Jag börjar med en tyst minut, för dem som drabbats av gårdagens händelser i Stockholm.
– – – – – – – – – – – – – – – –
Häromdagen skrev jag om att lita på Gud med tanken men inte med känslan. Du kanske tycker att det verkar konstigt? Jag ska försöka förklara.
Tänk på en trappa, eller en trappavsats, som är gjort helt och hållet i gallerdurk, som man ser rakt igenom. Tänk dig sedan att den där trappan befinner sig väldigt högt upp från marken. Som man alltså kan se under sig, genom gallret.
Jag kan inte gå på en sån där trappa. Knappast ens om den är nära marken. Höjdskräck, kallas det.
Jag vet, med min tanke, att trappan kommer att hålla. Visst, den kan gå sönder, för det kan allting. Men den kommer troligtvis inte att gå sönder just när jag kliver på den. Men mina känslor bryr sig inte om vad min tanke försöker säga. Och jag klarar inte att gå ut på trappan.
Nu ska du inte tro att jag jämför Gud med en gallertrappa. Jämförelsen handlar om mig, inte om Gud. Men det är alltså så att även när min tanke vet att Gud är pålitlig, och inte kommer att ”krascha” under mina fötter, så att säga, så är det ändå inte säkert att mina känslor instämmer.
Det sägs att man kan vänja sig av med höjdskräck, genom träning.
Jag tror säkert att det också går att vänja sig vid att lita på Gud även med sina känslor.
Jag jobbar på det.