Eva, präst i Dalsland

Igår berättade jag om en vän som har fått sitt svarta hål i själen fyllt med Guds kärlek, och som därför inte längre känner ångest över att leva.

Jag tror att den största skillnaden mellan att ha Gud i sitt liv och att inte ha det är upplevelsen av att vara älskad. Vet man att man är älskad klarar man bättre att möta livet, med allt vad det innebär av både glädje och sorg, lycka och smärta.

Den som är ensam i livet, utan anhöriga eller nära vänner, vet hur svårt det kan vara att klara sig helt på egen hand. Har man vänner som man känner sig trygg med blir livet så mycket lättare att leva.

Men människor kan svika, eller flytta, eller rentav dö. Och då står man där, igen. Ensam.

Det finns bara en som aldrig sviker, flyttar eller dör.

Gud.

Guds kärlek är därför en ännu större trygghet än både vänner och släktingar.

Gud älskar dig, vem du än är och var du än befinner dig. Gud älskar dig som person, för att du finns till, inte för vad du gör eller inte gör.

Jag önskar dig att få uppleva Guds kärlek, och bli trygg i den.

En vän berättade för mig att hen brukade ha ett ”svart hål i själen”. Ett stort bottenlöst tomrum som liksom suger in allting i sig utan att någonsin bli fullt.

Att ha ett sådant svart hål i själen är starkt ångestladdat. Hur ska jag bli av med hålet? Hur ska jag fylla det? Vad ska jag ta mig till?

Min vän försökte fylla hålet, eller rättare sagt komma ifrån det, på alla möjliga sätt. Frenetiskt köp och sälj. Droger och andra missbruk. Och det verkade ibland hjälpa, men bara för stunden.

Men så kom det ett ögonblick…

Ja, det var förstås inte ett ögonblicks verk. Snarare en lång och tidvis smärtsam process. Men i alla fall kom det ett ögonblick då min vän kunde tro på att hen är älskad. Älskad på riktigt. Älskad för sin egen skull. Älskad av Gud. Och då hände någonting med det där svarta hålet.

Hålet finns kvar, berättar min vän. Men nu är det inte längre bottenlöst. Nu fungerar det som en resonanslåda, säger hen. Guds kärlek vibrerar där inne, till hen själv och vidare ut till dem hen möter.

Hålet är nu fullt av Guds ljus, och ångesten är borta.

Jag brukar inte fira nyår på något särskilt sätt. Men för ett par år sedan gjorde jag det.

En familj från Iran som väntade på uppehållstillstånd bodde tillfälligt hemma hos oss över nyår. För att glädja dem, och ge dem någonting annat att tänka på, bestämde vi oss för att göra nyårsafton extra trevlig. Vi dukade fint och lagade någonting gott att äta. Och sen gick vi till slottet och tittade på fyrverkerierna som brukar anordnas där varje år. Det var första gången vi gick dit, fastän vi har bott i den här staden ett antal år nu.

Det var så roligt, så roligt, så roligt! Vi promenerade in till slottet, och sen stod vi på torget och det var fyrverkerier överallt, kändes det som. Och alla ropade Gott nytt år! Både vi och våra gäster tyckte att det var mycket trevligt.

Jag vet inte om jag hade upplevt fyrverkerierna på samma sätt om det ”bara” hade varit vi själva. Men jag har en känsla av att det var själva delandet som gjorde det så stort.

För den här iranska familjen blev det nyåret början till någonting nytt och bättre. De har fortfarande inte fått uppehållstillstånd. Men de har fått ett gott och bra liv, medan de väntar. Jag hoppas att de snart ska få ett positivt besked.

Med den här lilla berättelsen vill jag påminna dig om att det aldrig är för sent att börja någonting nytt. Det måste inte vara så stort som att flytta till ett annat land, eller ens att flytta till en annan stad eller byta jobb. Kanske du går och funderar på någonting som du gärna vill göra, men inte ännu har fått möjlighet till. Kanske det är dags nu?

Gott nytt år!

Jag tittade igår på SVT Nyheters årskrönika över 2016. Det mesta i krönikan, det som stannade kvar i mig när programmet var slut, var negativt, dystert, sorgligt och skrämmande.

Var finns det ett hopp för framtiden? Inte i de stora nyhetshändelserna, i alla fall.

Jag för min del tror att vi behöver titta riktigt nära, eller mycket långt borta, för att se det hopp som, det är jag övertygad om, ändå finns för framtiden.

På riktigt nära håll ser jag mycket som ger mig hopp. Små och stora kärlekshandlingar mellan människa och människa. Naturen, som återhämtar sig efter varje vinter, och blommar upp igen när solen återvänder. Människors vilja till kamp, för jorden och för andra människors liv. Jag är säker på att du också kan se allt detta, om du tittar riktigt noga omkring dig där du är.

Men för att hitta ett verkligt hopp för framtiden behöver vi se långt bort, riktigt riktigt långt bort, längre bort än våra ögon kan se. Där, i vår framtid, finns möjligheter som vi inte har här och nu, eftersom vi inte lyckas hålla fred med varandra och enas i arbetet för att rädda jorden.

Bara Gud kan rädda oss. Det tror jag helt och fullt. Gud, som har hittat på oss, som har gjort både oss människor och hela den värld vi lever i.

När vi människor till slut inser att vi inte klarar det själva, när vi till sist fattar att vi behöver Gud, då har Gud lovat att komma till vår hjälp. Nya himlar och en ny jord står det om i Bibeln (2 Petr 3:13). För min del tror jag snarare att Gud ska återställa den här jorden till det den var tänkt att vara, innan vi människor klantade till det. Jag tror att det är vad Gud har tänkt ända från början, redan innan vi fanns till.

Det Gud gjorde från början var gott och bra. Han kan göra det gott och bra igen. Det kan inte vi. Inte utan Guds hjälp.

Hur hittar man det där inre lugnet som gör att man kan hantera allt som händer i och runt omkring en? Hur gör man för att vara lugn när man egentligen är på gränsen till panik?

Det finns säkert många svar på den frågan, många har berättat om sina erfarenheter av sökandet efter inre lugn, och om hur de också har hittat det. Men för mig finns det bara ett enda svar som håller genom allt: Guds frid.

Guds frid är egentligen inte en känsla, utan två helt andra saker.

Guds frid är ett inre lugn som Gud på ett obegripligt sätt lägger i hjärtat på en människa. Det är en frid som man inte själv kan åstadkomma eller nå fram till. Man kan uppleva den friden i situationer då man tycker att man egentligen borde klättra på väggarna av oro eller rädsla. Här hittar du receptet på den friden: Fil 4:6-7

Guds frid är också ett inre lugn som kommer sig av att man förstår och litar på att Gud har full koll, fastän man själv inte har det. Det är inte samma sak som att ge upp och slutat kämpa. Guds frid hjälper oss att fortsätta kämpa med (eller mot) det som kan upplevas som allt för svårt eller stort att klara av. Varför? Läs om det här: Joh 14:25-31

Guds frid är gratis, till vem som helst som vill ta emot den. Den är gratis, men kan inte behållas utan att det kostar någonting. Ärlighet och öppenhet mot Gud och mot andra människor är priset, och man betalar det inte bara en gång, utan hela tiden, utan uppehåll.

Det är värt det! Jag lovar!