Eva, präst i Dalsland

Om saker och ting hade varit annorlunda kunde jag ha varit officer i Frälsningsarmén nu, i stället för präst i Svenska kyrkan.

Både min farfar och min farfarsfar var Frälsningsarméofficerare.

Jag växte upp i en Frälsningsarmémiljö (Dalarö Folkhögskola, där båda mina föräldrar arbetade).

Jag konfirmerades i Frälsningsarmén.

Jag blev soldat (medlem) i Frälsningsarmén när jag var 14 år.

Men sen kände jag mig mer hemma i Svenska kyrkan, i Svenska kyrkans ungdomsarbete och Svenska kyrkans körer.

Genom åren har jag rört mig fram och tillbaka mellan Svenska kyrkan och andra samfund.

Och till slut blev jag alltså präst.

Jag är glad över min bakgrund, att jag har sett och upplevt olika sätt att vara troende kristen, olika sätt att fira gudstjänst. Det ser jag som en tillgång, både i mitt liv och i mitt jobb.

Vi som tror på Jesus Kristus som världens Frälsare är alla syskon i en och samma familj.

”Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.” Så står det i Johannesevangeliet att Jesus sa.

Det är alltså inte i första hand vad vi säger om Jesus, eller vad vi säger att vi tror om Jesus, som visar att vi är hans efterföljare.

Det som avgör är om vi visar varandra kärlek.

Guds nåd är ny varje morgon. Så står det i Klagovisorna, i Bibeln.

Men vad betyder ”nåd” egentligen?

Wikipedia har en sida om nåd. Det står ganska mycket på den sidan, jag blev trött när jag hade kommit halvvägs ner på den sidan. Kanske du också?

Jag ska försöka förklara vad jag menar med ”nåd”.

Nåd är någonting som jag inte har gjort mig förtjänt av.

– När syrran bjuder mig på sin sista karamell.

– När bussen stannar en gång till vid hållplatsen, för att jag kommer springande, lite för sent, precis när den har stängt dörrarna och börjat rulla iväg.

– När jag får en välkommen-gåva av den lokala mataffären, bara för att jag har flyttat hit.

– När jag blir arg och skäller ut min man för någonting som inte är hans fel, och han inte blir arg tillbaka.

– Och att Gud älskar mig, fastän jag inte är vare sig trevlig eller glad eller tacksam.

Och inte bara mig.

Gud älskar dig också, även när du inte är trevlig, glad eller tacksam.

Det är ”nåd”.

…och det är antagligen du också.

Hur mycket jag än försöker vara en god människa märker jag ganska ofta att jag misslyckas med det. Du också?

För – handen på hjärtat – jag säger inte bara snälla saker till andra människor. Jag snäser av människor som bara har varit snälla mot mig. Jag irriterar mig på människor som kommer i vägen för mig, fastän de inte gör det med avsikt. Jag blir avundsjuk på människor som har lyckats med saker som jag själv inte har lyckats med, eller som har saker som jag själv skulle vilja ha. Jag skulle kunna fortsätta med flera exempel.

Och inte nog med det – jag gör det gång på gång. Fastän jag vet att det är fel. Fastän jag inte vill göra så.

Är det inte så med dig också?

Men fastän jag är en dålig människa, ibland riktigt hemsk, så är jag älskad av Gud, och får möjlighet att börja om varje gång jag gör fel.

Du är också älskad av Gud, fastän du antagligen gör fel ungefär lika ofta som jag.

Och du får också möjlighet att börja om – varje gång du gör fel.

Om du gillar min blogg kan du enkelt följa den genom Instagram: evaprasten
eller Bluesky: Eva Präst.
Alla nya blogginlägg dyker upp där.

”Många samarier från den staden hade kommit till tro på honom genom kvinnans ord när hon försäkrade: ”Han har sagt mig allt som jag har gjort.” När samarierna kom till honom bad de honom stanna hos dem, och han stannade där två dagar. Många fler kom till tro genom hans egna ord, och de sade till kvinnan: ”Nu är det inte längre vad du har sagt som får oss att tro. Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens frälsare.” (Joh 4:39-42)

Det här är den avslutande delen av berättelsen om en kvinna som mötte Jesus vid en brunn, och fick levande vatten i stället för vatten-vatten. Hon berättade för sina grannar om Jesus, och de trodde på det hon sa, och på den hon berättade om.

Men sen fick de själva möta Jesus, och då förändrades deras tro. De trodde, inte för att de hade hört talas om honom, utan för att de själva kände honom.

Tror du på Jesus för att du har hört talas om honom, eller för att du själv känner honom?