Eva, präst i Dalsland

Man kan VARA gravid på egen hand. Man kan föda barn på egen hand. Man kan vara förälder på egen hand. Men man kan inte BLI gravid på egen hand. Det behöver man hjälp med.

Eftersom man inte kan bli gravid på egen hand är det många som förutsätter att Maria, Jesus mamma, inte blev gravid utan att ligga med någon, som Bibeln och den kristna traditionen påstår att hon blev (Matt 1:18, Luk 1:34-35).

Det är inte möjligt, alltså har det inte hänt, säger man då.

Men då säger jag – klart det inte är möjligt! Det är ju det som är grejen.

Gud gjorde någonting som var omöjligt, för att vi skulle fatta att det var Gud som gjorde det.

Gud kan göra vad han vill. Han har förmågan att göra vad som helst, möjligt eller omöjligt. Det är liksom det som gör att Gud är Gud.

Jag var i London, stod vid en damm i Hyde Park, och jag var ledsen. Jag hade av olika skäl tappat bort Gud, och ville hitta Gud igen.

Nu är det ju inte så att man kan ”tappa bort” Gud. Han är alltid nära, vi behöver bara tänka på Gud så är han där. Men du förstår säkert vad jag menar.

Jag pratade med Gud en lång stund. När jag sedan vände mig om såg jag över dammen en stor och mycket vacker regnbåge. Jag blev överraskad av att se regnbågen, och mycket glad. Den blev för mig ett tecken på att Gud hade dragit mig till sig igen (1 Mos 9:12-17).

Idag, på trettondedag jul, läser vi om ”några österländska stjärntydare” som sökte efter ”judarnas nyfödde kung” (Matt 2:1-12). De ville se honom, och fira honom.

De hade sett en stjärna som på ett speciellt sätt blev ett tecken för dem att det hade fötts en kung, och de följde stjärnan. Men när de började närma sig drog de den, i och för sig logiska men felaktiga, slutledningen att judarnas kung måste vara född i palatset i judarnas huvudstad, Jerusalem. Därför slutade de titta efter stjärnan och drog till Jerusalem på egen hand.

Så småningom fick de klart för sig att de hade tagit miste, och började titta efter stjärnan igen. Och ”när de såg stjärnan fylldes de av stor glädje” (Matt 2:10).

Jag tror att jag förstår hur de kände sig. Jag kände likadant, den där dagen i London.

I Bibeln står det att vi ”ska” älska Gud (5 Mos 6:4-5, Matt 22:37). Varför ska vi älska Gud? Måste man göra det?

Jesus lärjunge Johannes skriver i ett av sina brev, i Bibeln, att ”vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den” (1 Joh 4:16), och att ”vi älskar därför att han först älskade oss” (1 joh 4:19).

Om vi har lärt känna Guds kärlek och fått klart för oss att Gud älskar oss utan krav, och om vi gillar det, då faller det sig kanske naturligt att vi älskar Gud tillbaka.

Men om vi inte gör det blir Gud inte sur för det. Det är inte för att Gud ska bli nöjd med oss som vi ska älska Gud. Det är för att det är bra för oss att veta att vi är älskade, och att också älska.

Det är en gåva, inte ett krav.

Igår skrev jag om Guds kärlek. Att Gud älskar var och en av oss, även dig och mig, no matter what.

När jag fick klart för mig att Gud älskar mig, alltså att Gud känner kärlek till mig, då blev det nästan en chock för mig. Jag minns det ögonblicket mycket tydligt. Jag stod i mitt dåvarande vardagsrum, på mattan, vänd mot balkongdörren. (Det är ju inte intressant var jag stod, eller så, men för att riktigt visa hur starkt jag det ögonblicket har fastnat i mitt minne.)

Jag minns också att jag backade. Jag vände och gick därifrån.

Inte för att man kan ”gå bort” från Gud, han finns ju där vi är, var det än är. Men min kroppsliga rörelse var ett uttryck för hur jag kände mig just då.

Jag gick därifrån, inte för att jag inte brydde mig om Guds kärlek. Nej, jag vände och gick eftersom jag inte själv älskade Gud. Älskade i betydelsen kände kärlek. Och när jag inte älskade Gud kunde jag inte heller ta emot Guds kärlek.

Så kändes det.

Men så småningom insåg jag att kärlek inte bara är känslor. Det kanske börjar med känslor, i alla fall när man blir kär i en människa. Men om man tror att det bara handlar om känslor tar man miste.

Många har lämnat sitt livs stora kärlek när förälskelsen och känslorna inte längre är lika starka, kanske inte ens kan märkas längre. Man tror då att man inte längre älskar den människan, och går därifrån. Kanske börjar man också söka efter någon annan att älska, att känna lika starka känslor för.

Men verklig kärlek står inte och faller med känslor. Verklig kärlek är förälskelse som har djupnat och övergått i närhet, vänskap och gemenskap. Det är inte alltid så enkelt att älska en annan människa. Ibland kanske man önskar att man slapp älska hen, när relationen är jobbig och smärtsam. (Ibland är relationen inte bra, inte sund, och då ska man inte stanna kvar i den. Men det får bli ett annat blogginlägg.)

Om man, båda två tillsammans, förmår kämpa sig igenom de jobbiga tiderna och komma ut helskinnade på andra sidan, då har förmodligen kärleken nått en ny nivå. Med tiden uppskattar man att leva tillsammans med någon som man har upplevt så mycket tillsammans med, och som man fortfarande kan känna stor gemenskap med. Det är också kärlek.

Nu har det här inlägget blivit mycket längre än jag hade tänkt. Min plan är annars att alltid skriva korta och kärnfulla inlägg (som du kanske har märkt 😉 ).

Vad jag vill komma fram till, är att det här med att älska Gud inte handlar så mycket om känslor, eller förälskelse. Det kan det också göra, emellanåt. Men oftast innebär det att man känner sig trygg med, uppskattar, värdesätter, litar på, respekterar och vill stanna kvar hos Gud för alltid.

Det är så jag älskar Gud.

När du ber Gud om förlåtelse, vad ber du då om förlåtelse för?

Jag brukade be om förlåtelse för att jag var som jag var. Jag tyckte inte om mig själv, och förutsatte att ingen annan tyckte om mig. Inte Gud heller. Att Gud älskade mig betydde ingenting för mig. Han älskade ju alla lika mycket, och för mig betydde det att hans kärlek inte var något värd.

Men jag hade fel.

Jag jämförde Gud med olika människor, som hade burit sig illa åt mot mig, människor som sa att de älskade mig. Men det var en bakvänd jämförelse.

När människor älskar många lika mycket kan det betyda att de bara tycker om dem, inte verkligen älskar dem. För vi människor har inte kapacitet att älska många. Tycka om. Ja. Tycka mycket om. Ja. Men älska, älska no matter what? Nej, det klarar vi inte.

Så när jag försökte föreställa mig att Gud älskar alla människor lika mycket, då blev det bara ”tycker om”.

Men Gud är inte som vi. Gud KAN älska alla, verkligen älska var och en av oss, bara för att vi finns till. Hans kärlek är så oändligt mycket större än vår kärlek. När vi älskar någon, då är det bara som en blek kopia, en skugga, en liten snutt av den kärlek som Gud älskar med.

Vi människor älskar ofta för vad någon gör, eller hur någon är. Om den vi älskar sviker oss, eller inte älskar oss tillbaka, då minskar ofta vår kärlek till den personen.

Därför är det svårt för oss att riktigt fatta att Gud kan älska oss, var och en av oss, oavsett vad vi gör, oavsett vad som händer. Att han älskar oss, att han älskar dig, och mig, bara för att vi finns till.

Men det kan Gud. Och det gör Gud.