Eva, präst i Dalsland

När jag säger att man gifter sig till trygghet menar jag det som någonting positivt.

När båda parter själva väljer att gifta sig med varandra, då skapar det trygghet. En trygghet som man kan växa i.

Nu ska jag vara lite personlig.

För så där 10-15 år sedan hade jag och min partner problem i vår relation. Det gick så långt att han sa att han ville skiljas. Men då påminde jag honom om att han, när vi gifte oss med varandra, lovade att älska mig, dela glädje och sorg med mig och vara mig trogen. Och i stället för att skiljas kom vi överens om att arbeta med vår relation, och vårt äktenskap.

Alla relationer kan inte repareras, tyvärr. Men när ett par har ingått äktenskap, ett juridisk bindande löfte, då finns det en ram av trygghet i relationen. Det är inte bara att säga tack och hej, och lämna äktenskapet, relationen.

Dessutom finns det en trygghet utåt. Bara de två som är gifta med varandra har rätt att upplösa äktenskapet. (Här finns mer att säga, men det tar jag en annan gång.)

Fortsättning följer.

.

---

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem:

De senaste dagarna har jag skrivit om äktenskapet i allmänhet, och om det kristna äktenskapet i synnerhet. Så även idag.

Ett av de löften brudparet kan välja att ge varandra är det här:

”NN, jag vill älska dig, dela glädje och sorg med dig och vara dig trogen tills döden skiljer oss åt.”

Nyckelordet i det löftet är inte, som man skulle kunna tro, ”döden”, utan ”vill”.

Jag vill älska dig. Jag vill dela glädje och sorg med dig. Jag vill vara dig trogen tills döden skiljer oss åt.

Jag går in i det här äktenskapet av min egen fria vilja, med avsikten att fortsätta att vara gift med dig, utan någon annan avslutande gräns än livets slut.

Låter det ödesmättat? Betungande? Hotfullt?

Nej, det är inte ett hot, det är ett löfte!

Fortsättning följer.

.

---

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem:

Enligt äktenskapsbalken är äktenskapet till för att skydda den svagare parten i en relation.

Hur är det då med det kristna äktenskapet?

”Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt.” (Matt 19:4-6)

Det kan låta som om brudparet står ansvariga inför Gud, och att de båda är skyldiga att förbli gifta – för Guds skull. Men är det så?

Vem är den svagare parten i ett äktenskap? Det är inte Gud!

Människan är alltid den svagare parten i relation till Gud. (Det är därför vi behöver Jesus Kristus, men det ska jag inte gå in på i det här sammanhanget.) Äktenskapet kan därför inte vara till för att skydda Gud, utan för att skydda människan.

Vad Gud har sammanfogat, vad människor har kommit överens om inför Guds ansikte, det får inte ogiltigförklaras av andra människor.

Så skulle man kunna se det.

Fortsättning följer.

.

---

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem:

Häromdagen bekände jag att jag känner viss tveksamhet inför uppgiften att viga människor. Varför blandar vi in Gud i äktenskapet?

För att få ordning på min tankar behöver jag fundera på äktenskapet som sådant.

Det finns lagar och regler för äktenskapet. Om du vill kan du läsa om dem i äktenskapsbalken. Gör gärna det, det är intressant läsning!

Av äktenskapsbalken framgår att reglerna är till för att skydda den svagare parten i äktenskapet, till exempel den som inte har en egen inkomst. Ena maken ska inte utan vidare kunna kasta ut den andra, framför allt inte om den andra inte själv kan försörja sig.

Kan det vara likadant med det kristna äktenskapet, att de regler som finns är till för att skydda den svagare parten?

Fortsättning följer.

.

---

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem:

Jag erkänner – jag känner viss tveksamhet när det gäller den kyrkliga vigselceremonin.

Under vigselgudstjänsten läses, eller rättare sagt kan man läsa, en bibeltext från Matteusevangeliet, som slutar så här:

”Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt.” (Matt 19:4-6)

Ett av momenten under vigseln är att brudparet ger varandra löften, till exempel det här färdig formulerade löftet:

”NN, jag vill älska dig, dela glädje och sorg med dig och vara dig trogen tills döden skiljer oss åt.”

Hur kan jag viga det ena brudparet efter det andra, läsa denna bibeltext och höra brudparet avge dessa löften, när jag vet att många äktenskap slutar i skilsmässa?

Är det rätt av oss, av kyrkan, att viga människor?

Lägger vi inte en allt för tung ansvarsbörda på dem som gifter sig, när vi på det här viset gör dem ansvariga inför Gud för sitt äktenskap?

Borde vi inte avsäga oss vigselrätten, och låta vigseln vara samhällets ansvar, samhället som inte blandar in Gud i det hela?

Jag har funderat mycket på det här, och funderar fortfarande.

Fortsättning följer.

.

---

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem: