Is there life on Mars?

De senaste dagarna har jag skrivit om tid. Igår gick jag på bio och såg filmen Arrival, utan att ha en aning om att den bland annat handlar om – tid.

Det var en bra film, jag rekommenderar den varmt.

Jag tror att alla vet, eller förstår om man läser minsta lilla om filmen, att den handlar om kontakten mellan människa och utomjording.

Så hur är det, tror jag att det finns liv på andra planeter?

Nej, det gör jag inte. Anledningen är att det inte finns några tecken på det i Bibeln, där människor under flera tusen år har dokumenterat sina erfarenheter av och tankar om Gud.

Om det ändå skulle finnas liv på andra planeter, och om vi någon dag skulle få kännedom om det, eller rentav få kontakt med andra levande varelser än människor, vad skulle då hända med min tro?

Egentligen ingenting. Även om jag tror att vi människor är unika, de enda levande varelserna i universum, så vore det inte särskilt omtumlande att få besked om någonting annat. Det skulle inte förminska mänsklighetens värde eller betydelse. Det skulle inte heller förändra min tro på Gud.

Kanske Gud säger till oss ”Jag har inte sagt att det inte finns liv på andra planeter. Men om det finns andra levande varelser i universum, vad rör det er? Ni ska följa mig.” (Jämför gärna med vad Jesus sa till Petrus i Joh 21:22)

(Det finns mycket mer att säga om filmen jag såg. Men jag vill inte förstöra upplevelsen för dig, om du ännu inte har sett den.)

Tiden som vårt skydd?

När jag var på semester deltog jag i en liten pilgrimsvandring som Svenska kyrkan anordnade. Vandringen började och slutade vid ett jättestort solur som är placerat i närheten av kyrkan. (Här kan du se soluret, på en kanske 40 år gammal bild. Det är den fjärde bilden på sidan.)

En vän till mig funderade sedan på det där soluret. Om man står inuti det, sa hen, kan man nästan tänka sig att Gud har placeras oss människor inuti tiden för att tiden på något vis är ett skydd för oss.

Det är en intressant tanke, tycker jag. Att vi människor lever inuti tiden tror jag alla kan vara överens om. När någon dör brukar man ibland säga att hen ”går ur tiden”. Och Gud, som har skapat allting, lever själv inte inuti tiden, och är inte beroende av den (Ps 90:4, 2 Petr 3:8).
(Här är en, i mitt tycke, intressant artikel om Gud, tid och evighet.)

Ändå kämpar vi ofta mot tiden, försöker få den att räcka längre än den gör, eller försöker få tillbaka tid som vi har lämnat bakom oss.

Hur skulle det förändra din (och min) syn på tiden om vi såg den som ett skydd för oss?

Vilken tid är ”min”?

Allting har sin tid, säger man. Men kan man äga tid?

Det enda vi vet om tiden är att vi inte kan kontrollera den. Då är det gott att veta att Gud har full koll på allting som händer, även på tiden.

”Men jag förtröstar på dig, Herre,
jag säger: Du är min Gud.
I din hand ligger mina dagar”
(Ps 31:15-16)

(I den ”gamla” översättningen av Bibeln står det ”Min tid står i dina händer”.)

Men vad ska man göra, då? (del 3)

Tro på Herren Jesus! (Apg 16:30-31)

Det är det enklaste sättet att beskriva hur man gör för att bli en kristen. Men det kanske ändå inte är alldeles ”enkelt”.

Vad innebär det egentligen att ”tro på Jesus”?

I Bibeln står det att Jesus vid några tillfällen sa: ”Din tro har hjälpt dig”:

En sjuk kvinna smög sig fram till Jesus och rörde vid hans kläder. Så fort hon gjorde det blev hon frisk. (Matt 9:20-22, Mark 5:25-34, Luk 8:23-48) Den sjuka kvinnan trodde på att Jesus hade en särskild kraft, och att den kraften kunde göra henne frisk.

En man som var blind ville att Jesus skulle göra så att han kunde se. Det gjorde Jesus. (Mark 10:46-52Luk 18:35-43) Den blinde mannen trodde på att Jesus hade en särskild kraft, och att han kunde göra så att blinda kunde se.

Vid ett annat tillfälle mötte Jesus några som hade drabbats av en hudsjukdom (spetälska). De ville att Jesus skulle göra dem friska. Det gjorde han. (Luk 17:11-19) De trodde på att Jesus hade en särskild kraft, och att han kunde göra dem friska.

I de här exemplen handlar det om sjukdom. Men att tro på Jesus handlar inte i första hand om att tro att han kan göra oss friska till kroppen. Det handlar om liv, verkligt liv, till skillnad mot det kanske ytliga liv vi ofta lever. Att tro på att Jesus har en särskild kraft, och att den kraften kan göra mig (dig) frisk i själen.

Fortsättning följer.

Varför ville Jesus bli döpt?

Temat för den här söndagen är Jesu dop. Storyn är att Jesus gick till Jordanfloden, där hans kusin Johannes ”förkunnade syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop” (Mark 1:4). Jesus blev då döpt av Johannes (Mark 1:9-11).

Men varför ville Jesus bli döpt? Han behövde väl inte omvända sig eller få förlåtelse för någon synd?

Det stämmer att kristendomens budskap är att Jesus inte behövde få syndernas förlåtelse. Han behövde inte heller omvända sig. Han var helt enkelt utan synd (Hebr 4:15, Joh 8:46).

Varför ville då Jesus bli döpt?

Så här tänker jag:

Eftersom Jesus inte behövde någon omvändelse, och inte behövde förlåtelse, hade hans dop (minst) två andra betydelser. Den ena var att dopet blev början på den reltivt korta tid då han vandrade omkring och pratade med människor om Gud och om sig själv, innan han blev dödad och blev levande igen. Dopet var då ett sätt att visa vem han var – Guds son. En markering, för vår skull.

Den andra betydelsen jag tänker på är att Jesus ville bli döpt för att visa att han var människa, precis som vi vanliga människor. Vi människor behöver dopet, och fastän Jesus inte behövde det lät han döpa sig. Dopet var då ett sätt att visa vem han var – människa. En markering, för vår skull.

Genom en och samma handling visade alltså Jesus att han var Guds son, helt och hållet annorlunda än vi människor, och att han var människa, precis som vi.

(Att Jesus var ”Guds son” får jag nog återkomma till.)