Eva, präst i Dalsland

Jag och min man står inför en rätt stor förändring. Vi är på väg att flytta från den stad där vi har bott de senaste tolv åren och till en annan del av landet, med en liten utvikning på ett år däremellan pga mina studier. Just nu vet vi inte hur det kommer att bli, hur vårt liv kommer att se ut i framtiden.

Förändringar har ofta flera sidor, inte bara en. När en sak förändras påverkas flera andra saker av den första förändringen. Och det kan vara svårt att veta vilka följderna kommer att bli.

Samtidigt är det andra saker som inte nödvändigtvis förändras, medan vissa saker kommer att kännas och se ut att ha förändrats fastän de inte har gjort det.

Det gäller att inte tappa fattningen, att inte försöka ta in alla förändringar samtidigt, att vid behov bara titta på en liten detalj i taget.

Det kan också vara så att det man upplever som en förändring inte är det, att man bara har fått ett nytt perspektiv på saken. Som när man står och tittar på ett stort och mäktigt träd, och sedan går runt till andra sidan av trädet. Från den synvinkeln kanske trädet ser helt annorlunda ut, fastän det är samma träd.

När du står inför en förändring, eller när ditt liv redan har förändrats, fundera då på om det du upplever som en förändring kanske bara är att du har fått en ny synvinkel, ett nytt perspektiv på livet.

En man som var blind från födseln blir botad av Jesus, så att han kan se. Jesus motståndare stör sig på det, och ställer en massa besvärliga frågor till den före detta blinda mannen. Men i stället för att försöka svara på alla de besvärliga frågorna säger han i stället så här:

”Men det vet jag, att jag som var blind nu kan se.” (Joh 9:25)

Om du vill kan du läsa hela storyn i Johannes evangelium, kapitel nio, i Bibeln.

Oavsett sammanhang är det lätt att bli indragen i meningslösa diskussioner. Det är en taktik som en del använder för att få sina motståndare att verka korkade – man ställer en massa ovidkommande frågor som låter viktiga men inte är det. Det kan vara svårt att genomskåda den taktiken, och helt plötsligt handlar diskussionen om någonting helt annat än det man själv tycker är viktigt och intressant.

Då kan det vara bra att följa den före detta blinda men numera seende mannens exempel, och helt enkelt bara säga vad man faktiskt vet.

Många gånger i livet är man i en situation där det man önskar ser ut att aldrig kunna bli till verklighet. Omständigheterna har förändrats, möjligheten finns inte längre kvar, hindren är för stora för att övervinnas. Jag tror att de flesta av oss har upplevt det åtminstone någon gång i livet.

Vad gör man då?

Ska man ge upp sin dröm, sin förhoppning, sitt mål, sina önskningar, och acceptera att det är för sent, omöjligt, hopplöst?

Ja, ibland måste man ju det. Ingen av oss blir yngre med åren, tvärtom. Och när omständigheterna förändras måste vi många gånger acceptera det, och anpassa oss till den nya verkligheten.

Men inte alltid. En del av våra önskningar och förhoppningar behöver vi fortsätta att bära på, även om det ser ut som om de aldrig kommer att bli mer än just önskningar och förhoppningar. Och det finns många skäl till att vi behöver behålla dem ändå.

Det kanske viktigaste skälet är att det som ser hopplöst och omöjligt ut i en given situation, faktiskt kan bli möjligt längre fram. Titta bara på mig, som efter mer än trettio år nu är på väg att göra det som jag förut trodde var fullständigt omöjligt – bli präst. Och detta fastän jag själv tycker att jag inte har gjort någonting särskilt för att det ska kunna hända. Jag har bara behållit min dröm, även när jag inte riktigt har trott på den.

Och om det omöjliga kunde bli möjligt för mig, då kan det bli det också för dig! Varför? Jo, för att det finns en Gud som kan göra det omöjliga. För dig också.

Vi är på väg att flytta, jag och min man. Vi har bott några år i samma bostad, så vi passar på att gå igenom vad vi har, och rensa ut sånt som vi inte behöver eller vill ha kvar. Genom att rensa bort en del saker kommer vi också fram till vad vi fortfarande vill och behöver ha kvar.

På samma sätt kan det vara bra att lite då och då gå igenom vad man tror på, så att man inte kånkar omkring på gamla inställningar som inte längre är aktuella. Det är dumt att fortsätta att tänka likadant bara för att man alltid har gjort det.

Då märker man också vad som håller, vad man fortfarande tror på. Det är bra.

En del dagar vill man inte behöva tänka djupa teologiska tankar, eller ens fundera på vad man tror på och vad det kan betyda.

De dagarna kan det kännas bra att läsa den 131:a psalmen i Psaltaren:

”Herre, jag är inte övermodig,
har inga stolta later.
Jag ägnar mig inte åt stora ting,
åt det som övergår mitt förstånd.
Nej, jag har lugnat och stillat min själ,
jag är som ett litet barn,
som barnet i moderns famn.”

Tänka och fundera kan man göra en annan dag.