Eva, präst i Dalsland

Många gånger i livet är man i en situation där det man önskar ser ut att aldrig kunna bli till verklighet. Omständigheterna har förändrats, möjligheten finns inte längre kvar, hindren är för stora för att övervinnas. Jag tror att de flesta av oss har upplevt det åtminstone någon gång i livet.

Vad gör man då?

Ska man ge upp sin dröm, sin förhoppning, sitt mål, sina önskningar, och acceptera att det är för sent, omöjligt, hopplöst?

Ja, ibland måste man ju det. Ingen av oss blir yngre med åren, tvärtom. Och när omständigheterna förändras måste vi många gånger acceptera det, och anpassa oss till den nya verkligheten.

Men inte alltid. En del av våra önskningar och förhoppningar behöver vi fortsätta att bära på, även om det ser ut som om de aldrig kommer att bli mer än just önskningar och förhoppningar. Och det finns många skäl till att vi behöver behålla dem ändå.

Det kanske viktigaste skälet är att det som ser hopplöst och omöjligt ut i en given situation, faktiskt kan bli möjligt längre fram. Titta bara på mig, som efter mer än trettio år nu är på väg att göra det som jag förut trodde var fullständigt omöjligt – bli präst. Och detta fastän jag själv tycker att jag inte har gjort någonting särskilt för att det ska kunna hända. Jag har bara behållit min dröm, även när jag inte riktigt har trott på den.

Och om det omöjliga kunde bli möjligt för mig, då kan det bli det också för dig! Varför? Jo, för att det finns en Gud som kan göra det omöjliga. För dig också.

Vi är på väg att flytta, jag och min man. Vi har bott några år i samma bostad, så vi passar på att gå igenom vad vi har, och rensa ut sånt som vi inte behöver eller vill ha kvar. Genom att rensa bort en del saker kommer vi också fram till vad vi fortfarande vill och behöver ha kvar.

På samma sätt kan det vara bra att lite då och då gå igenom vad man tror på, så att man inte kånkar omkring på gamla inställningar som inte längre är aktuella. Det är dumt att fortsätta att tänka likadant bara för att man alltid har gjort det.

Då märker man också vad som håller, vad man fortfarande tror på. Det är bra.

En del dagar vill man inte behöva tänka djupa teologiska tankar, eller ens fundera på vad man tror på och vad det kan betyda.

De dagarna kan det kännas bra att läsa den 131:a psalmen i Psaltaren:

”Herre, jag är inte övermodig,
har inga stolta later.
Jag ägnar mig inte åt stora ting,
åt det som övergår mitt förstånd.
Nej, jag har lugnat och stillat min själ,
jag är som ett litet barn,
som barnet i moderns famn.”

Tänka och fundera kan man göra en annan dag.

Igår skrev jag att jag vet lösningen på problemet med miljöförstöring, klimathot, krig och terrorism, när det nu inte är särskilt sannolikt att alla vi människor ska klara att samarbeta med varandra om att få ordning på problemen.

Lösningen är ganska enkel – vi måste samarbeta med vår tillverkare!

Ja, jag vet att många är av den åsikten att vi inte har någon tillverkare, att både vi själva och allting vi kan se och uppfatta har blivit till av ren slump och sedan utvecklats vidare av ren slump. Men jag tror inte det.

Vi vill förstå allting, vi människor. Vi försöker alltid förklara allting utifrån de kunskaper, det förnuft och den logik vi har. Men är det verkligen tillräckligt?

Enligt den kristna tron har vi en tillverkare, som har tänkt ut både oss och hela världen, och som alltså förstår allt det där som vi så gärna skulle vilja förstå. Vårt eget förnuft räcker långt, men inte tillräckligt långt.

Enligt den kristna tron kan vi inte få någon riktig ordning på vår värld om vi inte samarbetar med vår tillverkare. Det borde vara en självklarhet. Men problemet är att många av oss inte tror det finns någon tillverkare, och alltså inte heller samarbetar med tillverkaren.

Om det inte finns någon tillverkare, om allting finns till på grund av slump och tillfälligheter, då är det ganska osannolikt att vi människor ska kunna påverka vad som händer med vår värld.

Om det finns en tillverkare, med unik kunskap om vad som är bra för oss och världen, då vore det både logiskt och vettigt att samarbeta med den tillverkaren.

Jag tycker att det kan vara dags att göra det nu.

Hur ska vi kunna vända trenden med miljöförstöring, klimathot, krig och terrorism? Kan vi över huvud taget göra det?

När jag var ung lyssnade jag ibland på den här låten: Finns det lite stolthet kvar. Om vi alla tar i, då kan vi klara det, var budskapet.

Det låter ju bra, det där. Om vi alla tar i, om vi alla hjälps åt, om vi alla inte bara pratar utan verkligen gör någonting, då minsann!

Men så är det ju det där lilla ordet ”alla”.

Alla måste hjälpas åt. Alla människor, över hela jorden. Alla, utan undantag.

Kommer det att hända? Knappast. Inte minst av kommunikatoriska skäl är det i stort sett omöjligt att förena alla människor på hela jorden i en gemensam handlingsplan, särskilt om samma ”alla människor” också måste följa den för att den ska fungera.

Möjligtvis kan tillräckligt många människor enas för att det ska ha viss effekt. Men räcker det?

Uj, uj, uj, vad jag är pessimistisk idag, kanske du tänker. Men jag är faktiskt inte lika pessimistisk som det kan verka. Jag vet nämligen vad som är lösningen på problemet!

Fortsättning följer.