En av mina vänner är en missbrukare som håller på att jobba sig ut ur sitt missbruk. Efter att ha litat på hen, men blivit lurad av hen gång på gång, har jag kommit fram till att det är OK att inte lita på hen, och ändå vara hens vän.
Jag trodde att jag bara kunde vara vän med den här personen om jag litar på hen. Det kändes som ett svek att inte göra det.
Men att ständigt kämpa för att lita på en opålitlig vän skadar mig själv. Därför behöver jag vara ärlig mot mig själv.
Nu går det betydligt bättre att vara vän med den här personen. Märkligt nog.
Och då inser jag att jag också har lärt mig någonting om att lita på Gud.
Jag litar på Gud, till 100%, utan minsta tvekan – med min tanke. Men när det gäller mina känslor är det inte så. Då är jag betydligt mindre säker.
Kanske är det så att jag inte måste lita på Gud med mina känslor? Kanske är det OK att inte känna sig säker på att allting alltid ska bli vad jag skulle kalla ”bra”? Kanske huvudsaken är att jag är ärlig mot mig själv?
Hur är det med dig, är du ärlig mot dig själv?