Eva, präst i Dalsland

Nu har jag och min man flyttat ut ur vår bostad i den stad där vi har bott de senaste tolv åren. Ännu har vi inte flyttat in i någon ny egen bostad, utan befinner oss tillfälligt på annan ort, där jag sommarjobbar som tjänstebiträde.

Tjänstebiträde, vad är det, kanske du undrar. När man är antagen som prästkandidat och har gjort den obligatoriska praktiken kan man få jobba som ”nästan präst”, dvs tjänstebiträde. Man fungerar som vikarie och sköter i princip sina uppgifter på egen hand. (Som tjänstebiträde får man inte döpa, konfirmera, viga, begrava, instifta nattvarden och ta emot bikt. Det får bara en riktig präst göra.)

När man får möjlighet att jobba självständigt märker man rätt snart om det funkar eller inte, alltså i princip om man har gjort rätt yrkesval.

Jag sommarjobbade som tjänstebiträde hela förra sommaren, och till min stora glädje märkte jag att det fungerade jättebra, och att jag trivdes med jobbet.

De närmaste två månaderna kommer jag att dela med mig här i bloggen av vad jag gör på jobbet. Jag hoppas att du vill följa mig på vägen.

Igår predikade jag om den heliga Anden. Om du vill kan du läsa min predikan här: Predikan Pingstdagen 2017

I morgon är det Pingstdagen. Då handlar bibeltexterna om den helige Ande.

I början av Johannesevangeliet står det att ”Gud ger Anden utan att mäta”. Guds Ande är gratis, och räcker åt alla.

Det är det inte mycket som är och som gör, i dessa tider.

Varför inte passa på tillfället och ta emot?

Ännu än gång har kristna blivit angripna och dödade, den här gången i Egypten.

Det är fruktansvärt, mitt hjärta värker när jag tänker på dem som har förlorat sina nära och kära, och på dem som har blivit skadade. Sådant borde bara inte får hända!

Men…

Varför blir vi förvånade?

För två tusen år sedan var det en som sa:

”Ni skall bli hatade av alla för mitt namns skull.” (Matt 10:22)

Det namnet är Jesus.

När man ska flytta blir man medveten om hur många ägodelar man har. Jag går igenom lådor och skåp, och inser att jag har rätt mycket ”minnen”. Saker eller papper som har varit viktiga för mig, en gång i tiden.

Varför sparar jag mina ”minnen”? Är det för att minnas, när jag börjar glömma? Är det för att andra ska minnas mig, när jag inte längre är här?

Men frågan är: kommer jag att behöva de minnena, kommer någon att vara intresserad av mig, och av de minnen jag lämnar efter mig, en dag?

Jag vet en som kommer att vara det. Samma en som är intresserad av mig redan nu. Och som är intresserad av dig också, nu och alltid.

Samma en som säger: ”Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.” (Joh 11:25-26)

Men inte leva som ett minne, utan leva på riktigt. Leva redan nu.