Brukar du be, till Gud?
Om du ber till Gud, brukar du lyssna också?
När du och jag pratar med varandra hör vi den andras röst. När man pratar med Gud kanske man inte hör någonting, på det tydliga sättet. Men första steget kan vara att sluta prata. Eller sluta att tänka ord.
Pröva att vara tyst tillsammans med Gud.
Du kanske får höra någonting du inte väntar dig att höra.
En röst utan ljud?
Gör inte som de, säger Jesus i den här söndagens evangelietext. Gör inte som de!
Vad är det vi inte ska göra, som ”de” gör?
Jo, när vi ber ska vi inte ”rabbla tomma ord”, står det.
Och varför ska vi inte göra det?
Jo, för att Gud vet vad vi behöver. Han vet det utan att vi säger det till honom.
Bön handlar inte om att säga till Gud vad vi behöver eller vill, för att vi ska få det. Bön handlar om att ha en öppen kontakt med Gud.
Prata med Gud som du skulle prata med din bästa vän!
Håll livslinjen öppen!
Jag hade jättesvårt att lära mig simma, när jag var liten. Jag gick i simskola varje sommar i flera år, men jag bara sjönk hela tiden. Det var inte förrän sommaren innan jag började i femman som jag kom på knepet.
Det kanske inte är alla som kan lära sig att simma. Det krävs en viss förmåga att koordinera sina rörelser. Men nästan alla kan lära sig att flyta i vattnet utan att sjunka.
För att kunna flyta behöver man bara slappna av, och lita på att vattnet ska bära. Det är inte så enkelt som det låter. Men det är inte svårt.
Man behöver bara lita på att vattnet ska bära. Litar man inte på att man kan flyta – ja, då sjunker man. Som jag gjorde när jag var barn.
Det går inte att tvinga sig själv att flyta. Man kan bara ge upp, släppa taget, slappna av.
Det är ungefär som att lita på Gud.
”Vila i mig, du ska se att allt ska bli
stilla i dig, genom mig kan du bli fri.
Jag finns här hos dig. Fast vågorna går höga
kan du vila, vila, vila i mig.
Lita på mig, om du bara tar min hand
leder jag dig till en lugn och skyddad strand.
Jag finns här hos dig. Fast vågorna går höga
kan du lita, lita på mig.”
(Psalm 755 i den svenska psalmboken.)
Ibland låter det som om det enda värdet i den kristna tron ligger någonstans efter döden. Himlen eller helvetet, typ. Och man kan leva sitt liv som man vill, det spelar ingen större roll. Eller också – för den som är rädd för att hamna på fel ställe efter döden – lever man i ständig rädsla för att göra fel.
Jesus säger visserligen att han är ”uppståndelsen och livet” och att den som tror på honom ”ska leva om han än dör” (Joh 11:25). Men han sa det i samband med att en av hans nära vänner hade dött, en vän som sedan fick tillbaka livet.
Jag tror att Gud har tänkt ut och gjort oss, både oss människor och den värld vi lever i. Och då handlar tron på Gud inte om döden, utan om livet.
Då innebär det att när vi hittar kontakten med Gud, då hittar vi också kontakten med det verkliga livet. Inte det liv som börjar när vi dör, utan det vi lever här och nu.
Men eftersom vi faktiskt dör, när vi har levat våra jordiska liv, så är det också intressant vad som händer sen. Och det är då Jesus ord, om att de som tror på honom inte ska dö fastän de dör, blir extra betydelsefulla.
Det betyder ju att vi får möjlighet till två liv. Ett liv som styrs av de omständigheter vi lever i här och nu. Det är mycket, här och nu, som inte är som det borde vara, men ändå kan det vara oerhört meningsfullt och värdefullt att leva det här livet. Och sen ett liv till, när vi en gång dör. Vi försvinner inte ut i ingenting. Vi fortsätter att leva, tillsammans med Gud, men på ett annat sätt än här och nu. Det livet blir så som det är tänkt att livet ska vara.
Det finns förstås mycket mer att säga om livet och döden. Men det får jag ta en annan gång.
Jag låter Jesus få sista ordet: ”Den som tror på mig ska leva …”
Hur ska man tänka om det som står i Bibeln? Jag för min del tar inte allting bokstavligt, även om jag vet att det finns många som gör det.
Ta till exempel det som står i den 27:e psalmen i Psaltaren:
”Herren är mitt ljus och min räddning,
vem skulle jag frukta?
Herren är ett värn för mitt liv,
vem skulle jag bäva för?” (Ps 27:1)
Även om man tror på Gud finns det saker – och människor – som man ska akta sig för. Vi är inte automatiskt skyddade från problem, angrepp, naturkatastrofer och sjukdomar. Så vad betyder det, då?
Jag har själv upplevt att jag har känt ett visst lugn inuti, även när jag borde ha varit rädd eller orolig. En sorts lugn som inte kommer från mig själv, men som finns där ändå. Inte för att jag tror att ingenting ont ska drabba mig, utan för att det finns någonting som är mer värt, någonting som finns kvar även om livet går hårt åt mig.
Jag har också upplevt att händelser som just då verkade vara rena katastrofen, på det personliga planet, blev till någonting bra, efteråt.
Inte så att jag skulle önska någon annan att uppleva en del jobbiga saker som jag har upplevt. Jag skulle helst ha varit utan dem, jag också. Men det har bidragit till att göra mig till den person jag är idag. Och jag kan se att resultatet har blivit bra, även om själva händelserna inte var bra alls.
Det finns någonting som håller, som finns kvar, som är värt att satsa på, oavsett vad som händer med mig just här och nu. Kanske är det det här, som Jesus säger:
”Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.” (Joh 14:27)
En inre frid, som kommer sig av att jag vet att jag är älskad av Gud, vad som än händer.
Samma frid är till för dig också. Du är också älskad av Gud, vad som än händer dig i livet.
