Eva, präst i Dalsland

Finns det något vackrare än regnbågen? Så stor, så färgrik, så nära, men ändå så långt borta.

Där regnbågen slutar lär man ska kunna hitta en skatt, sägs det. Kanske just för att det inte går att hitta regnbågens slut.

När jag ser regnbågen tänker jag på Noa, och på Guds förbund med honom och med alla människor:

”Detta är tecknet för det förbund jag instiftar mellan mig och er och alla levande varelser ni har med er, för alla kommande släktled: min båge ställer jag bland molnen. Den skall vara tecknet för förbundet mellan mig och jorden.” (1 Mos 9:12-13)

Ett förbundstecken som bara syns när det har regnat. Ett tecken på att solen ändå finns där, bakom molnen. Ett tecken på att livet segrar över döden.

Du kan läsa mer om förbundet här: Så länge jorden består.

I förrgår skrev jag om Job, i Bibeln, och om hans vänner, som satt tysta med honom i flera dagar när de såg hur svårt han hade det.

Den biten gjorde de bra.

Men när sedan Job öppnade munnen och började klaga sin nöd (Job 3), så som man ofta har behov av att göra när man har det svårt i livet, då höll hans vänner inte måttet.

Då började de nämligen argumentera med Job, och försöka motbevisa det Job sa. Och det borde de inte ha gjort.

När man har det svårt behöver man få utrymme för sina känslor, och utrymme att klaga och anklaga (Gud), utan att bli motsagd.

Tids nog blir det tid för logik och förnuft igen, men inte just när man mår som sämst. Och Job hade förlorat allt, precis allting, då när hans vänner dök upp på scenen. Han var full av smärta, sorg och misstro. Han var en djupt troende man, och i sin smärta vände han blicken mot Gud, och gav Gud skulden för allt som hade hänt honom själv.

Alldeles oavsett om det verkligen var Gud som var orsaken till Jobs lidanden eller inte, behövde Job få känna så, och säga så, utan att bli tillrättavisad, just då.

När det gör ont, då gör det bara ont. Då orkar man inte vara logisk eller förnuftig. Då orkar man inte ta hänsyn till andra. Man bara måste få utrymme för det som gör ont. Just där och då.

(Rubriken på det här blogginlägget är hämtat från psalm 766 i den svenska psalmboken.)

Om du vill ge någonting speciellt till någon, ge då tid!

Inte några extra minuter eller timmar, inslagna i ett paket, utan din egen tid. Att vara tillsammans med en annan människa är värt oändligt mycket mer än dyrbara presenter.

När Job, i Bibeln, drabbades av svåra olyckor och personliga katastrofer, då kom några av hans vänner till honom. Och det första de gjorde var inte att trösta Job, eller att komma med käcka tips och råd. Det gjorde de så småningom, med mindre lyckat resultat. Men först satt de tillsammans med Job i flera dagar, faktiskt en hel vecka, och bara delade hans smärta, utan att säga ett enda ord (Job 2:11-13). Det tycker jag var starkt.

Berättelsen om Job väcker många frågor, men dem ska jag inte skriva om idag.

När jag var i 20-årsåldern hittade jag en liten bok som hette ”Bön, samtal med Gud”. Rosalind Rinker, som har skrivit boken, berättar om sina erfarenheter av det hon kallar samtalsbön, alltså att prata med Gud som man pratar med en vän.

Den boken betydde mycket för mig, på den tiden. Jag har kvar den. Jag tror jag ska läsa den igen.