Eva, präst i Dalsland

En man som ägde mycket kom till Jesus och frågade vad han skulle göra för att få evigt liv. Han får till svar att han ska gå och sälja allt han äger, och sedan komma och följa Jesus (Matt 19:16-22, Mark 10:17-22, Luk 18:18-23). En vän frågade mig varför Jesus gjorde det så svårt för honom, när han inte ställde några krav alls på Sackaios, han som var så kort att han klättrade upp i ett träd för att kunna se Jesus (Luk 19:1-10). Och varför står det att Jesus såg på den där rike mannen med kärlek? Var det verkligen kärleksfullt att säga att han måste sälja allt han ägde?

Jesus har inte ett enda svar som han ger till varenda människa han möter. Han ser in i varje enskilt hjärta, och säger sedan det som just den personen behöver höra. Sackaios längtade efter Jesus, men trodde (antagligen) inte att Jesus skulle bry sig om honom, som var en föraktad tulltjänsteman. Han blev (antagligen) överväldigad av att bli bemött med respekt och vänlighet av Jesus, och hans glädje och tacksamhet tog sig uttryck i att han själv kom på att han ville göra upp med sitt skumma förflutna. Den rike mannen var (antagligen) väldigt fäst vid, och fast vid, sina ägodelar och sina pengar. Om Jesus hade mött honom på samma sätt som han mötte Sackaios skulle han (antagligen) inte själv ha kommit på vad det var han behövde göra upp med.

Det hade varit intressant att få följa den rike mannen en bit på vägen, och få veta vad hans möte med Jesus fick för resultat, på sikt. Men Nya Testamentet handlar inte i första hand om människorna som mötte Jesus, utan om Jesus själv.

Vad säger Jesus till dig, när ni möts?

Igår kväll tillbringade jag och min man fem timmar i bilen. När den stod stilla. Mitt ute på landsbygden.

Inte av eget fritt val. Nej, det var bilen som hittade på att börja slamra på ett oroväckande sätt. Så vi vågade inte riskera att fortsätta att köra, utan ringde vänner som kom och hämtade oss. Men det kunde de inte göra förrän senare på kvällen, och vi blev alltså sittande där i fem timmar.

När man sitter i sin bil och bara väntar på att bli hämtad har man ganska tråkigt. Det var regnigt och blåsigt ute, så vi ville inte precis stå ute, eller gå omkring.

När vi satt där tänkte jag att det kunde ha varit värre. (Det var inte det enda jag tänkte, men bland annat tänkte jag det.)

Bilen kunde ha valt att börja låta oroväckande om tre veckor, när vi var på väg till flyget som skulle ta oss till värmen i söder. Då hade vi haft en tid att passa. Och vi skulle inte ha haft vänner i närheten, som kunde hämta oss.

Vi kunde ha varit nära soppatorsk. Nu hade vi bensin i tanken, så vi kunde hålla värmen inne i bilen genom att starta bilen då och då.

Det kunde ha varit riktig vinter, med snö och många minusgrader. Nu var det blött och grått. Tråkigt, men inte något hälsoproblem.

Jag hade kunnat vara ensam i bilen just den kvällen, och fått sitta där utan sällskap.

Vi kunde ha krockat, blivit skadade eller dött. Andra trafikanter kunde också ha blivit skadade, eller dött.

Mycket kunde ha hänt, som inte hände igår.

Jag är inte tacksam för att bilen gick sönder. Men jag är tacksam för, om det nu nödvändigtvis skulle hända, att inte blev värre. Och att det hände just där och när det hände. Det var en välsignelse.

Säga vad man vill om en statsreligion, den förser i alla fall samhället med gemensamma normer.

Nej, jag försvarar inte den gamla statskyrkan. Den kristna tron ska och måste vara både personlig och frivillig. Det ska vara kärlek som styr, inte rädsla och tvång.

Men visst var det praktiskt när det fanns ett regelverk för etik och moral, ett regelverk som samhället hade gemensamt. Man behöver någonting att jämföra med, att relatera till. Och när vi tar bort Gud ur ekvationen har vi inte längre en given norm att falla tillbaka på, och att föra vidare till nästa generation.

Det förvånar mig inte ett dugg att mobbing, näthat, diskriminering och andra mindre önskvärda tendenser verkar öka, trots att arbetet för att få bort dem också ökar. För varför ska jag bry mig om hur en annan människa mår eller har det, särskilt inte en människa som jag inte har en personlig relation till, när det är jag själv som är min främsta prioritet?

Om inte våra hjärtan förändras, alla människors hjärtan, är vi förlorade, hur vi än kämpar med våra beteenden, och hur mycket lagar och regler vi än skriver ihop som ersättning för grundläggande etik och moral.

Verklig kärlek, inte rädsla eller tvång, är det enda som kan få samhället, och världen, på fötter.

Det är inte alltid så lätt att komma ihåg att det finns mycket att vara tacksam för. Särskilt inte när livet känns tungt och jobbigt (eller när det bara är grått och slaskigt väder). Men det kanske ändå är värt ett försök.

Jag menar inte att vi ska ignorera våra jobbiga känslor, eller låtsas som om allting är bra när det inte är det. Men när vi väl har tillåtit oss att känna de där jobbiga, tråkiga, sorgsna, arga, uppgivna osv känslorna, då kan det vara bra att också försöka komma på några saker som faktiskt är bra.

Psaltaren i Bibeln är full av både det svåra och det lätta, både det onda och det goda, både det roliga och det tråkiga. Här är ett exempel på det: Ps 13

I rätt sammanhang är allting rätt. Även jag och du. Alla har något sammanhang att passa in i. Det är bara det att det ibland kan vara svårt att hitta sitt rätta sammanhang.

Ett exempel på sammanhangets betydelse är när Jesus i Bibeln säger att ”den som inte är med mig är mot mig” (Matt 12:30, Luk 11:23) och vid ett annat tillfälle säger att ”den som inte är mot oss/er han är för oss/er” (Mark 9:40, Luk 9:50). Det låter som en tydlig motsägelse. Men vad säger sammanhanget?

Fundera på det, du, så lovar jag att återkomma med mina egna funderingar.