Kyrkofadern Augustinus lär ha sagt de orden. (Eller var det ”Älska, och gör vad du vill?” Idag passar den formuleringen inte lika bra för mitt syfte.) Det skulle kunna vara den enda regel vi människor behöver.
Att älska Gud och göra vad man vill låter ju bra. Enkelt att komma ihåg. Borde vara lätt att följa också. Eller?
I praktiken märker i alla fall jag att det inte är fullt så enkelt som man skulle kunna tro.
Den fråga som behöver svar är – vad innebär det att älska Gud?
Ibland får jag intrycket att det som gäller för många av oss människor är ”Alla på en gång, och jag först!”
Om ingenting spelar någon roll, då är det förstås viktigt att se till att man själv får det man vill ha. Eller det man själv tror att man behöver.
Då blir andra människor inte så viktiga. Den viktigaste personen är jag själv.
Men när jag (du) har fått det jag (du) behöver för att överleva och ha det ganska bra, kan jag (du) då inte börja tänka lite mer på andra människor också?
Det kanske inte är så att ingenting spelar någon roll? Kanske finns det ganska mycket som spelar roll?
Kanske det faktiskt ändå är så, när jag (du) tänker efter, att det finns en hel del som spelar väldigt stor roll?
Vet du vem Paulus var? Jag tänker på den Paulus som skrev många av de brev som finns med i Bibeln.
Han var jude, skriftlärd (kunde massor om de judiska heliga texterna), till att börja med extremt kristendomsfientlig, blev sedan själv kristen.
Paulus var väldigt duktig på att berätta om Gud och att förklara varför Jesus är så viktig för oss människor. Han var beundrad av många, och ibland när man läser det han skrev i sina brev tycker man kanske att han var lite för säker på sig själv. Men inte alltid. Till exempel skrev han så här:
”Det är inte så att jag skulle förmå tänka ut något på egen hand, något som kommer från mig. Nej, min förmåga kommer från Gud.” (2 Kor 3:5)
Paulus var säker på att Gud hade kallat honom till att berätta om Jesus. Han gjorde därför det, berättade om Jesus, så ofta han fick tillfälle, för alla han träffade. Han använde alla sina kunskaper och all sin förmåga, all sin tid och energi, till att berätta om Jesus.
Paulus var stolt över sin kallelse, inte högmodig eller mallig. Han låtsades inte att han var sämre än han var, men insåg att allt han hade, allt han hade fått, det kom från Gud.
När man ska göra det man upplever att Gud vill att man ska göra, då behöver man ta vara på det man har fått av Gud, och använda alla de kunskaper, egenskaper och förmågor man har. Helt enkelt göra det bästa man kan. Som alltid.
Det är OK att tycka att man har gjort någonting bra, bara man inte ser ner på någon som inte har samma kunskaper eller förmågor som man själv.
Stolt. Inte mallig.
Paulus är en av mina förebilder. Jag hoppas att jag är lite lik honom.
När Gud leder oss behöver vi inte ha bråttom. Det finns en ”rätt tid” för allting, och om vi låter Gud leda våra steg faller saker och ting på plats, i rätt tid. Gud har inte bråttom.
Men att Gud inte har bråttom betyder inte nödvändigtvis att vi inte har bråttom, eller att det inte känns som om vi har bråttom. Ingen vet det bättre än jag, skulle jag tro.
Kanske handlar den där bråttomkänslan om att jag inte riktigt litar på Gud, på att han har full koll och att han leder mig. Förnuftsmässigt gör jag det, men kanske inte alltid känslomässigt.
Som väl är kräver inte Gud att jag (du) hela tiden ska komma ihåg att jag (du) kan lita på honom. Gud är pålitlig, även när inte jag (du) är det.
I morse läste jag om en gång när Jesus gav några religiösa besserwissrar svar på tal.
Är det rätt att betala skatt, frågade de? De frågade för att de ville sätta dit Jesus, och frågan var mer komplex än vi svenska 2000-talsmänniskor förstår. Vare sig Jesus svarade ja eller nej skulle han råka illa ut. Så vad svarade han?
På sitt vanliga smarta sätt svarade Jesus varken ja eller nej. I stället frågade han vems bild och namn som fanns på de mynt man på den tiden använde för att betala bland annat skatt. Samma fråga till oss här i Sverige idag (om man struntar i att vi aldrig betalar skatt med kontanter) skulle få svaret: Hans Majestät Konung Karl XVI Gustaf. För det är ju kungens namn och/eller bild som finns på våra svenska mynt, i alla fall på dem som är tillverkade efter 1973.
De religiösa besserwissrarna svarade snällt på frågan, och då sa Jesus: Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud. (Matt 22:21) På svenska blir det: Ge staten vad staten har rätt till och Gud vad Gud har rätt till. Pengar är bra till mycket, men Gud vill inte ha våra pengar, han vill ha vår själ. Vårt hjärta, för att göra det mer begripligt.
Jesus hade en märkvärdig förmåga att svara på fel fråga. De som bara ville sätta dit honom frågade en sak, och han svarade vad de egentligen behövde höra. Du kan, om du vill, läsa hela storyn här: Matt 22:15-22. Om du vill veta mer om varför det var en så knepig fråga kan du läsa på t.ex. den här sidan.
Samma sak kan hända oss också. Jesus (som inte är död och begraven och bortglömd, utan lever fortfarande) vet mer om mig (dig) än jag (du) gör själv. Därför kan det hända att när vi letar efter honom, efter bästa förmåga, då hittar vi någonting annat än det vi trodde att vi ville hitta.
Om du tänker efter, vad tror du då att du egentligen skulle behöva hitta?
Är det samma sak som du letar efter?
