Jag såg ett program på TV om framtidens mat. Till exempel visade de hur man odlar grönsaker i enorma växthus, där man kontrollerar allting – ”jorden” (som i själva verket är en sorts mineralull), klimatet, belysningen, bevattningen, pollineringen, ohyrebekämpningen – med vetenskapliga metoder. Resultatet är rejält ökade skördar. Och jag häpnar.
Inte över de ökade skördarna, även om det i sig är fantastiskt, utan över människans längtan att kontrollera sin omgivning och sina levnadsvillkor. Vi vill inte vara beroende av den nyckfulla naturen när vi producerar vår mat. Vi vill själva bestämma exakt när, var och hur maten ska produceras. Helst också exakt hur stor skörden kommer att bli. För att åstadkomma detta drar vi oss inte ens för att förändra växternas gener och forma dem efter våra syften.
Jag kommer att tänka på det valspråk min gamla gymnasieklass hade: Scientia potestas est – kunskap är makt. Det är sant att kunskap medför makt, i alla fall i någon bemärkelse. Men med kunskap följer också ansvar. Mer kunskap – mer ansvar. Är vi verkligen beredda att ta det ansvaret?
Vad händer när vi modifierar naturen för att den ska passa oss bättre? Till att börja med kanske det ser ut som om följderna bara är goda. Men vi kan aldrig i förväg veta vilka effekter våra manipulationer får.
Om vi vill leka Gud måste vi också ta Guds ansvar. Vare sig vi tror att det finns en Gud eller vi inte tror att det finns en Gud måste vi ta ansvar för det vi skapar. Ingen annan kan ta det ansvaret åt oss.
Men när det blir fel, när våra experiment misslyckas, då vill vi väldigt gärna skylla på någon annan.