Eva, präst i Dalsland

Mose var gudsfolkets ledare när de blev befriade ur fångenskapen i Egypten. När de vandrade genom öknen på väg till de land Gud hade lovat dem fick Mose möta Gud. När han hade varit nära Gud lyste det om hans ansikte. Han blev som en spegel, där Guds härlighet blev synlig för dem som inte själva hade varit nära honom (2 Mos 34:29-35).

När Jesus tog med sig tre av sina lärjungar upp på ett annat berg fick de se honom står och prata med Mose och Elia blev hans ansikte förvandlat, och hans kläder blev vita och lysande, står det (Luk 9:28-36). Var det på samma sätt med Jesus som med Mose, att han återspeglade Guds härlighet, eftersom han levde nära Gud? Men i så fall borde lärjungarna ha sett samma sak hända förut, när Jesus hade bett till Gud. Den här gången pratade han ju dessutom med Mose och Elia, inte med Gud själv.

Var det kanske i stället så att ljusskenet faktiskt kom från Jesus, inte från hans Fader i himlen? Så skulle det kunna vara, om Jesus faktiskt är Gud. Men varför strålade han inte av samma härlighets ljus hela tiden?

Kan det ha varit så att Jesus liksom dolde sin härlighet medan han levde som människa? Det verkar väl logiskt, kan man tycka. För att vara trovärdig som människa måste han ju se ut som alla andra människor, och inte se ut som Gud.

Den som har läst böckerna om Harry Potter, eller sett filmerna, vet att Harry har en osynlighetsmantel. När han sveper manteln omkring sig, då kan ingen se honom, även om de står alldeles inpå honom. Han kan ta på och av sig manteln när som helst, precis som han själv vill. Men den stannar inte kvar runt omkring honom om han inte håller fast den. Blir det minsta glipa syns han genom den, även om resten av honom är osynlig.

Var det så Jesus gjorde? Höll han en se-ut-som-en-människa-mantel omkring sig hela tiden, och dolde sin gudomlighet under den, med viljekraft?

Nu vill jag läsa ett par verser från Filipperbrevets andra kapitel. Där står det så här, om Jesus: ”Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss.” (Fil 2:6-7)

Han avstod från allt, står det. För att kunna göra det han behövde göra, och öppna vägen till Gud för oss människor, måste han lämna allt bakom sig, och bli en verklig människa, som en av oss. Han blev verkligen människa.

Om han bara hade låtsats vara människa, om han bara hade förändrat sitt utseende, så att han såg ut som en av oss, och hållit kvar den illusionen med viljekraft, då hade det inte funkat. Han var tvungen att verkligen VARA en människa, precis som vi.

Men han kunde inte o-göra sig till Gud. Han kunde bara välja att inte se ut som Gud. Han var, som vi brukar säga, helt och hållet Gud, helt och hållet människa.

Och det är det vi stackars människor har så oerhört svårt att riktigt förstå.

Det kan vara kämpigt att läsa bibeln på egen hand, det brukar gå lättare när man har draghjälp av att läsa tillsammans med andra.

Vill du läsa Bibeln med mig? I så fall kan du vara med i Bibelutmaningen 2025. Det går till så att vi läser Nya Testamentet tillsammans på ett år – men utan löften och utan krav! Du får ett mejl från mig varje vecka, med några uppmuntrande ord, och förslag på bibeltexter att läsa under veckan. Du läser precis så mycket eller så lite som din tid och ork räcker till. Ingen redovisning, vad du läser (eller inte läser) är din ensak. Det enda jag begär är att du tre gånger under året svarar på ett extra mejl jag skickar ut, så att jag vet att du fortfarande är med på tåget.

Låter det intressant? Hör av dig till mig, i Facebook Messenger, eller genom att skicka ett meddelande från bloggen, så svarar jag så snart jag kan. Jag hoppas att vi hörs!

En vän påminde mig idag om var friden finns. Guds frid. Den som är mer värd än alla våra oroliga och ängsliga tankar.

Om jag behövde bli påmind kanske du också har samma behov. Så nu påminner jag dig:

Ta vara på de glädjeämnen du har, och var tacksam för allt det goda du har. Och prata med Gud om allting. Då kommer Guds frid att fylla ditt hjärta och dina tankar.

(Läs originaltexten här, om du vill: Fil 4:6-7)

När vi gör sådant som vi inte borde göra, då får vi själva ta konsekvenserna av det. Gud kommer inte rusande och rättar till våra dumheter.

Vi kan få hjälp av Gud att själva rätta till det vi har gjort fel, men våra handlingar får konsekvenser, och de konsekvenserna får vi ta.

Ibland får även andra ta konsekvenserna av det vi gör. Kanske är det då vi tycker att Gud är orättvis, fastän det egentligen är vi själva som är orättvisa, när vi låter andra lida av det vi gör.

Gud låter dig ta ansvar för ditt eget liv. Vill du ha någon som överbeskyddar dig får du söka på annat håll.

Vad menar Jesus när han säger att ”allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen”? (Matt 18:18)

Strax efter de orden talar Jesus om förlåtelse (Matt 18:21-22). Ett sätt att tänka om det här med att binda och lösa är därför att koppla ihop det med förlåtelse.

När vi förlåter varandra löser vi varandra, gör varandra fria. Är man förlåten kan man släppa det man har gjort, och gå vidare i livet. Har man förlåtit kan man också göra det. Vill man inte be om förlåtelse, eller ge förlåtelse, är man ofri, bunden av det som har hänt.

Att förlåta innebär att konstatera att det någon gjorde mot mig var fel, och att välja att ändå lämna det bakom mig. Att få förlåtelse innebär att acceptera att jag har gjort fel, att ta ansvar för det jag har gjort, och att ta emot möjligheten att lämna det bakom mig.

(Det var den korta versionen. Den långa versionen får jag skriva om en annan dag.)