Eva, präst i Dalsland

Minns du Ville, Valle och Viktor, från den där julkalendern för jättelänge sen? Eller minns du dem inte, men har hört talas om dem ändå? Jag hade tänkt skriva att de sjöng en sång som hette ”Man ska alltid fråga varför”. Men när jag sökte på det visade det sig att det inte stämde. Minnet bedrar ibland. Man har rätt att fråga varför, sjöng de. Och det är ju för all de inte så långt ifrån.

Jag skulle inte bli någon bra nunna. Framför allt för att jag inte har någon klosterkallelse. Det behöver man förstås ha för att bli nunna. Men jag skulle inte bli någon bra nunna även av ett annat skäl.

Jag vill alltid veta varför.

Ett exempel: När vi skulle lära oss att räkna med enheten ”mol” i kemin i högstadiet, då frågade jag hur mycket en mol är. Lärarna sa att det var ”en viss mängd av ett ämne”, mer behövde jag inte veta, vi skulle ju bara lära oss att räkna med det. Men om jag inte visste hur mycket en mol var hade jag väldigt svårt att lära mig räkna med det. Det var självklart, tyckte jag. Men det tyckte inte mina lärare. Och så där har jag hållit på sedan dess.

Jag kanske har en felaktig och förlegad uppfattning om hur det är att leva i ett kloster. Det kanske inte (längre?) är så att man alltid ska lyda sin ledare, utan att fråga eller ifrågasätta. Men jag skulle nog inte bli någon bra nunna ändå. Och jag vill i alla fall alltid veta varför.

Det hoppas jag att du också vill.

Igår kväll brakade min blogg ihop. Och nästan jag också.

Helt plötsligt fungerade ingenting, just när jag skulle skriva ett nytt inlägg.

Jag försökte hitta felet. Men behövde förstås hjälp av webbhotellet. Tack! 🙂

I alla fall. Att man ska vara så beroende av tekniken. Att tekniken är så viktig. Att inte bara bloggen bröt ihop, utan nästan jag också.

Vad är viktigt i livet, egentligen? Är det min blogg, eller?

Man kan börja undra.

I morse läste jag den femtonde psalmen i Psaltaren, i Bibeln. Den som har skrivit den psalmen frågar vem som får komma nära Gud, och svarar sedan själv med att räkna upp diverse berömliga gärningar, och avslutar med att säga att den som gör så alltid står trygg (Ps 15:1-5).

Om det är sant att Gud är helig (1 Petr 1:15-16), som ”en förtärande eld”, hur ska då vi vanliga människor, vi som verkligen inte är heliga, kunna komma nära eller ens ha kontakt med Gud? Kontakten med Gud är ju någonting som den kristna tron räknar stenhårt med.

Svaret är: I Jesus.

Det var därför Jesus blev människa. Det var därför Jesus dog. Det var därför Jesus blev levande igen. För att vi i Jesus ska kunna ha kontakt med Gud (Ef 3:11-12), som är helig, som på grund av sin helighet är som ”en förtärande eld”.

Jag gillar Queen. Bandet, alltså. Mycket duktiga musiker, enormt bra musik, tycker jag.

En av Queens låtar heter ”Who wants to live forever”. Och det är ju en fråga man kan ställa sig.

Vem vill leva för alltid, när världen ser ut som den gör?

I den text som brukar kallas för Lilla Bibeln står det att den som tror på Jesus ”inte ska gå under utan ha evigt liv” (Joh 3:16).

Men då menar man inte att livet som det ser ut här och nu bara ska fortsätta och fortsätta och fortsätta likadant. Tanken är att det äkta livet, livet som det är tänkt att det ska vara, har en kvalitet som inte kan förstöras eller ta slut.

Hur det eviga livet ser ut och fungerar kan väl ingen av oss riktigt föreställa sig. Men om det är sant att Gud är god och kärleksfull, då kan ”evigt liv” bara vara någonting bra.

Häromdagen gjorde jag illa mig. Jag råkade stöta i en kant med fingertopparna. Ganska hårt. Det gjorde ont. Ganska mycket ont, faktiskt.

När jag gör illa mig och det gör ont, då händer det att jag gråter.

När jag gråter för att det gör ont, då skäms jag lite grann. Jag är ju vuxen, inget litet barn.

Men egentligen är det väl rätt normalt att smärta får en person att gråta. Vuxen som barn.

Det står förresten på många ställen i Bibeln om vuxna personer som grät.

Fick de så får väl jag.

Jag ska nog sluta att skämmas för att jag gråter när det gör ont.

(Här kan du, om du vill, se var i Bibeln det står att någon grät.)