Eva, präst i Dalsland

Igår skrev jag om Guds kärlek. Att Gud älskar var och en av oss, även dig och mig, no matter what.

När jag fick klart för mig att Gud älskar mig, alltså att Gud känner kärlek till mig, då blev det nästan en chock för mig. Jag minns det ögonblicket mycket tydligt. Jag stod i mitt dåvarande vardagsrum, på mattan, vänd mot balkongdörren. (Det är ju inte intressant var jag stod, eller så, men för att riktigt visa hur starkt jag det ögonblicket har fastnat i mitt minne.)

Jag minns också att jag backade. Jag vände och gick därifrån.

Inte för att man kan ”gå bort” från Gud, han finns ju där vi är, var det än är. Men min kroppsliga rörelse var ett uttryck för hur jag kände mig just då.

Jag gick därifrån, inte för att jag inte brydde mig om Guds kärlek. Nej, jag vände och gick eftersom jag inte själv älskade Gud. Älskade i betydelsen kände kärlek. Och när jag inte älskade Gud kunde jag inte heller ta emot Guds kärlek.

Så kändes det.

Men så småningom insåg jag att kärlek inte bara är känslor. Det kanske börjar med känslor, i alla fall när man blir kär i en människa. Men om man tror att det bara handlar om känslor tar man miste.

Många har lämnat sitt livs stora kärlek när förälskelsen och känslorna inte längre är lika starka, kanske inte ens kan märkas längre. Man tror då att man inte längre älskar den människan, och går därifrån. Kanske börjar man också söka efter någon annan att älska, att känna lika starka känslor för.

Men verklig kärlek står inte och faller med känslor. Verklig kärlek är förälskelse som har djupnat och övergått i närhet, vänskap och gemenskap. Det är inte alltid så enkelt att älska en annan människa. Ibland kanske man önskar att man slapp älska hen, när relationen är jobbig och smärtsam. (Ibland är relationen inte bra, inte sund, och då ska man inte stanna kvar i den. Men det får bli ett annat blogginlägg.)

Om man, båda två tillsammans, förmår kämpa sig igenom de jobbiga tiderna och komma ut helskinnade på andra sidan, då har förmodligen kärleken nått en ny nivå. Med tiden uppskattar man att leva tillsammans med någon som man har upplevt så mycket tillsammans med, och som man fortfarande kan känna stor gemenskap med. Det är också kärlek.

Nu har det här inlägget blivit mycket längre än jag hade tänkt. Min plan är annars att alltid skriva korta och kärnfulla inlägg (som du kanske har märkt 😉 ).

Vad jag vill komma fram till, är att det här med att älska Gud inte handlar så mycket om känslor, eller förälskelse. Det kan det också göra, emellanåt. Men oftast innebär det att man känner sig trygg med, uppskattar, värdesätter, litar på, respekterar och vill stanna kvar hos Gud för alltid.

Det är så jag älskar Gud.

När du ber Gud om förlåtelse, vad ber du då om förlåtelse för?

Jag brukade be om förlåtelse för att jag var som jag var. Jag tyckte inte om mig själv, och förutsatte att ingen annan tyckte om mig. Inte Gud heller. Att Gud älskade mig betydde ingenting för mig. Han älskade ju alla lika mycket, och för mig betydde det att hans kärlek inte var något värd.

Men jag hade fel.

Jag jämförde Gud med olika människor, som hade burit sig illa åt mot mig, människor som sa att de älskade mig. Men det var en bakvänd jämförelse.

När människor älskar många lika mycket kan det betyda att de bara tycker om dem, inte verkligen älskar dem. För vi människor har inte kapacitet att älska många. Tycka om. Ja. Tycka mycket om. Ja. Men älska, älska no matter what? Nej, det klarar vi inte.

Så när jag försökte föreställa mig att Gud älskar alla människor lika mycket, då blev det bara ”tycker om”.

Men Gud är inte som vi. Gud KAN älska alla, verkligen älska var och en av oss, bara för att vi finns till. Hans kärlek är så oändligt mycket större än vår kärlek. När vi älskar någon, då är det bara som en blek kopia, en skugga, en liten snutt av den kärlek som Gud älskar med.

Vi människor älskar ofta för vad någon gör, eller hur någon är. Om den vi älskar sviker oss, eller inte älskar oss tillbaka, då minskar ofta vår kärlek till den personen.

Därför är det svårt för oss att riktigt fatta att Gud kan älska oss, var och en av oss, oavsett vad vi gör, oavsett vad som händer. Att han älskar oss, att han älskar dig, och mig, bara för att vi finns till.

Men det kan Gud. Och det gör Gud.

Igår berättade jag om en vän som har fått sitt svarta hål i själen fyllt med Guds kärlek, och som därför inte längre känner ångest över att leva.

Jag tror att den största skillnaden mellan att ha Gud i sitt liv och att inte ha det är upplevelsen av att vara älskad. Vet man att man är älskad klarar man bättre att möta livet, med allt vad det innebär av både glädje och sorg, lycka och smärta.

Den som är ensam i livet, utan anhöriga eller nära vänner, vet hur svårt det kan vara att klara sig helt på egen hand. Har man vänner som man känner sig trygg med blir livet så mycket lättare att leva.

Men människor kan svika, eller flytta, eller rentav dö. Och då står man där, igen. Ensam.

Det finns bara en som aldrig sviker, flyttar eller dör.

Gud.

Guds kärlek är därför en ännu större trygghet än både vänner och släktingar.

Gud älskar dig, vem du än är och var du än befinner dig. Gud älskar dig som person, för att du finns till, inte för vad du gör eller inte gör.

Jag önskar dig att få uppleva Guds kärlek, och bli trygg i den.

En vän berättade för mig att hen brukade ha ett ”svart hål i själen”. Ett stort bottenlöst tomrum som liksom suger in allting i sig utan att någonsin bli fullt.

Att ha ett sådant svart hål i själen är starkt ångestladdat. Hur ska jag bli av med hålet? Hur ska jag fylla det? Vad ska jag ta mig till?

Min vän försökte fylla hålet, eller rättare sagt komma ifrån det, på alla möjliga sätt. Frenetiskt köp och sälj. Droger och andra missbruk. Och det verkade ibland hjälpa, men bara för stunden.

Men så kom det ett ögonblick…

Ja, det var förstås inte ett ögonblicks verk. Snarare en lång och tidvis smärtsam process. Men i alla fall kom det ett ögonblick då min vän kunde tro på att hen är älskad. Älskad på riktigt. Älskad för sin egen skull. Älskad av Gud. Och då hände någonting med det där svarta hålet.

Hålet finns kvar, berättar min vän. Men nu är det inte längre bottenlöst. Nu fungerar det som en resonanslåda, säger hen. Guds kärlek vibrerar där inne, till hen själv och vidare ut till dem hen möter.

Hålet är nu fullt av Guds ljus, och ångesten är borta.

Jag brukar inte fira nyår på något särskilt sätt. Men för ett par år sedan gjorde jag det.

En familj från Iran som väntade på uppehållstillstånd bodde tillfälligt hemma hos oss över nyår. För att glädja dem, och ge dem någonting annat att tänka på, bestämde vi oss för att göra nyårsafton extra trevlig. Vi dukade fint och lagade någonting gott att äta. Och sen gick vi till slottet och tittade på fyrverkerierna som brukar anordnas där varje år. Det var första gången vi gick dit, fastän vi har bott i den här staden ett antal år nu.

Det var så roligt, så roligt, så roligt! Vi promenerade in till slottet, och sen stod vi på torget och det var fyrverkerier överallt, kändes det som. Och alla ropade Gott nytt år! Både vi och våra gäster tyckte att det var mycket trevligt.

Jag vet inte om jag hade upplevt fyrverkerierna på samma sätt om det ”bara” hade varit vi själva. Men jag har en känsla av att det var själva delandet som gjorde det så stort.

För den här iranska familjen blev det nyåret början till någonting nytt och bättre. De har fortfarande inte fått uppehållstillstånd. Men de har fått ett gott och bra liv, medan de väntar. Jag hoppas att de snart ska få ett positivt besked.

Med den här lilla berättelsen vill jag påminna dig om att det aldrig är för sent att börja någonting nytt. Det måste inte vara så stort som att flytta till ett annat land, eller ens att flytta till en annan stad eller byta jobb. Kanske du går och funderar på någonting som du gärna vill göra, men inte ännu har fått möjlighet till. Kanske det är dags nu?

Gott nytt år!