har full koll och att han leder oss. Förnuftsmässigt gör vi kanske det, men kanske inte alltid känslomässigt.

Som väl är kräver inte Gud att vi hela tiden ska komma ihåg att vi kan lita på honom. Gud är pålitlig, även när inte vi är det.

.

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem: