Eva, präst i Dalsland

I början av Bibeln hittar vi berättelsen om Kain och Abel. Kain blev avundsjuk på sin bror och slog därför ihjäl honom. När sedan Gud frågade honom om hans bror, svarade han: ”Ska jag ta hand om min bror?” (1 Mos 4:1-16), alltså ungefär ”min bror får ta hand om sig själv, jag skiter väl i honom”.

Berättelsen om Kain och Abel handlar om syskonrivalitet, men också om ansvar.

Kain slog ihjäl sin bror för att han var avundsjuk på honom. Hellre än att se sin bror Abel ha det bra, tog han hela livet ifrån honom. ”Om inte jag får ha det bra ska minsann inte du heller ha det.” Typ.

Ändå visste Kain vad som behövdes för att han också skulle få det bra – ärlighet, öppenhet och kärlek. Men i stället för att vara ärlig, öppen och kärleksfull valde han mörker och ensamhet. I stället för att ta ansvar för sitt eget liv, förstörde han sin brors liv.

Var och en av oss har ansvar för vårt eget liv. Ingen kan ta över det ansvaret, det är bara vårt eget. Men eftersom vi alla lever tillsammans på jorden, och delar ansvaret för den, har vi på sätt och vis ansvar för varandra också. På det viset är vi alla syskon.

Vi kan aldrig få det bra, här på jorden, om inte alla får det bra. Så länge det finns orättvisor lider vi alla av dem.

Vem är din ”bror”?

För några dagar sedan skrev jag om Job, i Bibeln (Job 1-42), och om hans vänner, som satt tysta med honom i flera dagar när de såg hur svårt han hade det.

Den biten gjorde de bra.

Men när sedan Job öppnade munnen och började klaga sin nöd (Job 3), så som man ofta har behov av att göra när man har det svårt i livet, då höll hans vänner inte måttet.

Då började de nämligen argumentera med Job, och försöka motbevisa det Job sa. Och det borde de inte ha gjort.

När man har det svårt behöver man få utrymme för sina känslor, och utrymme att klaga och anklaga (Gud), utan att bli motsagd.

Tids nog blir det tid för logik och förnuft igen, men inte just när man mår som sämst. Och Job hade förlorat allt, precis allting, då när hans vänner dök upp på scenen. Han var full av smärta, sorg och misstro. Han var en djupt troende man, och i sin smärta vände han blicken mot Gud, och gav Gud skulden för allt som hade hänt honom själv.

Alldeles oavsett om det verkligen var Gud som var orsaken till Jobs lidanden eller inte, behövde Job få känna så, och säga så, utan att bli tillrättavisad, just då.

När det gör ont, då gör det bara ont. Då orkar man inte vara logisk eller förnuftig. Då orkar man inte ta hänsyn till andra. Man bara måste få utrymme för det som gör ont. Just där och då.

(Rubriken på det här blogginlägget är hämtat från psalm 766 i den svenska psalmboken.)

Häromdagen satt jag bredvid en person som luktade väldigt illa. Min gissning är att hen inte hade tillgång till ordenliga tvättmöjligheter, för hen verkade inte vara nergången i övrigt. Men det har inte med saken att göra.

Vad jag vill skriva om är i stället att jag, när jag satt där bredvid den här illaluktande personen, märkte att jag inte gärna ville andas in. I alla fall inte genom näsan.

Jag kan vara ganska känslig för lukter. När det luktar illa brukar jag försöka att hålla andan tills det inte längre luktar lika mycket.

Mina vänner har då och då kommenterat det, och skrattat åt mig och sagt att det är ju bara att andas genom munnen i stället, så känner man inte lukten.

Men – och det är ett stort ”men” – lukten försvinner inte för att man inte längre känner den. Och det som luktar illa finns kvar i luften även om man andas genom munnen. Och då får man in det i munnen och i luftrören ändå, fastän man inte känner lukten.

Och här kommer min poäng för dagen: Är det så vi gör för att slippa bry oss om saker som stör oss? Andas vi genom munnen, bildligt talat, för att inte känna den dåliga lukten? Som om det vi inte gillar skulle försvinna, bara vi inte känner ”lukten” av det?

Kan man tro på det som står i Bibeln? Är det sant, eller är det bara en massa påhittade historier?

Vad du väljer att tro eller inte tro om Bibeln är upp till dig. Men jag rekommenderar att du gör som herdarna, när en ängel berättade för dem om barnet som var frälsaren, Messias, Herren (Luk 2:11). Ta själv reda på om det stämmer, det som du hör eller läser!

Herdarna gick iväg, när änglarna hade sjungit färdigt för dem, för att se med sina egna ögon om det verkligen hade fötts ett alldeles speciellt barn just den natten. De fann då att ”allt var så som det hade sagts dem” (Luk 2:20).

Nu har inte du och jag möjlighet att se barnet i krubban i Betlehem, eftersom det är mer än två tusen år sen det hände. Men både du och jag har möjlighet att själva ta reda på om det är sant att Jesus Kristus är världens räddare.

Om det är sant, då kan Jesus förnya och förvandla ditt och mitt liv, om vi låter honom göra det. Nöj dig inte med att bara lita på vad andra berättar för dig om Jesus! Vänd dig till honom direkt, och fråga honom själv! Vad har du att förlora på att pröva?

Idag är det julafton, och jag ska strax önska dig och alla mina läsare god jul. Men först vill jag berätta vad Symeon sa till Maria när hon och Josef kom till templet för att bära fram det lilla barnet Jesus inför Herren (Luk 2:22). Så här sa han:

”Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid – ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd …” (Luk 2:34-35)

Det här med relationer är aldrig enkelt. De människor som gör oss mest lyckliga är också de människor som kan göra oss mest olyckliga. Genom att släppa in en människa i sitt hjärta ger man den människan ”makt” att såra och svika, både avsiktligt och oavsiktligt. Och av alla människor gäller väl detta på ett särskilt sätt de barn man får.

Det enda sättet att skydda sig från att bli sårad eller skadad i hjärtat är att aldrig låta någon komma tillräckligt nära. Älskar man inte blir man inte besviken eller sviken. Men då går man samtidigt miste om allt det goda som nära relationer för med sig.

Maria öppnade sitt hjärta, framför allt för Gud, men också för det lilla barn som visserligen var Gud men som också var helt och fullt människa, och som därför var lika sårbar och skyddslös som alla andra små människobarn. Vi vet nog alla vad som hände med Marias barn senare i livet. Jag tror att vi alla kan förstå hur ont det gjorde i Marias hjärta när hon såg sin son dö på ett kors (Joh 19:25) Kanske kan vi också förstå hennes glädje när Jesus sedan uppstod från döden och blev levande igen.

Så där. Nu önskar jag dig en riktigt god och välsignad jul! Jag önskar dig också modet att släppa in andra människor i ditt liv, även om det innebär att de människorna skulle kunna göra dig illa. Våga älska! Det kan kosta mycket, men det kan också ge oändligt mycket glädje och lycka!