Men klippan står fast

När jag är där jag är just nu vandrar jag mycket vid stranden. När jag ser havet tänker jag på den här dikten, som jag skrev för länge sen:

En störtvåg kastar sig mot klippan
i skummande raseri.
Kallt, svart vatten
sätter hårt mot hårt
i sin kamp mot urberget.
Havet fräser av ilska
och hamrar på.

Men berget står fast,
tiger och tar emot
allt vad havet kan ge.

Som ett monument
stiger graniten upp
ur vattnet
i passivt motstånd
mot havet
som kommer i vågor,
tar sats,
kastar sig fram,
ger allt,
och faller utmattat tillbaka
i ödmjukhet och mjukhet
inför den starkare,
klippan.

Medan vattenmassorna samlar sig
och hämtar andan
försöker vågorna blidka sin fiende
med smekningar
och sorlande vaggsång.

Så drar sig sjön tillbaka
och samlar sig
före den nya attacken
som slutgiltigt ska krossa
fastlandets sista utpost.

Ett väldigt frontangrepp.
I en rykande stormvåg
kastar sig havet fram.

Men klippan står fast.
Den är det enda som är stilla,
omgiven av vågor
som aldrig tar rast,
alltid är på väg,
i strid mot landet,
en strid
som aldrig tar slut.

Vem är din klippa i livet?

Här kan du, om du vill, läsa om min klippa: Ps 18:3

Först kommer jag, som är närmast …

En sång/dikt av Anders Fugelstad, skriven på 70- eller 80-talet, börjar (om jag minns rätt) med orden i dagens rubrik. Fastän sången/dikten har rätt många år på nacken tycker jag att den fortfarande säger en hel del om hur vi ibland tänker.

”Först kommer jag som är närmast.
Sen kommer ingenting alls.
Sen kommer du och min folkvagn.
Sen kommer ingenting.”

När det gäller solidaritet tänker vi tyvärr ofta först på oss själva, och på dem som står oss närmast. Och det är i och för sig inget fel på det – om vi inte tar ansvar för vårt eget liv i första hand kan vi inte vara till vare sig glädje eller nytta för någon annan.

Problemet är ”sen kommer ingenting alls”.

När vi prioriterar oss själva och de människor vi älskar enormt mycket mer än vi bryr oss om alla andra, när vi blundar för rasism och kränkningar av olika slag, när vi väljer att bläddra (eller scrolla) förbi nyheter som handlar om hur människor lider och har det svårt, här hemma i Sverige eller i andra delar av världen, det är då det blir ett problem att ”först kommer jag som är närmast”.

Kan vi, jag och du, förändra vårt sätt att tänka, så att vi, även om vi prioriterar oss och vårt eget, ändå har ork att göra någonting för andra?

Tid, den bästa present du kan ge

Om du vill ge någonting speciellt till någon, ge då tid!

Inte några extra minuter eller timmar, inslagna i ett paket, utan din egen tid. Att vara tillsammans med en annan människa är värt oändligt mycket mer än dyrbara presenter.

När Job, i Bibeln, drabbades av svåra olyckor och personliga katastrofer, då kom några av hans vänner till honom. Och det första de gjorde var inte att trösta Job, eller att komma med käcka tips och råd. Det gjorde de så småningom, med mindre lyckat resultat. Men först satt de tillsammans med Job i flera dagar och bara delade hans smärta, utan att säga ett enda ord (Job 2:11-13). Det tycker jag var starkt.

Berättelsen om Job väcker många frågor, men dem ska jag inte skriva om idag.

Träning, träning, träning

Jag har laddat ner en app (Duolingo) i min smartphone som jag kan plugga språk med. Fem minuter om dagen sitter jag med den. Det låter ju inte så mycket, men jag lär mig faktiskt, allt eftersom. Regelbunden träning ger resultat.

Detsamma gäller relationen med Gud. Eftersom Gud inte är synlig för våra fysiska ögon och inte hörbar för våra fysiska öron behöver vi träna oss på att umgås med Gud. Fem minuter om dagen? Pröva! Du kanske blir överraskad av resultatet. 🙂