Eva, präst i Dalsland

Kan man tro på det som står i Bibeln? Är det sant, eller är det bara en massa påhittade historier?

Vad du väljer att tro eller inte tro om Bibeln är upp till dig. Men jag rekommenderar att du gör som herdarna, när en ängel berättade för dem om barnet som var frälsaren, Messias, Herren (Luk 2:11). Ta själv reda på om det stämmer, det som du hör eller läser!

Herdarna gick iväg, när änglarna hade sjungit färdigt för dem, för att se med sina egna ögon om det verkligen hade fötts ett alldeles speciellt barn just den natten. De fann då att ”allt var så som det hade sagts dem” (Luk 2:20).

Nu har inte du och jag möjlighet att se barnet i krubban i Betlehem, eftersom det är mer än två tusen år sen det hände. Men både du och jag har möjlighet att själva ta reda på om det är sant att Jesus Kristus är världens räddare.

Om det är sant, då kan Jesus förnya och förvandla ditt och mitt liv, om vi låter honom göra det. Nöj dig inte med att bara lita på vad andra berättar för dig om Jesus! Vänd dig till honom direkt, och fråga honom själv! Vad har du att förlora på att pröva?

Idag är det julafton, och jag ska strax önska dig och alla mina läsare god jul. Men först vill jag berätta vad Symeon sa till Maria när hon och Josef kom till templet för att bära fram det lilla barnet Jesus inför Herren (Luk 2:22). Så här sa han:

”Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid – ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd …” (Luk 2:34-35)

Det här med relationer är aldrig enkelt. De människor som gör oss mest lyckliga är också de människor som kan göra oss mest olyckliga. Genom att släppa in en människa i sitt hjärta ger man den människan ”makt” att såra och svika, både avsiktligt och oavsiktligt. Och av alla människor gäller väl detta på ett särskilt sätt de barn man får.

Det enda sättet att skydda sig från att bli sårad eller skadad i hjärtat är att aldrig låta någon komma tillräckligt nära. Älskar man inte blir man inte besviken eller sviken. Men då går man samtidigt miste om allt det goda som nära relationer för med sig.

Maria öppnade sitt hjärta, framför allt för Gud, men också för det lilla barn som visserligen var Gud men som också var helt och fullt människa, och som därför var lika sårbar och skyddslös som alla andra små människobarn. Vi vet nog alla vad som hände med Marias barn senare i livet. Jag tror att vi alla kan förstå hur ont det gjorde i Marias hjärta när hon såg sin son dö på ett kors (Joh 19:25) Kanske kan vi också förstå hennes glädje när Jesus sedan uppstod från döden och blev levande igen.

Så där. Nu önskar jag dig en riktigt god och välsignad jul! Jag önskar dig också modet att släppa in andra människor i ditt liv, även om det innebär att de människorna skulle kunna göra dig illa. Våga älska! Det kan kosta mycket, men det kan också ge oändligt mycket glädje och lycka!

När jag är där jag är just nu vandrar jag mycket vid stranden. När jag ser havet tänker jag på den här dikten, som jag skrev för länge sen:

En störtvåg kastar sig mot klippan
i skummande raseri.
Kallt, svart vatten
sätter hårt mot hårt
i sin kamp mot urberget.
Havet fräser av ilska
och hamrar på.

Men berget står fast,
tiger och tar emot
allt vad havet kan ge.

Som ett monument
stiger graniten upp
ur vattnet
i passivt motstånd
mot havet
som kommer i vågor,
tar sats,
kastar sig fram,
ger allt,
och faller utmattat tillbaka
i ödmjukhet och mjukhet
inför den starkare,
klippan.

Medan vattenmassorna samlar sig
och hämtar andan
försöker vågorna blidka sin fiende
med smekningar
och sorlande vaggsång.

Så drar sig sjön tillbaka
och samlar sig
före den nya attacken
som slutgiltigt ska krossa
fastlandets sista utpost.

Ett väldigt frontangrepp.
I en rykande stormvåg
kastar sig havet fram.

Men klippan står fast.
Den är det enda som är stilla,
omgiven av vågor
som aldrig tar rast,
alltid är på väg,
i strid mot landet,
en strid
som aldrig tar slut.

Vem är din klippa i livet?

Här kan du, om du vill, läsa om min klippa: Ps 18:3

En sång/dikt av Anders Fugelstad, skriven på 70- eller 80-talet, börjar (om jag minns rätt) med orden i dagens rubrik. Fastän sången/dikten har rätt många år på nacken tycker jag att den fortfarande säger en hel del om hur vi ibland tänker.

”Först kommer jag som är närmast.
Sen kommer ingenting alls.
Sen kommer du och min folkvagn.
Sen kommer ingenting.”

När det gäller solidaritet tänker vi tyvärr ofta först på oss själva, och på dem som står oss närmast. Och det är i och för sig inget fel på det – om vi inte tar ansvar för vårt eget liv i första hand kan vi inte vara till vare sig glädje eller nytta för någon annan.

Problemet är ”sen kommer ingenting alls”.

När vi prioriterar oss själva och de människor vi älskar enormt mycket mer än vi bryr oss om alla andra, när vi blundar för rasism och kränkningar av olika slag, när vi väljer att bläddra (eller scrolla) förbi nyheter som handlar om hur människor lider och har det svårt, här hemma i Sverige eller i andra delar av världen, det är då det blir ett problem att ”först kommer jag som är närmast”.

Kan vi, jag och du, förändra vårt sätt att tänka, så att vi, även om vi prioriterar oss och vårt eget, ändå har ork att göra någonting för andra?

Om du vill ge någonting speciellt till någon, ge då tid!

Inte några extra minuter eller timmar, inslagna i ett paket, utan din egen tid. Att vara tillsammans med en annan människa är värt oändligt mycket mer än dyrbara presenter.

När Job, i Bibeln, drabbades av svåra olyckor och personliga katastrofer, då kom några av hans vänner till honom. Och det första de gjorde var inte att trösta Job, eller att komma med käcka tips och råd. Det gjorde de så småningom, med mindre lyckat resultat. Men först satt de tillsammans med Job i flera dagar och bara delade hans smärta, utan att säga ett enda ord (Job 2:11-13). Det tycker jag var starkt.

Berättelsen om Job väcker många frågor, men dem ska jag inte skriva om idag.