Men tänkt om det ändå är sant?

Idag läste jag om ett av de mirakel Jesus gjorde. Eller egentligen två stycken.

När många människor hade samlats där Jesus var, för att höra vad han hade att säga, gjorde Jesus så att fem bröd och två fiskar blev tillräckligt mycket mat för att ”fem tusen män”, det vill säga kanske dubbelt så många människor, kunde äta och bli mätta av det.

Ett sätt att förklara (eller bort-förklara) den händelsen är att säga att Jesus bara inspirerade människorna att dela med sig av sin mat till varandra, och att det där med ”fem bröd och två fiskar” bara är en symbol.

Så kan man tänka. Men det gör inte jag.

Om Jesus är den som den kristna kyrkan tror att han är, då kan han göra precis vad som helst, eftersom han inte är bunden av naturlagarna, som vi vanliga människor är.

Och om han inte är bunden av naturlagarna, då kan han givetvis göra så att lite mat blir mycket, på ett sätt som ingen av oss skulle kunna.

Så egentligen handlar det inte om ifall jag (du) tror att Jesus kunde göra lite mat till mycket mat. Det handlar om vem jag (du) tror att Jesus är.

Vem tror du att Jesus är?

Förhärligats, förhärligats, förhärligad, förhärliga, förhärliga …?

Igår läste vi en text ur Johannesevangeliet i kyrkan. I den korta texten, bara fem verser, står ordet ”förhärliga” fem gånger, i olika varianter. Ordet syftar i texten på Gud och på Människosonen. Men om man inte förstår vad ordet betyder blir det bara en lång radda tjatiga upprepningar. Så vad betyder ”förhärliga”?

Enligt den fjortonde upplagan av Svenska Akademiens ordlista betyder det ”lovprisa, upphöja”. En sökning på nätet visar att ordet ofta används i betydelsen att framställa någonting som enbart positivt, till exempel så här, eller så här.

Men nu är det Bibeln jag pratar om, och Bibeln har ett lite annat språk än vi kanske är vana vid.

När det i Bibeln står att Gud (och himlens konung, Guds gärningar, Guds verk, Fader … ditt namn, Jesus och Sonen) ska förhärligas betyder det att Gud, som har skapat allting som finns, och som redan är typ ”störst, bäst och vackrast” (men på riktigt), ska bli erkänd som just störst, bäst och vackrast. Gud ska inte bli någonting som han inte är – han ska bli erkänd som det han redan är.

Skillnaden är alltså att när vi i dagligt tal pratar om att förhärliga någonting, då innebär det att måla upp någonting som bättre än det kanske är, medan när Bibeln pratar om att förhärliga betyder det att acceptera hur någonting redan är.

Om Gud verkligen är den som har tänkt ut och gjort allt som finns, då kommer en dag alla människor förstå det. Det är vad det innebär att Gud ska bli förhärligad.

Jag vägrar att andas syre!

Idag har det brunnit i min stad, och giftig rök har även spridit sig hit till mitt område. Tänk så skönt det vore att kunna sluta andas syre, och i stället börja andas någonting annat, när den rena och friska luften är på väg att ta slut!

Men att vägra att andas syre vore dumt, för att uttrycka det milt. Vi människor måste ha syre för att kunna leva. Det vet vi mycket väl. Det går inte att använda sitt fria val på det området. Jag tror inte heller att någon av oss känner sig förslavad av att inte kunna välja bort syret.

Vem vet vad vi människor behöver, bättre än den som har tänkt ut oss, och format oss, och gett oss livet?

Ändå sitter det långt inne att acceptera att vi är beroende av vår skapare. Att låta Gud var en auktoritet i våra liv kan verka som ett slaveri. Men det är i själva verket det som är verklig frihet.

Hur kan man be hela tiden?

Igår skrev jag om ett ställe i Bibeln där det står att vi alltid ska vara glada. Alldeles intill står det att vi ska be hela tiden. Det står också att vi ska tacka Gud hela tiden.

Hur ska man kunna be hela tiden, och tacka Gud hela tiden? Då kan man väl inte göra någonting annat än att be och tacka Gud?

Det beror på hur man definierar ”be” och ”tacka”. Om man uttryckligen ska formulera nya böner och tacka Gud för konkreta saker hela tiden, då är det svårt att göra det samtidigt som man lever sitt liv.

Det finns klosterordnar som är inriktade på just bön. Där ser man som sin huvudsakliga uppgift att be. Men vi är inte alla kallade till att gå i kloster. Inte ens de flesta av oss.

Man skulle kunna se det som att bön är en inställning, och att man inte nödvändigtvis behöver formulera sin bön i konkreta ord. Då kan man liksom hålla fönstret till Gud öppet, medan man gör allt det där andra man behöver göra.

Att göra det är inte heller enkelt. Man behöver träna på det, och det fungerar kanske inte hela tiden. Men det är nog lite det som är grejen – att man ska träna sig på att alltid ha Gud i sitt hjärta och i sina tankar.

Jag har tidigare berättat att jag och min man brukar be Jesusbönen tillsammans varje hel timme på söndagarna. Nu har vi hållit på med det en tid, och det har blivit en vana som känns bra. Bönens ord påminner oss varje timme om vem vi tror på, och varför.

Kanske du också vill pröva att be Jesusbönen?