Guds frid, igen

För en tid sedan skrev jag om Filipperbrevet, där det står att om vi låter Gud få veta alla våra önskningar ska han ge våra tankar och vårt hjärta skydd (Fil 4:6-7). Texten fortsätter ”… i Kristus Jesus”. Man skulle också kunna översätta med ”så ska Gud bevara våra tankar och vårt hjärta i Kristus Jesus”. Kan budskapet vara att om vi är öppna inför Gud hjälper han oss att vara kvar i tron på Jesus?

Tanken kan i så fall vara att tron på Jesus är någonting som vi inte själva kan skapa eller hålla liv i. Vi behöver hjälp med det, och den hjälpen får vi av Gud om vi är ärliga mot honom. Både när vi tror och när vi inte tror. Både när vi är glada och när vi inte är glada.

Det räcker att vi VILL tro, för att det ska räknas som tro. Men det kan ju kännas bra att också uppleva att man faktiskt tror.

Frågan är kanske om det känns som ett hot eller en möjlighet, det där med att vara helt ärlig och öppen inför Gud. Vet man inte vem, eller hurdan, Gud är kanske det känns läskigt. Men pröva ändå! Du kanske blir positivt överraskad. 🙂

Varför händer detta mig?

När det händer jobbiga saker i ens liv undrar man förstås varför. Varför drabbas just jag av detta? Finns det någon avsikt med att detta händer just mig, just nu?

Men egentligen är det väl så att det oftast inte finns någon som helst tanke eller avsikt bakom det som händer oss i livet. Vi, alla som tror på Gud och alla som inte tror på Gud, lever i stor utsträckning våra liv på samma villkor – vi påverkar varandra med de val vi gör, och vi påverkas av de val andra människor gör.

Jag tror att Gud för det allra mesta inte styr och ställer med våra liv på detaljnivå*, utan att han i stället är med oss i allt som händer. Oavsett vad vi drabbas av är Gud nära oss, alltid inom räckhåll och alltid full av kärlek till oss.

Vet man att man är älskad och värdefull är det lättare att hantera livets alla besynnerligheter. Lättare, men inte nödvändigtvis ”lätt”.

*Däremot tror jag full och fast att Gud har en plan med hela världen, med skapelsen, och att han ser till att den planen går i fullbordan, när tiden är inne. Mer om det en annan dag.

Varför är Gud så tyst?

En vän berättade för mig att hen tycker att Gud är så tyst. Jag försöker verkligen komma närmare Gud, sa hen, men jag märker inte att Gud är där.

När vi fortsatte att prata om saken visade det sig att min vän försökte prestera att komma närmare Gud. Utan att vara medveten om det, ville hen uppfylla vissa outtalade men upplevda krav från Guds sida, för att göra sig förtjänt av att få vara nära Gud.

Många gånger tror jag att det är så vi gör, vi människor. Vi tror att vi måste göra si eller göra så, läsa Bibeln tillärckligt mycket eller be på något särskilt sätt, gå i kyrkan si eller så ofta, uppföra sig på ett mer ”kristet” sätt, eller följa vissa regler. För annars tror vi att vi inte duger. Och när vi inte upplever att Gud ”talar” eller ”gör något” tar vi det som tecken på att Gud inte är nära.

Det hjälper inte hur mycket vi hör och läser att Gud älskar oss precis som vi är, och att Gud inte kräver någonting särskilt av oss för att vi ska få komma nära honom. Vi tror förstås att Gud är som vi människor är, och vi människor ställer ju krav på både oss själva och varandra.

Men Gud är inte som vi. Tack och lov för det, säger jag!

Min vän fick i ”hemläxa” att läsa Psalm 131 i Bibeln, och göra som det står där. Utan att försöka prestera någonting särskilt. Vi får se hur det går. Jag hoppas att det går bra.

Så här står det i Psalm 131:

”… jag är som ett litet barn,
som barnet i moderns famn.” (Ps 131:2)

Ett litet barn, ett riktigt litet barn, kan inte göra någonting alls. Det bara är. Det är mamman (/pappan/föräldern/den som älskar barnet) som gör allt, som håller det lilla barnet i sin famn och ser till att barnet får allt det som ett litet barn behöver för att överleva.

Sådan är Gud.

Livet är som ett garage

Bil + vinter = garage

Vi söker just nu garageplats. Det börjar bli kallt, och det vore skönt att slippa skrapa bilen varje gång vi ska använda den.

Då tänker jag att livet är som ett garage. När livet börjar för en människa är det som ett oskrivet blad. Allt eftersom fyller vi det med innehåll. Och allt eftersom får vi också påfyllning från annat håll, av människor vi möter.

Allt det där vi samlar på oss – och då menar jag inte saker, prylar, ägodelar, utan det bär med oss på insidan – fyller livet med innehåll.

Om vi inte tänker oss för samlar vi på oss en massa innehåll som vi bara lägger någonstans inom oss, utan att fundera så mycket på det. Vi kanske okritiskt tar emot från andra, utan att själva ta ställning.

Men precis som våra garage behöver våra insidor också gås igenom, och städas och organiseras, då och då.

Fundera på det, du!