Eva, präst i Dalsland

Igår skrev jag att jag vet lösningen på problemet med miljöförstöring, klimathot, krig och terrorism, när det nu inte är särskilt sannolikt att alla vi människor ska klara att samarbeta med varandra om att få ordning på problemen.

Lösningen är ganska enkel – vi måste samarbeta med vår tillverkare!

Ja, jag vet att många är av den åsikten att vi inte har någon tillverkare, att både vi själva och allting vi kan se och uppfatta har blivit till av ren slump och sedan utvecklats vidare av ren slump. Men jag tror inte det.

Vi vill förstå allting, vi människor. Vi försöker alltid förklara allting utifrån de kunskaper, det förnuft och den logik vi har. Men är det verkligen tillräckligt?

Enligt den kristna tron har vi en tillverkare, som har tänkt ut både oss och hela världen, och som alltså förstår allt det där som vi så gärna skulle vilja förstå. Vårt eget förnuft räcker långt, men inte tillräckligt långt.

Enligt den kristna tron kan vi inte få någon riktig ordning på vår värld om vi inte samarbetar med vår tillverkare. Det borde vara en självklarhet. Men problemet är att många av oss inte tror det finns någon tillverkare, och alltså inte heller samarbetar med tillverkaren.

Om det inte finns någon tillverkare, om allting finns till på grund av slump och tillfälligheter, då är det ganska osannolikt att vi människor ska kunna påverka vad som händer med vår värld.

Om det finns en tillverkare, med unik kunskap om vad som är bra för oss och världen, då vore det både logiskt och vettigt att samarbeta med den tillverkaren.

Jag tycker att det kan vara dags att göra det nu.

Hur ska vi kunna vända trenden med miljöförstöring, klimathot, krig och terrorism? Kan vi över huvud taget göra det?

När jag var ung lyssnade jag ibland på den här låten: Finns det lite stolthet kvar. Om vi alla tar i, då kan vi klara det, var budskapet.

Det låter ju bra, det där. Om vi alla tar i, om vi alla hjälps åt, om vi alla inte bara pratar utan verkligen gör någonting, då minsann!

Men så är det ju det där lilla ordet ”alla”.

Alla måste hjälpas åt. Alla människor, över hela jorden. Alla, utan undantag.

Kommer det att hända? Knappast. Inte minst av kommunikatoriska skäl är det i stort sett omöjligt att förena alla människor på hela jorden i en gemensam handlingsplan, särskilt om samma ”alla människor” också måste följa den för att den ska fungera.

Möjligtvis kan tillräckligt många människor enas för att det ska ha viss effekt. Men räcker det?

Uj, uj, uj, vad jag är pessimistisk idag, kanske du tänker. Men jag är faktiskt inte lika pessimistisk som det kan verka. Jag vet nämligen vad som är lösningen på problemet!

Fortsättning följer.

Idag läste jag om ett av de mirakel Jesus gjorde. Eller egentligen två stycken.

När många människor hade samlats där Jesus var, för att höra vad han hade att säga, gjorde Jesus så att fem bröd och två fiskar blev tillräckligt mycket mat för att ”fem tusen män”, det vill säga kanske dubbelt så många människor, kunde äta och bli mätta av det.

Ett sätt att förklara (eller bort-förklara) den händelsen är att säga att Jesus bara inspirerade människorna att dela med sig av sin mat till varandra, och att det där med ”fem bröd och två fiskar” bara är en symbol.

Så kan man tänka. Men det gör inte jag.

Om Jesus är den som den kristna kyrkan tror att han är, då kan han göra precis vad som helst, eftersom han inte är bunden av naturlagarna, som vi vanliga människor är.

Och om han inte är bunden av naturlagarna, då kan han givetvis göra så att lite mat blir mycket, på ett sätt som ingen av oss skulle kunna.

Så egentligen handlar det inte om ifall jag (du) tror att Jesus kunde göra lite mat till mycket mat. Det handlar om vem jag (du) tror att Jesus är.

Vem tror du att Jesus är?

Igår läste vi en text ur Johannesevangeliet i kyrkan. I den korta texten, bara fem verser, står ordet ”förhärliga” fem gånger, i olika varianter. Ordet syftar i texten på Gud och på Människosonen. Men om man inte förstår vad ordet betyder blir det bara en lång radda tjatiga upprepningar. Så vad betyder ”förhärliga”?

Enligt den fjortonde upplagan av Svenska Akademiens ordlista betyder det ”lovprisa, upphöja”. En sökning på nätet visar att ordet ofta används i betydelsen att framställa någonting som enbart positivt, till exempel så här, eller så här.

Men nu är det Bibeln jag pratar om, och Bibeln har ett lite annat språk än vi kanske är vana vid.

När det i Bibeln står att Gud (och himlens konung, Guds gärningar, Guds verk, Fader … ditt namn, Jesus och Sonen) ska förhärligas betyder det att Gud, som har skapat allting som finns, och som redan är typ ”störst, bäst och vackrast” (men på riktigt), ska bli erkänd som just störst, bäst och vackrast. Gud ska inte bli någonting som han inte är – han ska bli erkänd som det han redan är.

Skillnaden är alltså att när vi i dagligt tal pratar om att förhärliga någonting, då innebär det att måla upp någonting som bättre än det kanske är, medan när Bibeln pratar om att förhärliga betyder det att acceptera hur någonting redan är.

Om Gud verkligen är den som har tänkt ut och gjort allt som finns, då kommer en dag alla människor förstå det. Det är vad det innebär att Gud ska bli förhärligad.

Idag har det brunnit i min stad, och giftig rök har även spridit sig hit till mitt område. Tänk så skönt det vore att kunna sluta andas syre, och i stället börja andas någonting annat, när den rena och friska luften är på väg att ta slut!

Men att vägra att andas syre vore dumt, för att uttrycka det milt. Vi människor måste ha syre för att kunna leva. Det vet vi mycket väl. Det går inte att använda sitt fria val på det området. Jag tror inte heller att någon av oss känner sig förslavad av att inte kunna välja bort syret.

Vem vet vad vi människor behöver, bättre än den som har tänkt ut oss, och format oss, och gett oss livet?

Ändå sitter det långt inne att acceptera att vi är beroende av vår skapare. Att låta Gud var en auktoritet i våra liv kan verka som ett slaveri. Men det är i själva verket det som är verklig frihet.