Eva, präst i Dalsland

Jag tittade igår på SVT Nyheters årskrönika över 2016. Det mesta i krönikan, det som stannade kvar i mig när programmet var slut, var negativt, dystert, sorgligt och skrämmande.

Var finns det ett hopp för framtiden? Inte i de stora nyhetshändelserna, i alla fall.

Jag för min del tror att vi behöver titta riktigt nära, eller mycket långt borta, för att se det hopp som, det är jag övertygad om, ändå finns för framtiden.

På riktigt nära håll ser jag mycket som ger mig hopp. Små och stora kärlekshandlingar mellan människa och människa. Naturen, som återhämtar sig efter varje vinter, och blommar upp igen när solen återvänder. Människors vilja till kamp, för jorden och för andra människors liv. Jag är säker på att du också kan se allt detta, om du tittar riktigt noga omkring dig där du är.

Men för att hitta ett verkligt hopp för framtiden behöver vi se långt bort, riktigt riktigt långt bort, längre bort än våra ögon kan se. Där, i vår framtid, finns möjligheter som vi inte har här och nu, eftersom vi inte lyckas hålla fred med varandra och enas i arbetet för att rädda jorden.

Bara Gud kan rädda oss. Det tror jag helt och fullt. Gud, som har hittat på oss, som har gjort både oss människor och hela den värld vi lever i.

När vi människor till slut inser att vi inte klarar det själva, när vi till sist fattar att vi behöver Gud, då har Gud lovat att komma till vår hjälp. Nya himlar och en ny jord står det om i Bibeln (2 Petr 3:13). För min del tror jag snarare att Gud ska återställa den här jorden till det den var tänkt att vara, innan vi människor klantade till det. Jag tror att det är vad Gud har tänkt ända från början, redan innan vi fanns till.

Det Gud gjorde från början var gott och bra. Han kan göra det gott och bra igen. Det kan inte vi. Inte utan Guds hjälp.

Hur hittar man det där inre lugnet som gör att man kan hantera allt som händer i och runt omkring en? Hur gör man för att vara lugn när man egentligen är på gränsen till panik?

Det finns säkert många svar på den frågan, många har berättat om sina erfarenheter av sökandet efter inre lugn, och om hur de också har hittat det. Men för mig finns det bara ett enda svar som håller genom allt: Guds frid.

Guds frid är egentligen inte en känsla, utan två helt andra saker.

Guds frid är ett inre lugn som Gud på ett obegripligt sätt lägger i hjärtat på en människa. Det är en frid som man inte själv kan åstadkomma eller nå fram till. Man kan uppleva den friden i situationer då man tycker att man egentligen borde klättra på väggarna av oro eller rädsla. Här hittar du receptet på den friden: Fil 4:6-7

Guds frid är också ett inre lugn som kommer sig av att man förstår och litar på att Gud har full koll, fastän man själv inte har det. Det är inte samma sak som att ge upp och slutat kämpa. Guds frid hjälper oss att fortsätta kämpa med (eller mot) det som kan upplevas som allt för svårt eller stort att klara av. Varför? Läs om det här: Joh 14:25-31

Guds frid är gratis, till vem som helst som vill ta emot den. Den är gratis, men kan inte behållas utan att det kostar någonting. Ärlighet och öppenhet mot Gud och mot andra människor är priset, och man betalar det inte bara en gång, utan hela tiden, utan uppehåll.

Det är värt det! Jag lovar!

I början av Bibeln hittar vi berättelsen om Kain och Abel. Kain blev avundsjuk på sin bror och slog därför ihjäl honom. När sedan Gud frågade honom om hans bror, svarade han: ”Ska jag ta hand om min bror?” (1 Mos 4:1-16), alltså ungefär ”min bror får ta hand om sig själv, jag skiter väl i honom”.

Berättelsen om Kain och Abel handlar om syskonrivalitet, men också om ansvar.

Kain slog ihjäl sin bror för att han var avundsjuk på honom. Hellre än att se sin bror Abel ha det bra, tog han hela livet ifrån honom. ”Om inte jag får ha det bra ska minsann inte du heller ha det.” Typ.

Ändå visste Kain vad som behövdes för att han också skulle få det bra – ärlighet, öppenhet och kärlek. Men i stället för att vara ärlig, öppen och kärleksfull valde han mörker och ensamhet. I stället för att ta ansvar för sitt eget liv, förstörde han sin brors liv.

Var och en av oss har ansvar för vårt eget liv. Ingen kan ta över det ansvaret, det är bara vårt eget. Men eftersom vi alla lever tillsammans på jorden, och delar ansvaret för den, har vi på sätt och vis ansvar för varandra också. På det viset är vi alla syskon.

Vi kan aldrig få det bra, här på jorden, om inte alla får det bra. Så länge det finns orättvisor lider vi alla av dem.

Vem är din ”bror”?

För några dagar sedan skrev jag om Job, i Bibeln (Job 1-42), och om hans vänner, som satt tysta med honom i flera dagar när de såg hur svårt han hade det.

Den biten gjorde de bra.

Men när sedan Job öppnade munnen och började klaga sin nöd (Job 3), så som man ofta har behov av att göra när man har det svårt i livet, då höll hans vänner inte måttet.

Då började de nämligen argumentera med Job, och försöka motbevisa det Job sa. Och det borde de inte ha gjort.

När man har det svårt behöver man få utrymme för sina känslor, och utrymme att klaga och anklaga (Gud), utan att bli motsagd.

Tids nog blir det tid för logik och förnuft igen, men inte just när man mår som sämst. Och Job hade förlorat allt, precis allting, då när hans vänner dök upp på scenen. Han var full av smärta, sorg och misstro. Han var en djupt troende man, och i sin smärta vände han blicken mot Gud, och gav Gud skulden för allt som hade hänt honom själv.

Alldeles oavsett om det verkligen var Gud som var orsaken till Jobs lidanden eller inte, behövde Job få känna så, och säga så, utan att bli tillrättavisad, just då.

När det gör ont, då gör det bara ont. Då orkar man inte vara logisk eller förnuftig. Då orkar man inte ta hänsyn till andra. Man bara måste få utrymme för det som gör ont. Just där och då.

(Rubriken på det här blogginlägget är hämtat från psalm 766 i den svenska psalmboken.)

Häromdagen satt jag bredvid en person som luktade väldigt illa. Min gissning är att hen inte hade tillgång till ordenliga tvättmöjligheter, för hen verkade inte vara nergången i övrigt. Men det har inte med saken att göra.

Vad jag vill skriva om är i stället att jag, när jag satt där bredvid den här illaluktande personen, märkte att jag inte gärna ville andas in. I alla fall inte genom näsan.

Jag kan vara ganska känslig för lukter. När det luktar illa brukar jag försöka att hålla andan tills det inte längre luktar lika mycket.

Mina vänner har då och då kommenterat det, och skrattat åt mig och sagt att det är ju bara att andas genom munnen i stället, så känner man inte lukten.

Men – och det är ett stort ”men” – lukten försvinner inte för att man inte längre känner den. Och det som luktar illa finns kvar i luften även om man andas genom munnen. Och då får man in det i munnen och i luftrören ändå, fastän man inte känner lukten.

Och här kommer min poäng för dagen: Är det så vi gör för att slippa bry oss om saker som stör oss? Andas vi genom munnen, bildligt talat, för att inte känna den dåliga lukten? Som om det vi inte gillar skulle försvinna, bara vi inte känner ”lukten” av det?