Men vad ska man göra, då? (del 3)

Tro på Herren Jesus! (Apg 16:30-31)

Det är det enklaste sättet att beskriva hur man gör för att bli en kristen. Men det kanske ändå inte är alldeles ”enkelt”.

Vad innebär det egentligen att ”tro på Jesus”?

I Bibeln står det att Jesus vid några tillfällen sa: ”Din tro har hjälpt dig”:

En sjuk kvinna smög sig fram till Jesus och rörde vid hans kläder. Så fort hon gjorde det blev hon frisk. (Matt 9:20-22, Mark 5:25-34, Luk 8:23-48) Den sjuka kvinnan trodde på att Jesus hade en särskild kraft, och att den kraften kunde göra henne frisk.

En man som var blind ville att Jesus skulle göra så att han kunde se. Det gjorde Jesus. (Mark 10:46-52Luk 18:35-43) Den blinde mannen trodde på att Jesus hade en särskild kraft, och att han kunde göra så att blinda kunde se.

Vid ett annat tillfälle mötte Jesus några som hade drabbats av en hudsjukdom (spetälska). De ville att Jesus skulle göra dem friska. Det gjorde han. (Luk 17:11-19) De trodde på att Jesus hade en särskild kraft, och att han kunde göra dem friska.

I de här exemplen handlar det om sjukdom. Men att tro på Jesus handlar inte i första hand om att tro att han kan göra oss friska till kroppen. Det handlar om liv, verkligt liv, till skillnad mot det kanske ytliga liv vi ofta lever. Att tro på att Jesus har en särskild kraft, och att den kraften kan göra mig (dig) frisk i själen.

Fortsättning följer.

Varför ville Jesus bli döpt?

Temat för den här söndagen är Jesu dop. Storyn är att Jesus gick till Jordanfloden, där hans kusin Johannes ”förkunnade syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop” (Mark 1:4). Jesus blev då döpt av Johannes (Mark 1:9-11).

Men varför ville Jesus bli döpt? Han behövde väl inte omvända sig eller få förlåtelse för någon synd?

Det stämmer att kristendomens budskap är att Jesus inte behövde få syndernas förlåtelse. Han behövde inte heller omvända sig. Han var helt enkelt utan synd (Hebr 4:15, Joh 8:46).

Varför ville då Jesus bli döpt?

Så här tänker jag:

Eftersom Jesus inte behövde någon omvändelse, och inte behövde förlåtelse, hade hans dop (minst) två andra betydelser. Den ena var att dopet blev början på den reltivt korta tid då han vandrade omkring och pratade med människor om Gud och om sig själv, innan han blev dödad och blev levande igen. Dopet var då ett sätt att visa vem han var – Guds son. En markering, för vår skull.

Den andra betydelsen jag tänker på är att Jesus ville bli döpt för att visa att han var människa, precis som vi vanliga människor. Vi människor behöver dopet, och fastän Jesus inte behövde det lät han döpa sig. Dopet var då ett sätt att visa vem han var – människa. En markering, för vår skull.

Genom en och samma handling visade alltså Jesus att han var Guds son, helt och hållet annorlunda än vi människor, och att han var människa, precis som vi.

(Att Jesus var ”Guds son” får jag nog återkomma till.)

Man kan inte bli gravid på egen hand

Man kan VARA gravid på egen hand. Man kan föda barn på egen hand. Man kan vara förälder på egen hand. Men man kan inte BLI gravid på egen hand. Det behöver man hjälp med.

Eftersom man inte kan bli gravid på egen hand är det många som förutsätter att Maria, Jesus mamma, inte blev gravid utan att ligga med någon, som Bibeln och den kristna traditionen påstår att hon blev (Matt 1:18, Luk 1:34-35).

Det är inte möjligt, alltså har det inte hänt, säger man då.

Men då säger jag – klart det inte är möjligt! Det är ju det som är grejen.

Gud gjorde någonting som var omöjligt, för att vi skulle fatta att det var Gud som gjorde det.

Gud kan göra vad han vill. Han har förmågan att göra vad som helst, möjligt eller omöjligt. Det är liksom det som gör att Gud är Gud.

När man tappar bort Gud

Jag var i London, stod vid en damm i Hyde Park, och jag var ledsen. Jag hade av olika skäl tappat bort Gud, och ville hitta Gud igen.

Nu är det ju inte så att man kan ”tappa bort” Gud. Han är alltid nära, vi behöver bara tänka på Gud så är han där. Men du förstår säkert vad jag menar.

Jag pratade med Gud en lång stund. När jag sedan vände mig om såg jag över dammen en stor och mycket vacker regnbåge. Jag blev överraskad av att se regnbågen, och mycket glad. Den blev för mig ett tecken på att Gud hade dragit mig till sig igen (1 Mos 9:12-17).

Idag, på trettondedag jul, läser vi om ”några österländska stjärntydare” som sökte efter ”judarnas nyfödde kung” (Matt 2:1-12). De ville se honom, och fira honom.

De hade sett en stjärna som på ett speciellt sätt blev ett tecken för dem att det hade fötts en kung, och de följde stjärnan. Men när de började närma sig drog de den, i och för sig logiska men felaktiga, slutledningen att judarnas kung måste vara född i palatset i judarnas huvudstad, Jerusalem. Därför slutade de titta efter stjärnan och drog till Jerusalem på egen hand.

Så småningom fick de klart för sig att de hade tagit miste, och började titta efter stjärnan igen. Och ”när de såg stjärnan fylldes de av stor glädje” (Matt 2:10).

Jag tror att jag förstår hur de kände sig. Jag kände likadant, den där dagen i London.

Men varför älska Gud?

I Bibeln står det att vi ”ska” älska Gud (5 Mos 6:4-5, Matt 22:37). Varför ska vi älska Gud? Måste man göra det?

Jesus lärjunge Johannes skriver i ett av sina brev, i Bibeln, att ”vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den” (1 Joh 4:16), och att ”vi älskar därför att han först älskade oss” (1 joh 4:19).

Om vi har lärt känna Guds kärlek och fått klart för oss att Gud älskar oss utan krav, och om vi gillar det, då faller det sig kanske naturligt att vi älskar Gud tillbaka.

Men om vi inte gör det blir Gud inte sur för det. Det är inte för att Gud ska bli nöjd med oss som vi ska älska Gud. Det är för att det är bra för oss att veta att vi är älskade, och att också älska.

Det är en gåva, inte ett krav.