Kan man vara glad på befallning?

Var alltid glada, står det i ett av breven i Nya testamentet. Men kan man vara glad för att man SKA vara det?

Den kristna tron är inte en massa regler och bestämmelser, även om det ibland kan låta så. ”Var alltid glada” är inte en befallning, utan en påminnelse.

Det är ju så att vi har stor anledning att vara glada, om vi tror på Jesus Kristus. Han har gjort det möjligt för oss att närma oss Gud, fastän vi inte är heliga och rena, som Gud är. Vi brinner inte upp av Guds helighet, och vi har fått ett liv som inte tar slut när vi dör. Det är verkligen någonting att vara glad över!

Jag är inte alltid glad. Jag kommer inte alltid ihåg att jag har anledning att vara glad. Men jag påminner mig själv om det, när jag kommer ihåg det.

Vad har du för glädjeämnen i ditt liv, som du kanske inte alltid tänker på att vara glad för?

Det som finns i hjärtat kommer ut genom munnen

Våra ord avslöjar ofta vad vi har i vårt hjärta, vare sig vi vill det eller inte. Barn säger många gånger precis vad de tänker. När man blir vuxen blir man bättre på att vakta sin tunga, men jag erkänner att jag inte alltid tänker innan jag talar.

Egentligen vore det bättre om jag (du) förändrar mitt (ditt) hjärta, så att det som finns där är bra, i stället för att jag (du) behöver vakta min (din) tunga hela tiden så att inte fel saker slinker ut. Jag tror att den som har ett gott hjärta också lever ett bättre liv.

Vad tror du?

”Mer än allt annat – vakta ditt hjärta,
ty hjärtat styr ditt liv.” (Ords 4:23)

Kan vi lita på dem som skrev Bibeln?

För lite mer än en vecka sedan skrev jag om Nya Testamentet, och ställde frågan om vi kan lita på dem som skrev det som står där.

Kanske svaret borde vara att vi inte kan veta om vi kan lita på dem.

Vi känner dem ju inte. De levde för två tusen år sedan. Alla som kände dem är döda sedan ungefär lika länge.

Men man måste ta hänsyn till alla sidor av saken.

Det finns som sagt starkt vetenskapligt stöd för Nya testamentets texters tekniska äkthet. Det som står i dem är det som stod där från början.

Texterna är skrivna av Jesus egna lärjungar eller av någon av deras lärjungar. Alltså av någon som kände Jesus personligen, eller någon som kände en person som kände Jesus. Inte längre bort från Jesus än så. Inte någon som kände någon som hade hört talas om någon som var släkt med någon som kände någon. Läs mer om det på den här sidan om du vill.

De som skrev texterna satte sina liv i pant på att det de skrev om Jesus var sant. De hade inga fördelar av att påstå att Jesus hade blivit levande igen efter sin död. Tvärtom fick de ofta personliga svårigheter för att de påstod att Jesus levde. Och de var väldigt ivriga att berätta om Jesus, fastän det ställde till det för dem själva.

För min del tycker jag att det är tillräckligt för att jag ska tro att de som skrev Nya testamentets texter ärligt och uppriktigt ansåg att Jesus hade uppstått efter sin död.

Sedan kan man förstås välja att tro att de var lite knäppa. Men det var väldigt många människor på den tiden som trodde att de INTE var det.

Så egentligen handlar det hela tiden om mig, om vad jag tror.

Och om dig.

Vad tror du?

Vart går jag med mina tvivel?

Apropå de 99 fåren som blir lämnade (I TRYGGHET) medan herden går iväg och letar efter det enda fåret som har gått vilse, som jag skrev om igår – jag pratade med en vän om det här med tvivel. Vart går man med sina tvivel för att få stöd och hjälp? Eftersom min vän är aktiv inom tolvstegsrörelsen jämförde hen med det stöd man i de grupperna får av varandra när man har svårt att tro att det går att komma till rätta med sitt missbruk. Varje gång man samlas anförtror man sig åt varandra och uppmuntrar varandra, och lär sig på det viset att man kan komma till gruppen för att få stöd och hjälp. Men hur gör vi i kyrkan?

Det verkar som om vi ofta inte söker stöd för våra tvivel hos dem vi möter i kyrkan. Ändå borde det väl vara så att vi skulle bära varandra genom de svåra tiderna, när Gud känns långt borta och när vi kanske till och med tvivlar på att Gud finns.

Men för att vi ska kunna stötta varandra behöver vi lära känna varandra, eller i alla fall känna igen varandra och veta att vi finns. I Svenska kyrkan är det fullt möjligt att komma på gudstjänst efter gudstjänst utan att lära känna någon annan, och utan att någon annan får möjlighet att lära känna oss. Det är både en styrka och en svaghet, tycker jag, att man kan komma helt anonym, och till gudstjänst i vilken kyrka som helst, utan att behöva presentera sig för någon. Ibland behöver man den distansen till andra. Men andra gånger kan man uppleva att det är svårt att ”komma in” i gemenskapen fastän man gärna skulle vilja.

När man känner tvivel och osäkerhet kan man få hjälp av att prata med andra som i grund och botten har samma tro som man själv, men som inte tvivlar och är osäkra samtidigt som man själv. Den ena dagen är det jag som tvivlar, en annan dag kan det vara du. Tillsammans kan vi skapa en trygg plats att vara på, oavsett hur vi just då känner oss. Särskilt när vi möts i mindre grupper och i andra sammanhang än i söndagens gudstjänst.

Jag vill vara med och göra kyrkan till en trygg plats, även för den som tvivlar och känner sig osäker i sin tro. Vill du också det?

Hur kände sig de 99 andra fåren?

En av de liknelser Jesus berättar i Bibeln handlar om ett får som har gått vilse, och 99 andra får som inte har gått vilse. Den som har alla fåren lämnar de 99 och går iväg för att leta efter de där enda fåret. Läs gärna liknelsen här: Matt 18:12-13 och Luk 15:4-6

Syftet med liknelsen är att visa att varje människa är viktig och värdefull, så värdefull att Gud inte vill förlora någon av oss.

Ibland funderar jag på de där 99 fåren, som blir lämnade ensamma medan deras herde går ut på får-letning. Hur kände de sig?

Grundtanken i berättelsen är att de får som inte hade gått vilse var trygga där hemma. De visste att de var trygga, och de visste att herden skulle komma tillbaka till dem. Men det står inte utskrivet i texten, därför kan man missa den poängen.

Den som inte är trygg kan i stället tänka: ”Jag är inte så viktig som det där andra fåret. Herden bryr sig nog inte om mig, eftersom hen går ifrån mig.”

Därför vill jag idag komplettera liknelsen med ett tillägg: ”Vad tror ni: om en man har hundra får och ett av dem kommer bort, lämnar han då inte de nittionio kvar” – I TRYGGHET – ”och ger sig ut och letar efter det som är borta?”

Jesus säger ju att ”den som kommer till mig skall jag inte visa bort”, och ”ingen skall rycka dem ur min hand”.