Eva, präst i Dalsland

Nu har vi firat påsk. Skärtorsdag – den sista måltiden Jesus åt tillsammans med sina lärjungar. Långfredag – Jesus dödsdag. Påskdagen – Jesus uppståndelsedag.

Spelar det någon roll om Jesus verkligen blev levande igen, på riktigt, efter att verkligen ha dött, på riktigt?

Hela Nya testamentet handlar om just det, att Jesus, som var död, inte längre var död, utan levande igen. De som levde tillsammans med Jesus på den tiden ägnade resten av sina liv åt att berätta för andra om det. Många av dem fick sätta livet till för att de var övertygade om den saken.

Skulle du riskera ditt liv för någonting som inte var verkligt, bara ett rykte, en myt, en önskedröm?

Idag är det skärtorsdagen, den dag då Jesus delade bröd och vin med sina lärjungar i det som brukar kallas den sista måltiden. Vi påminns om den måltiden varje gång vi delar nattvarden med varandra i våra kristna kyrkor och gemenskaper.

Vi går nu in i påsken, då vi firar det som Jesus gjorde för oss när han först dog och sedan blev levande igen. Hans död och uppståndelse ger oss liv, ett liv som är mer än bara kropp och tanke, ett liv som börjar redan här och nu, medan vi fortfarande lever.

Jag tar paus från bloggandet några dagar, och önskar dig en god och välsignad påsk. Min förhoppning är att även du ska få del av det liv som Jesus har vunnit åt oss. Kanske för första gången den här påsken?

I Harry Potters värld kan man svänga med sitt trollspö och säga en trollformel, så slipper man göra tråkiga eller svåra saker, som till exempel diska eller bära en tung låda. Mycket praktiskt, kan man tycka.

Jag har många gånger önskat att Hermione Grangers väska, den som rymmer precis hur mycket som helst fastän den är ganska liten, skulle finnas i verkligheten. Men det gör den inte. Och man kan inte trolla bort behovet av att själv göra tråkiga eller svåra saker.

Ibland hör jag någon prata om bön, och framför allt orden ”I Jesu namn”, som om det vore ett trollspö eller en magisk formel. Det var inte förrän jag befallde tapeten i Jesu namn som jag lyckades få upp den på väggen helt rak, sa en bekant till mig en gång. Jag kommenterade inte det, men tänkte desto mer.

Om vi använder Jesusnamnet, eller våra böner, som magiska formler, för att vi vill slippa sådant som är tråkigt eller svårt, då har vi missat någonting viktigt.

Jesus är vägen till Gud, och alla våra böner är samtal med Gud. Varken Jesusnamnet eller andra böner är våra tjänare, som vi kan använda hur vi vill, för våra egna syften.

Jag tror fullt och fast att Gud gör under när vi ber. Ibland får vi se undren, ibland syns de inte för våra ögon. Och jag är övertygad om att det alltid händer någonting när vi ber, oavsett om vi märker det eller inte.

Men vi ska aldrig tro att Gud är vår tjänare, eller att den hjälp Gud ger oss är till för vår personliga bekvämlighet, för att vi ska slippa vanligt hårt arbete.

Igår skrev jag att synd är allting som gör att vi inte kan komma nära Gud.

På sätt och vis kan man säga att synd är att jag (du) gör saker som hindrar mig (dig) från att komma nära Gud. Men det är inte så enkelt som att det finns en lista med saker som vi ska låta bli, så är allting frid och fröjd.

Eftersom vi människor, som har ansvar för både oss själva och den jord vi lever på, alltså vi människor som grupp, har valt att gå vår egen väg, utan att lyssna på Gud, så har vi tvingat hela jorden att följa med på den vägen.

Jorden kan inte göra si eller så på egen hand, det mesta som händer med den beror på oss människor. Om vi gjorde allting rätt skulle jorden vara en mycket bättre plats att leva på. Men det gör vi ju inte.

Därför kan man säga att både vi själva och vår jord befinner oss ”i synd”. Utan att riktigt kunna ta oss därifrån.

Om det inte vore för Jesus, alltså.

Fortsättning följer.

Vad tänker du på när du hör ordet ”synd”?

Kanske tänker du på vad man inte får göra, vad som är förbjudet? Syndakatalog? Straff och dom? Världens bortvändhet från Gud? Någonting annat?

Kanske ordet bara är obegripligt för dig?

Vad just du tänker på beror antagligen på vilken generation du tillhör, och på hur van du är vid kyrkans språk och traditioner.

Varje gång vi firar nattvard i kyrkan använder vi ordet synd. Men vi förklarar det inte så ofta. Det är ett besvärligt och svårbegripligt ord.

Jag skulle vilja säga att ”synd” betyder att inte kunna vara nära Gud. Eller snarare själva orsaken till att inte kunna vara nära Gud.

Gud är helt och hållet ren, och helig. Bara den som själv är helt och hållet ren och helig kan komma nära Gud. Och det är ingen av oss, varken jag eller du.

Du kanske tror att Gud bestämmer vad som är synd och vad som inte är synd, alltså vad som får komma nära Gud och vad som inte får det. Men det tror inte jag.

Jag tror att det ligger i Guds själva natur, att det som inte är helt och hållet rent och heligt helt enkelt förintas av att komma i närheten av Gud. Precis som att allting som närmar sig solen brinner upp.

Det är därför vi har Jesus. Som ett filter, som gör det möjligt för oss, som inte är helt och hållet rena och heliga, att ändå komma nära Gud.

Fortsättning följer.