Eva, präst i Dalsland

Jag börjar med en tyst minut, för dem som drabbats av gårdagens händelser i Stockholm.

– – – – – – – – – – – – – – – –

Häromdagen skrev jag om att lita på Gud med tanken men inte med känslan. Du kanske tycker att det verkar konstigt? Jag ska försöka förklara.

Tänk på en trappa, eller en trappavsats, som är gjort helt och hållet i gallerdurk, som man ser rakt igenom. Tänk dig sedan att den där trappan befinner sig väldigt högt upp från marken. Som man alltså kan se under sig, genom gallret.

Jag kan inte gå på en sån där trappa. Knappast ens om den är nära marken. Höjdskräck, kallas det.

Jag vet, med min tanke, att trappan kommer att hålla. Visst, den kan gå sönder, för det kan allting. Men den kommer troligtvis inte att gå sönder just när jag kliver på den. Men mina känslor bryr sig inte om vad min tanke försöker säga. Och jag klarar inte att gå ut på trappan.

Nu ska du inte tro att jag jämför Gud med en gallertrappa. Jämförelsen handlar om mig, inte om Gud. Men det är alltså så att även när min tanke vet att Gud är pålitlig, och inte kommer att ”krascha” under mina fötter, så att säga, så är det ändå inte säkert att mina känslor instämmer.

Det sägs att man kan vänja sig av med höjdskräck, genom träning.

Jag tror säkert att det också går att vänja sig vid att lita på Gud även med sina känslor.

Jag jobbar på det.

För en stund sedan rapporterades ett eventuellt terrordåd i vår huvudstad, en händelse som åtminstone vid första anblicken liknar andra händelser, på andra platser.

Man kan aldrig gardera sig mot ondska, eller mot onda gärningar. Det kommer alltid att finnas risk för oss, för mig och för dig, att utan att förtjäna det drabbas av andra människors vansinnesdåd, ute i världen eller här hemma i vårt land. Vi måste göra allt vi kan för att det inte ska hända. Men vi behöver också inse att livet inte lämnar några garantier.

Det gäller inte bara terrorattacker eller andra ondskefulla händelser. Vi kan faktiskt dö när som helst, vem som helst av oss. Även utan inblandning utifrån. Egentligen är det ett under att det inte händer oftare.

Men fastän livet är värt så otroligt mycket, även för mig, är det ännu mer värdefullt att LEVA medan man lever. Om vi lever en enda dag till, eller många långa år, behöver vi ta vara på varje ögonblick, som det vore vårt sista.

Nej, jag menar inte att vi ska vara rädda för att dö. Tvärtom! Rädsla gör oss ofta handlingsförlamade, och då njuter vi inte särskilt mycket av att leva.

Jag för min del är övertygad om att livet är mer än bara det vi kan se och höra runt omkring oss, och mer än bara vårt jordiska mänskliga liv. Den övertygelsen gör det lättare för mig att inte vara rädd.

Jag känner sorg och bestörtning, och jag lider med alla som direkt eller indirekt har blivit drabbade av dagens händelser. Men jag tänker inte vara rädd. Jag skulle antagligen vara det om det var jag själv eller mina anhöriga som drabbades. Men jag tar inte ut den rädslan i förskott.

Hur hanterar du dina rädslor?

Varje gång jag provar baddräkt i en affär blir jag lika förvånad. Är det verkligen jag, där i spegeln?

Min inre självbild ser nämligen helt annorlunda ut. Där är jag smal, som jag var när jag gick i gymnasiet.

Det spelar tydligen ingen roll hur ofta jag provar baddräkt i en affär och ser min verkliga bild i spegeln. Jag tror ändå att jag är smal.

Det är viktigt att ha en korrekt självbild. Det får man genom att titta på sig själv i en spegel och inte vara rädd för vad man kan få se där, eller genom att göra en rättvis inre bedömning av sig själv. Risken är annars att man går omkring och tror att man är sämre än man är. Eller bättre.

Eller köper fel storlek på baddräkt.

En av mina vänner är en missbrukare som håller på att jobba sig ut ur sitt missbruk. Efter att ha litat på hen, men blivit lurad av hen gång på gång, har jag kommit fram till att det är OK att inte lita på hen, och ändå vara hens vän.

Jag trodde att jag bara kunde vara vän med den här personen om jag litar på hen. Det kändes som ett svek att inte göra det.

Men att ständigt kämpa för att lita på en opålitlig vän skadar mig själv. Därför behöver jag vara ärlig mot mig själv.

Nu går det betydligt bättre att vara vän med den här personen. Märkligt nog.

Och då inser jag att jag också har lärt mig någonting om att lita på Gud.

Jag litar på Gud, till 100%, utan minsta tvekan – med min tanke. Men när det gäller mina känslor är det inte så. Då är jag betydligt mindre säker.

Kanske är det så att jag inte måste lita på Gud med mina känslor? Kanske är det OK att inte känna sig säker på att allting alltid ska bli vad jag skulle kalla ”bra”? Kanske huvudsaken är att jag är ärlig mot mig själv?

Hur är det med dig, är du ärlig mot dig själv?

Tänk så ofta man oroar sig för vad som – kanske – kommer att hända i framtiden! Och tänkt hur mycket energi det tar, energi som man skulle kunna använda till annat.

Gör er inga bekymmer för morgondagen, sa Jesus. Den får själv bära sina bekymmer. (Matt 6:34)

Jag vill gärna bli bättre på det. Kanske du också?