I ett musikstycke är alla delar lika viktiga. Varje not eller tecken bidrar till helheten. Om någon enda av dem försvinner förändras hela stycket.
En paus hörs inte. Men den är precis lika viktig som alla andra noter och tecken i musikstycket. Utan paus skulle alla instrument och musiker spela lika mycket hela tiden, alla samtidigt.
Om man tänker sig att vi människor är delar i ett musikstycke, då kan det hända att vi, jag eller du, ibland får vara – en paus.
Igår såg jag filmen Snowden, som handlar om visselblåsaren Edward Snowden. Den var mycket tankeväckande, minst sagt.
Mina tankar går till det flera tusen år gamla latinska uttrycket ”quis custodiet ipsos custodes”, som i fri översättning blir ungefär ”vem övervakar väktaren?”.
När allting övervakas, av säkerhetsskäl, som det brukar heta, kan vi då vara säkra på att de som sköter övervakningen gör det på ett moraliskt och juridiskt riktigt sätt?
Det enkla svaret är – nej, det kan vi inte.
De som sköter all övervakning är förstås människor, precis som du och jag. Och precis som du och jag (även om vi inte gärna vill medge att det även gäller oss) kan vilken annan människa som helst, av flera olika tänkbara skäl, få för sig att handla på ett sätt som inte är moraliskt eller juridiskt riktigt. I bästa fall kan hen ha en egen motivation för sitt handlande, som hen grundar i något moraliskt eller juridiskt resonemang. Men det är fullt tänkbart att det resonemanget inte stämmer överens med vad myndigheterna eller samhället i stort skulle hålla med om.
Viss övervakning behövs. Viss reglering behövs. Lagar och regler behövs. Tyvärr.
Men vi får aldrig sluta fundera och argumentera själva.
Igår skrev jag att ett möte med Gud ska göra dig glad, annars är det inte på riktigt.
Men att man blir glad betyder inte alltid att man skrattar. Det kan lika gärna innebära att man känner att man kan slappna av, släppa taget, vara helt och hållet ärlig och sig själv.
När man gör det kan det hända att andra känslor kommer fram, känslor som man kanske inte brukar känna eller visa.
Jag har själv upplevt att jag i kontakten med Gud började gråta, och grät och grät och grät, tills gråten gick över i skratt. Jag fick möjlighet att gråta färdigt, att gråta ut just den smärtan.
Så var inte rädd för att visa dina känslor i mötet med Gud. Bara var dig själv, den du innerst inne är.
I morse läste jag i Bibeln om en man som hittar en skatt i en åker. Han äger tydligen inte åkern, för när han hittar skatten gömmer han den igen, och sen går han iväg och köper åkern.
På det viset har han också köpt skatten, förstår man. Och det var ju smart gjort. Skatten var tydligen värd mycket mer än allt som den där mannen ägde, för han sålde allt han hade för att kunna köpa åkern.
Det är Jesus som berättar historien. Den handlar egentligen om ”himmelriket”. Om du vill kan du läsa den här: Matt 13:44.
Det jag fastnade för, idag, det var att det står ”i sin glädje”. I sin glädje gick han iväg och – gjorde vad? Jo, sålde allt han ägde. Det måste ha varit en väldigt stark glädje mannen kände, annars skulle han knappast ha tagit sig för att sälja precis allt han ägde för att kunna köpa åkern, och med åkern skatten som låg begravd i den.
Att hitta Jesus, att få kontakt med Gud, ska göra dig glad, annars är det inte på riktigt.
När vi människor lämnas att göra som vi själva vill brukar det inte alltid gå så bra. Kanske är det till och med så att det ofta går illa?
Av allt vi värderar högt kanske friheten är det främsta. ”You can be anything you want”, säger man. Vi vill själva bestämma över våra liv, och vill inte låta någon annan styra över oss.
Men klarar vi egentligen av den här friheten?
När vi får möjlighet att göra precis vad vi vill, gör vi då bara det som är sunt och bra?
När vi har råd att köpa precis vad vi vill, köper vi då bara det som är bra för oss?
När vi när som helst kan äta precis vad vi vill, äter vi då bara det som är nyttigt och bra för oss?
Nej, det gör vi förstås inte.
Problemet är bara vem som ska hjälpa oss att göra det som är bäst för oss, när vi inte själva klarar att göra det.
Ska den som har mest kunskap ”bestämma”? Vem ska i så fall avgöra vilken kunskap som är mest kvalificerande?
Finns det någon enda människa, eller för den delen någon grupp av människor, som vet så mycket att just den personen eller den gruppen är lämplig att bestämma över eller ens ge råd till dem som inte har lika mycket kunskap?
Finns det kanske en frihet som är större än att bara få göra precis som man själv vill? (1 Kor 1:30)
