Nyheternas årskrönika – en framtid utan hopp?

Jag tittade igår på SVT Nyheters årskrönika över 2016. Det mesta i krönikan, det som stannade kvar i mig när programmet var slut, var negativt, dystert, sorgligt och skrämmande.

Var finns det ett hopp för framtiden? Inte i de stora nyhetshändelserna, i alla fall.

Jag för min del tror att vi behöver titta riktigt nära, eller mycket långt borta, för att se det hopp som, det är jag övertygad om, ändå finns för framtiden.

På riktigt nära håll ser jag mycket som ger mig hopp. Små och stora kärlekshandlingar mellan människa och människa. Naturen, som återhämtar sig efter varje vinter, och blommar upp igen när solen återvänder. Människors vilja till kamp, för jorden och för andra människors liv. Jag är säker på att du också kan se allt detta, om du tittar riktigt noga omkring dig där du är.

Men för att hitta ett verkligt hopp för framtiden behöver vi se långt bort, riktigt riktigt långt bort, längre bort än våra ögon kan se. Där, i vår framtid, finns möjligheter som vi inte har här och nu, eftersom vi inte lyckas hålla fred med varandra och enas i arbetet för att rädda jorden.

Bara Gud kan rädda oss. Det tror jag helt och fullt. Gud, som har hittat på oss, som har gjort både oss människor och hela den värld vi lever i.

När vi människor till slut inser att vi inte klarar det själva, när vi till sist fattar att vi behöver Gud, då har Gud lovat att komma till vår hjälp. Nya himlar och en ny jord står det om i Bibeln (2 Petr 3:13). För min del tror jag snarare att Gud ska återställa den här jorden till det den var tänkt att vara, innan vi människor klantade till det. Jag tror att det är vad Gud har tänkt ända från början, redan innan vi fanns till.

Det Gud gjorde från början var gott och bra. Han kan göra det gott och bra igen. Det kan inte vi. Inte utan Guds hjälp.