Eva, präst i Dalsland

En av mina uppgifter som präst kommer att vara att prata med människor om Gud. Eftersom min tro på Gud är så viktig för mig, och eftersom jag tror att Gud är viktig för alla människor, känns det angeläget att få andra att bli intresserade av Gud. Men hur?

Nu för tiden ska allting gå fort, man tappar intresset om inte tempot är högt. Det kan verka som en bra idé att försöka presentera (sina tankar om) Gud på ett snabbt och lättillgängligt sätt.

Men det går inte att förklara Gud snabbt och enkelt.

Det betyder inte att Gud är komplicerad, eller att tron på Gud är komplicerad, eller kontakten med Gud är komplicerad. Hela grejen är egentligen att släppa det höga tempot, och bara vara, tillsammans med Gud.

Att säga ”Pröva själv!” kanske är det bästa sättet. Eller ”Kom och se!”

Men det finns en hake. Någon måste höra att man säger det.

Och då är jag tillbaka där jag började. Hur berättar man om Gud så att andra blir intresserade, och lyssnar?

Kanske du har något förslag?

Vem vill inte ha högre lön? Och lägre pris på det vi köper? Det vill jag också.

Men har vi verkligen insett konsekvenserna?

När pengar blir det enda som räknas, var hamnar vi då?

Då köper vi det billigaste, även om det också är det sämsta. Då anlitar vi den billigaste arbetskraften, även om den inte har de rätta kvalifikationerna. Då väger priset tyngre än både hälsa och miljö.

Vårt sätt att leva är inte hållbart. Med vår livsstil gräver vi vår egen grav.

Ändå är det ibland stor skillnad mellan hur vi, även jag, resonerar och hur vi, även jag, handlar.

Känner du igen dig?

Jag skriver på en uppsats just nu. Ämnet är gemenskap i Svenska kyrkan, och jag studerar två utvalda församlingar där respektive församlingsledare har skrivit ett antal böcker som beskriver hur deras församling arbetar när det gäller gemenskap.

En sak som intresserar mig är användningen av orden ”alla” och ”vi”. Inte bara i de böcker jag studerar för min uppsats, utan även i andra sammanhang.

När vi (!) säger ”vi”, vad menar vi då? Vem eller vilka inkluderar vi i begreppet ”vi”?

Vad menar vi till exempel med orden ”Vi vill att alla ska vara välkomna i vår församling”?

Självklart menar vi inte att alla människor i hela världen ska komma till just vår församling. Det skulle ju inte funka, rent praktiskt. Så där någonstans drar vi en gräns. Vilka andra gränsdragningar gör vi, utan att tänka på det?

Och när vi säger ”Vi i xxx församling”, menar vi då de anställda? Eller de anställda och de som är engagerade som frivilliga i olika uppgifter? Menar vi de som kommer till församlingens olika verksamheter? Eller menar vi de som bor i församlingens geografiska område?

Jag tror att vi oftare än vi kanske är medvetna om säger ”vi” utan att reflektera över vilka vi menar. Det kan också hända att vi tror att vi menar en sak när vi säger ”vi”, men att vi i nästa andetag säger ”de” om en grupp människor som vi trodde att vi inkluderade i vårt tidigare ”vi”. Till exempel ”Vi i xxx församling välkomnar alla dem som bor i området”. Borde vi kanske säga ”oss”? ”… alla oss som bor i området”.

Vi kan inte låta bli att säga ”vi”, det skulle inte funka. Men kanske behöver vi fundera lite extra på vad vi menar när vi säger ”vi”.

Jag återkommer ständigt till sinnesrobönen, så även idag.

GUD, ge mig sinnesro …

Det är från Gud den verkliga sinnesron kommer.

Bara hos Gud finner jag ro,
från honom kommer min räddning.

Bara hos Gud finner jag ro,
från honom kommer mitt hopp.

(Ps 62 i Bibeln)

… att acceptera det jag inte kan förändra …

När vi kämpar med saker som vi ändå inte kan påverka eller förändra tar det onödigt mycket kraft och tid.

Det finns mycket som vi verkligen behöver kämpa MED, och mycket som vi måste fortsätta att kämpa MOT. Då behöver vi

… mod att förändra det jag kan …

Svårigheten ligger i att veta vad vi ska släppa och vad vi ska fortsätta att kämpa med.

Gud, jag ber dig, ge mig

… förstånd att inse skillnaden.

Tack! (Eller Amen.)

Idag i gudstjänsten läste vi i Bibeln om att Jesus gick på vattnet, och att hans lärjunge Petrus också fick göra det, men att han (Petrus, inte Jesus) blev rädd och började sjunka (Matt 14:22-33). Jag känner igen mig i den berättelsen.

Det var väl inte så konstigt att Petrus sjönk. Det märkliga är väl att han kunde gå några steg på vattnet, innan han började sjunka. Medan han såg på Jesus, som var hans läromästare och stora idol, då kunde han. När han började tänka att han ju inte kunde gå på vatten, då kunde han inte det längre.

En viktig detalj i berättelsen är att Jesus visserligen bannade Petrus för att han inte fortsatte att titta på Jesus och fortsatte att gå på vattnet, men att han samtidigt drog upp Petrus ur vattnet (Matt 14:31). Han blev inte sur och lät Petrus klara sig själv. När Petrus släppte fokus på Jesus släppte inte Jesus fokus på Petrus.

Jag är alltså på väg att bli präst. Vägen är inte kort och spikrak, om man säger så. Den har varit lång, med många krökar och toppar och dalar. Nu senast har jag fått lov att lägga till en termin till mina studier, till synes i onödan. Och när det blir så, då sjunker jag. Precis som Petrus. Hur kunde jag tro att jag skulle kunna bli präst?

Men då får jag små signaler, små tecken på att jag ändå är på rätt väg. Till exempel när min blivande chef svarar på en fråga som jag hade tänkt ställa, men inte ställde. Och när någon annan än jag läser upp en snutt ur Bibeln som handlar om just det som mina tankar sysslar med just då, men som jag inte hade berättat för den personen.

Det har hänt förut. Till exempel en gång för länge sedan, när jag mot min vilja måste flytta från ett ställe till ett annat, ett tillfälligt boende som jag inte ville till, och sa till Gud (inte till någon annan) att OK, men då vill jag kunna få lämna kvar mina möbler och inte flytta med dem till det tillfälliga boendet. Och då sa den person som erbjöd mig det tillfälliga boendet att jag inte kunde få ta med mina möbler dit. (Det är en lång historia, som jag kanske berättar mer om en annan gång.)

Sådana små signaler betyder inte mycket för någon annan än mig. Tillfälligheter, bara tillfälligheter, tänker kanske du. Men för mig betyder de där små signalerna, som jag själv inte tror är tillfälligheter, att jag trots allt kan fortsätta ett par steg till, på vattnet. Fastän jag inte kan.