|
1. Inledning - syfte och tillvägagångssätt
Frågan som jag genom mitt arbete med den givna texten har försökt besvara är
"Hur blir en människa rättfärdig inför Gud?"
Jag har koncentrerat mig på verserna 1-6 och 16, och har tittat på både ord, sammanhang och bakgrund, med utgångspunkt i att Nikodemus, som Jesus talar till i texten, var farisé.
Jag har försökt att vara någorlunda objektiv i avsnitt 2-4, och tillåter mig i stället att vara subjektiv i avsnitt 5, där jag sammanfattar mina iakttagelser.
Det finns naturligtvis mycket mer att hämta i den här texten. Till det kanske jag återkommer i ett senare arbete.
2. Bakgrund till texten
|
2.1 Om tid och rum
Johannesevangeliet berättar om Jesu verksamma tid på jorden, vilken inträffade omkring år 30. Av innehållet framgår att boken spänner över en tidsrymd om 3 år eller mer. Platsen är landet Israel, vid Medelhavets östra gräns.
Händelserna i den valda texten utspelar sig en natt i början av Jesu verksamhet, i eller utanför landets huvudstad, Jerusalem.
2.2 Om författaren
Enligt vad traditionen säger är författaren till Johannesevangeliet samme person som Jesu lärjunge, Sebedeus son, vilket är dokumenterat av kyrkofadern Irenaeus år 185. Att han var jude framgår redan av den kunskap om det judiska som han visar i sin bok. Johannes var alltså ögonvittne, och hade förstahandsinformation om det han skildrar i sitt evangelium. Han var en av de tre apostlar som stod Jesus närmast, och beskriver sig själv som "den lärjunge som Jesus älskade". Han dog enligt traditionen av naturliga orsaker när han var omkring 100 år gammal.
Johannes har också skrivit Uppenbarelseboken och minst tre brev som finns med i Bibeln.
2.3 Om evangeliet
Tack vare ett papyrusfragment som hittades 1935, och som är daterat till omkring år 125, för övrigt det äldsta bevarade fragmentet av Nya Testamentets texter, vet man att Johannesevangeliet inte kan ha skrivits senare än omkring år 100.
Enligt en gammalkyrklig författare skrev Johannes sitt evangelium på önskemål av sina vänner. De tre övriga evangelierna skildrade de yttre omständigheterna i Jesu liv, men Johannes ville göra en andlig skildring, riktad till hela den kristna församlingen, både judar och hedningar.
Johannes redogörelse skiljer sig från de övriga evangelierna på flera sätt. Matteus, Markus och Lukas skildrar i huvudsak vad Jesus gjorde i Galileen - Johannes återger främst händelser som utspelade sig i Judeen. Synoptikerna ger inte någon tydlig bild av hur länge Jesus var verksam - Johannes visar tydligt att hans berättelse sträcker sig över minst tre år. Johannes har inte tagit med alla de händelser som de övriga nämner, men inkluderar i stället vissa saker som de övriga inte har tagit med. Johannes evangelium omfattar inte lika många under och tecken som synoptikerna, men de som nämns ges desto större utrymme.
Huvudsyftet med boken har författaren själv skrivit in sin text: "dessa (tecken) har blivit nerskrivna för att ni ska tro att Jesus är Messias, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn", står det i Joh 20:31.
2.4 Om fariseismen
Fariséerna ägnade all sin tid, dag som natt, åt att studera Skriften, och att undervisa andra om vad de själva fann där. De ansåg att man i Skriften, uttalat eller underförstått, kunde hitta regler och bestämmelser för alla livets detaljer. När Gud gav Mose lagen gav han honom också instruktioner för hur den ska läsas, förstås och tillämpas. Från Mose har den kunskapen förts vidare i obruten följd av profeter och lärare, som efter hand har utvecklat ett system för att tillämpa Skriften även på nya situationer som inte var kända på Mose tid. Detta system kallades "fädernas traditioner", eller "fädernas regler". För att bli erkänd som lärare måste man vara rekommenderad av någon eller några äldre lärare, som i sin tur var rekommenderade av äldre lärare i obruten följd med början hos Mose.
Fariséerna menade att lagen innehåller alla de regler som en människa behöver för livets alla omständigheter, och om hon följde dem noga skulle hon bli rättrådig och rättfärdig, och därmed också fri att använda sig av den fria vilja som Gud har gett henne, på det sätt som Gud hade tänkt från början, och välja att göra det goda och rätta, i stället för det onda och felaktiga. Att uppfylla lagens bokstav var alltså inte tillräckligt, man måste också låta sin vilja vara under Guds lydnad.
|
3. Textens sammanhang...
|
3.1 ...i förhållande till evangeliet som helhet
Händelsen i Joh 3:1-16 inträffar i början av Jesu verksamhet. Johannes har vittnat om att Jesus är Guds Lamm (1:29), och Jesus har kallat sina lärjungar, i alla fall fem av dem (1:35-51).
I det föregående kapitlet skildras det första underverket han utförde, vinundret i Kaana (2:1-12), och även hur det gick till när Jesus drev ut köpmännen ur templet (2:13-17). Trots att bara ett underverk nämns i texten står det i slutet av kapitlet att många kom till tro på hans namn medan han var i Jerusalem, "när de såg de tecken han gjorde" (2:23)
I efterföljande kapitel påpekar författaren att Johannes inte hade blivit fängslad än.
3.2 ...inom perikopen
Händelsen utspelar sig en natt, någonstans i eller i närheten av Jerusalem (se 2:23). Texten är upplagd som en dialog mellan Jesus och Nikodemus, en farisé, men efter vers 9 är det bara Jesus som talar. Det har tolkats som att i alla fall en del av texten inte är en fortsättning av själva samtalet, utan snarare en sammanställning och utläggning av vad Jesus sa vid det tillfället.
|
4. Perikopen - Joh 3:1-16
|
4.1 "En människa av fariséerna..." - vem var Nikodemus?
En natt fick Jesus besök. Det var en man vid namn Nikodemus, och han kom för att diskutera djupa teologiska frågor. Vem var han, enligt Johannes evangelium?
I texten sägs det att han var "en människa av fariseerna" (d.v.s. en farisé), och "en judisk ledare" (v. 1). Jesus kallar honom "Israels lärare" (v. 10).
Johannes nämner denne Nikodemus på ytterligare två ställen i evangeliet. I Joh 7:32, 45-50 är han tillsammans med översteprästerna och fariseerna när de sände ut tempelvakter för att gripa Jesus. När vakterna kom tillbaka utan honom, och översteprästerna och fariséerna talade nedsättande om Jesus, påpekade Nikodemus att det inte var brukligt att döma en person utan att först låta honom få möjlighet att försvara sig. I 19:39 kom Nikodemus med väldoftande kryddor till Jesu döda kropp. Båda gångerna påpekar Johannes att det är samme Nikodemus som kom till Jesus på natten. Utöver detta vet man ingenting om denne man.
Uttrycket "en människa" är i det här sammanhanget ovanligt. I t.ex. det engelska språket används ofta samma ord för "människa" och "man", men inte på grekiska. Att Johannes väljer ordet "människa" (anthropos, Strong 444) i stället för ordet "man" (aner, Strong 435), eller ordet "någon" (tis, Strong 5100), tyder på att han vill förmedla någonting särskilt. Det skulle kunna syfta på avslutningsorden i kapitel två, att Jesus inte behövde lära sig någonting om människan av någon annan, eftersom han av sig själv visste vad som var i människan. (Joh 2:24-25) Men ordvalet kan också ha att göra med det hebreiska sättet att börja en berättelse (jfr. 1 Sam 1:1 och Job 1:1). Johannes använder samma uttryckssätt i 1:6, när han introducerar Johannes Döparen.
Som farisé hade Nikodemus en ledande position bland judarna. Han var skriftlärd och satt troligtvis med i Stora Rådet, den tidens högsta beslutande judiska organ.
Hur stor vikt ska man lägga vid att Nikodemus besökte Jesus nattetid? Det brukar sägas att han valde den tidpunkten av rädsla för judarna. Men då, i början av Jesu verksamhet, hade judarna ännu inte vänt sig mot Jesus. Det framgår av att Nikodemus uttalar sig i vi-form, när han erkänner Jesus som en lärare som kommer från Gud, och av de tidigare refererade orden i 2:23. Att han troligtvis besökte Jesus mer än en gång förstår man av Joh 19:39. Vi har redan sett att fariséerna använde all sin tid, dag som natt, till studier. Tidpunkten för detta hans första besök hos Jesus skulle därför helt enkelt kunna bero på att han inte hade någon annan ledig tid.
Det var inte alla som kunde studera Skriften på det vis som fariséerna gjorde. Deras målsättning var att förstå lagen och traditionerna allt bättre, för att kunna följa dem i minsta detalj, och därigenom bli rättfärdiga. Det krävdes intelligens, målmedvetenhet och uthållighet, både fysisk och psykisk sådan, för att orka studera så intensivt. Tack vare Nikodemus stora kunskap om de judiska skrifterna kunde Jesus föra ett avancerat samtal med honom, på en nivå som krävde just sådan kännedom.
Att Johannes valde att berätta om just Nikodemus kan bero på att han var så lärd. Kontrasten mellan hans intellektuella uppfattning om vad som gör en människa rättfärdig och den väg till rättfärdighet Jesus presenterade blev på det viset extra tydlig.
4.2 Födas på nytt - hur kan detta ske?
Fariséerna lärde att en människa kunde bli rättfärdig i Guds ögon genom att studera och tillämpa Guds lag. Vad menar då Jesus med uttrycket "född på nytt"?
Som farisé var det Nikodemus grundinställning att endast den som var godkänd och rekommenderad av en ansedd judisk lärare, som i sin tur var godkänd och rekommenderad på samma sätt, hade rätt att kalla sig "lärare". Jesus var, så vitt vi vet, inte auktoriserad som judisk lärare. Ändå tilltalar Nikodemus honom med "Mästare", och säger till honom: "vi vet att det är från Gud du har kommit som lärare, ty ingen kan göra sådana tecken som du gör, om inte Gud är med honom." (v. 2). Jesu gärningar övertygade honom om det som han egentligen inte borde ha kunnat tro.
Jesus respons är rakt på sak. "Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike." (v. 3)
Som vi har sett var det fariséernas övertygelse att om man bara lärde sig lagen och traditionen tillräckligt väl, och höll alla de bud och regler som de omfattade, skulle man bli fri att följa och lyda Gud, och välja det goda. Man kunde alltså enligt dem bli rättfärdig genom egna gärningar. Jesus gick förbi hela det resonemanget, och visade Nikodemus att det inte handlar om egna gärningar, eller om att lära sig lagen och traditionerna. I stället handlar det om liv, om att få ett nytt liv av Gud.
Begreppet "född på nytt" finns inte med i de judiska skrifterna. Vissa texter talar om att Gud ger de döda liv, t.ex. Hes 37:1-14, men någon ny födelse står det ingenting om. Det är därför bara logiskt att Nikodemus frågar Jesus hur det ska gå till. Menar han att en vuxen människa ska komma in i sin mammas mage och födas en gång till på det vanliga viset?
Inte heller nu går Jesus in i någon diskussion, i stället säger han: "Den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike." (v. 5) Blanda inte ihop det fysiska med det andliga, kött är kött, och ande är ande, förtydligar han. Det andliga kan man inte förstå, som fariséerna försöker förstå Guds vilja genom lagen och traditionerna.
Uttrycket "den som inte blir född på nytt" betyder ordagrant "om inte någon blir född/omvänd/engagerad på nytt/från ovan/om igen". Det var alltså inte ens rent språkligt någon självklarhet för Nikodemus vad Jesus menade med sina ord. När vi i hans nästa fråga i våra svenska översättningar läser "in i moderlivet" betyder det ordagrant "in i/till/mot magen/livmodern/själen modern/ursprunget/moderlandet hans andra komma/gå in (i)". I stället för "moderns livmoder" verkar det rent språkligt kunna betyda t.ex. "moderlandets själ". Det finns alltså utrymme i texten för att Nikodemus kan ha förstått att det inte nödvändigtvis handlade om en upprepning av den fysiska födelseprocessen.
När Jesus svarar för andra gången använder han orden "född av vatten och ande" Det spekuleras mycket i vad de orden kan tänkas betyda. Med tanke på Johannes syfte, att sammanställa en "andlig" redogörelse för Jesu liv och gärning, ligger det nära till hands att uttala sig som Renée Kieffer gör, och säga: "Bakom denna utsaga finns naturligtvis en reflexion av författaren om dopets betydelse för det kristna livet." (min kursivering)
Tolkningen av ordet "vatten" i sammanhanget varierar. Vanligt är att man tänker sig en tvåfaldig födsel, som innebär en förening av det mänskliga och det andliga i människan. Vattnet får då symbolisera antingen kvinnans fostervatten eller mannens sperma, beroende på om man låter det grekiska ordet gennethe (Strong 5686) betyda "född" eller "avlad". Man kan också tänka sig att det handlar om Andens tvåfaldiga verk, och låta vattnet få representera reningen från orättfärdighet. I lagen föreskrivs att blod ska användas för att rena någon eller någonting från synd. De orena delarna av offerdjuret ska då tvättas i vatten innan de offras (se t.ex. 3 Mos 1:9, 13). När någonting har gjort en person oren ska han/hon, förutom att bära fram ett offer till Gud, dessutom bada sig i vatten (se t.ex. 3 Mos 14:9; 15:3; jfr. Hes 36:25) Men vatten används i de judiska skrifterna också som en symbol för liv (se t.ex. Hes 47:9), eller frälsning (se t.ex. Jes 12:3). Det kan alltså vara vanskligt att göra allt för kategoriska tolkningar när det gäller "vatten och ande".
4.3 För människor är det omöjligt... (Matt 19:25-26)
Rättfärdiggörelsen som ett verk av Gud ensam, som bara han kan åstadkomma, betonas av Johannes i perikopen, bl.a. genom hans ordval.
Det grekiska ordet dunamai (Strong 1410) återkommer sex gånger i perikopen. Ordet betyder "kunna, förmå", och översätts i våra svenska Biblar oftast med "kan":
"Ingen kan göra sådana tecken som du gör om inte Gud är med honom." (v. 2)
"Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike." (v. 3)
"Hur kan en människa födas när hon är gammal?" (v 4)
"Inte kan hon väl komma in i moderlivet och födas en gång till?" (v. 4)
"Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike." (v. 5)
Den sjätte gången ordet förekommer har det inte riktigt samma betydelse som i ovanstående verser:
"Hur kan det ske?" (v. 9) Bibel 2000 gör där en omskrivning: "Hur är detta möjligt?"
I verserna 2-5 handlar det genomgående om sådant som egentligen inte är möjligt, som snarare är övernaturligt: Bara med Guds hjälp kunde Jesus göra de tecken han gjorde - bara den som blir född på nytt kan se Guds rike - en människa kan inte födas som vuxen - hon kan inte komma in i livmodern och födas en gång till - utan att vara född av vatten och ande kan man inte komma in i Guds rike.
Johannes markerar alltså att det handlar om någonting som är omöjligt för människor, men möjligt för Gud. Nikodemus uttrycker sin oförmåga att på ett begripligt sätt kombinera sin tro och sina tidigare erfarenheter med det han ser Jesus göra och det Jesus säger. Jesus slår fast att en människa inte med egna ansträngningar kan göra sig rättfärdig inför Gud, som fariséerna lärde.
Ordet dunamai är ett s.k. deponent verb. Grekiska verb har fler böjningsformer än svenska verb, och en del av de olika böjningsformerna uttrycker sådant som i svenskan kräver en omskrivning med flera ord. Så finns det i grekiskan olika former av verbet för att uttrycka "aktiva" handlingar, t.ex. "jag badar" (underförstått "...mig själv"), och "mediala" handlingar, t.ex. "jag blir badad" (underförstått "...av någon annan")
Grekiska deponenta verb skrivs alltid i "medial" form, men översätts trots det alltid "aktivt". Här finns utrymme för funderingar: Finns det någon djupare betydelse i att detta verb används av Johannes i ett sammanhang där han betonar att den som "kan" födas på nytt, av vatten och ande, inte själv kan åstadkomma pånyttfödelsen, utan bara kan ta emot den av någon annan, av Gud?
4.4 Därför sände Gud... - när det omöjliga blir möjligt
Det som är omöjligt för människor - att åstadkomma rättfärdighet - det har Gud gjort möjligt, genom att sända sin Son.
Att studera Guds lag, att lära sig allt om dess tillämpning, att själv tillämpa den in i minsta detalj, ingenting av detta gör en människa rättfärdig. Det behövs ett gudomligt ingripande, någonting utöver det man kan fatta och förstå på egen hand. Johannes är mycket tydlig på den punkten.
Det råder delade meningar om ifall v. 16-21 hör ihop med Jesu samtal med Nikodemus, eller om det är Johannes redaktionella utläggning av ämnet, baserat på vad som sades vid det tillfället. Oavsett vilken syn man har på detta är det dock helt klart att v. 1-21 i evangeliet utgör ett sammanhängande stycke, och att v. 16 är central för hela resonemanget:
"Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv." (v.16)
De grekiska ord som i våra svenska Biblar översätts med "ty så" eller "så" (houtos , Strong 3779 och gar, Strong 1063) betyder ordagrant "på det viset/alltså för/ty". Uttrycket förekommer bara tio gånger i NT, och pekar alltid tillbaka på någonting som tidigare har nämnts i sammanhanget. I det här fallet syftar det på Jesu ord om evigt liv, i v. 14-15, men också på hela samtalet med Nikodemus.
Fram till den stunden har Jesus talat om människan, vad människan behöver, eller behöver göra, för att bli rättfärdig inför Gud. I v. 15 säger han att Människosonen måste bli upphöjd, och gör en jämförelse med ormen som Mose hängde upp i öknen. Den som tror på den upphöjde Människosonen ska ha evigt liv, får Nikodemus, och vi, veta. I v. 16 nämns för första gången i perikopen Guds initiativ, liksom ordet "älska". Gud har gjort det möjligt för människorna att bli rättfärdiga, och få evigt liv, därigenom att han sände sin Son till världen. Och hans motiv var kärlek. Sonen steg ner från himlen för att bli upphöjd, står det i v.13-14. Han gjorde det för att rädda människorna från undergång, och ge dem liv (v15).
Denna vers brukar betraktas "som det ‘lilla evangeliet’ eller ‘lilla Bibeln’, en sammanfattning av hela Guds frälsningsplan med världen". Här sammankopplas Jesu död med Guds kärlek till världen, och det framhålls att förbindelsen mellan Guds lösning på problemet och människans räddning är tro. Den som tror på Sonen kommer inte att gå under, utan får leva i evighet.
I våra svenska översättningar står det "den/de som tror på honom" (Sonen). I grundtexten är verbet böjt i presens particip singular, och borde därför egentligen översättas "den på honom troende". Verbformen uttrycker pågående handling, till skillnad mot en avslutad engångshandling.
Nikodemus säger enligt texten ingenting mer i det samtalet. Det framgår inte om han stannade kvar och lyssnade, eller om han gick därifrån innan Jesus hade talat färdigt. Inte heller får vi någon information om hur mycket han tog till sig av Jesu ord. När vi möter honom igen, längre fram i evangeliet, är han fortfarande "en människa av fariséerna". Om han blev en troende Jesu lärjunge får vi aldrig veta.
|
5. Sammanfattning och reflektion
Avsnittet börjar med att Nikodemus kommer till Jesus för att försöka få klarhet i om han är den lärare från Gud som hans gärningar tyder på. Jesus tar inte någon diskussion med honom om det, utan går direkt på det som är fariséen Nikodemus hjärtefråga - hur blir en människa rättfärdig inför Gud?
Hur man än uppfattar och tolkar uttrycket "född på nytt", visar det att det inte räcker med hårt arbete om man vill bli rättfärdig. Någonting helt nytt måste till, någonting som är lika omstörtande för en människa som det är för ett barn att lämna sin trygga tillvaro i mammans mage och födas.
Nikodemus kanske förstår att det handlar om symbolik, men han frågar ändå om Jesus menar det bokstavligt. När Jesus förtydligar sig - "född av vatten och ande" - ger Nikodemus upp sina försök att förstå med sitt förnuft, och frågar: "Hur kan detta ske?"
Jag ser en tydlig linje inom perikopen. Det handlar om rättfärdighet, och Johannes tar oss steg för steg in i mysteriet.
Jesus visar Nikodemus att det är omöjligt att bli rättfärdig inför Gud genom egna gärningar, bara Gud kan åstadkomma rättfärdighet. Och den enda vägen till människans rättfärdighet är genom Sonen, d.v.s. Jesus själv, som först måste bli "upphöjd". Att upphöjelsen skulle innebära döden på ett kors framgår inte av texten, det förstår man bara om man har kunskap om vad som verkligen hände Jesus några år senare.
Komma kan man göra själv, att vara lydig är också en viljehandling, men man kan inte upphöja sig själv, det måste någon annan göra åt en. Jesus valde att lämna härligheten i himlen, och komma till jorden som människa. Han valde att vara lydig, och att tillåta att människorna gjorde som de ville med honom. Men han valde inte, han kunde inte välja, att de skulle korsfästa honom.
Här ser jag en djup symbolik. När Jesus levde på jorden var han fortfarande Gud, men han var också människa. Och som människa delade han våra villkor, och var precis som vi hänvisad till att låta Fadern utföra sitt verk i honom.
Johannes skrev sitt evangelium "för att ni ska tro...". För att vi ska tro att Jesus är Messias, Guds Son. Och för att vi genom att tro ska ha liv i hans namn. När vi läser om Nikodemus, den intelligente, ivrige, rättfärdighetssökande juden, och läser vad Jesus sa till honom, förstår vi förhoppningsvis att vi inte med våra egna gärningar kan behaga Gud. Liksom Nikodemus behöver vi fråga: "Hur kan detta ske? Vad ska jag göra för att Gud ska utföra sitt verk i mig?"
Svaret är: tro. Tro på Jesus Kristus, på vem han är och på vad Gud har gjort genom honom. Tro på att han genom sin död och uppståndelse kan frälsa även dig. Då gör han det.
|