Ibland blir jag riktigt rädd

Medan jag den senaste veckan eller så har varit krigsdrabbad, har jag passat på att fortbilda mig som människa, samhälls- och världsmedborgare genom att titta på den ena dokumentären efter den andra.

Det jag ser gör mig rädd. Det är så mycket som händer i världen, så mycket som ger anledning till verklig oro.

Men så i morse blev jag påmind om några rader i Bibeln som jag gärna vill dela med mig av till dig:

”Inte ens i den mörkaste dal
fruktar jag något ont,
ty du är med mig”
(Ps 23:4)

Vare sig vi tror på Gud eller inte lever vi alla i samma värld. Vi delar alla samma mänskliga villkor, löper samma risker och kan drabbas av samma sjukdomar och svårigheter. Det händer att vi ”vandrar i dödsskuggans dal” (som det stod i en tidigare bibelöversättning), där vi inte kan se någonting annat än det mörkaste mörka.

Tron på Gud som den gode ”herden” kan ge trygghet och hopp, mitt i det allra svåraste. Jag (du) är aldrig helt ensam. Det finns en som alltid är nära mig (dig), och som verkligen bryr sig om både mig och dig.

[fb_button]

Ett ständigt pågående krig

Just nu upplever jag rent fysiskt en av konsekvenserna av att vi människor, som grupp betraktat, har valt att gå vår egen väg i stället för att följa Gud.

Vi har fått i uppdrag att ta hand om den värld vi lever i. När det går bra för vår värld går det också bra för oss. Men vi tar inte hand om den, vi missbrukar den. Och det får konsekvenser.

Jag ska inte beskriva vad som kommer upp ur mina luftrör när jag hostar, eller vad som kommer ut ur min näsa när jag snyter mig. Du har själv upplevt samma sak. Det är resultatet av ett ständigt pågående krig.

När vi inte samarbetar med den värld vi lever i och är en del av, då motarbetar den oss. Ofantliga mängder bakterier och baciller gör sitt bästa för att ta kål på oss, bryta ner oss och utplåna oss.

Oavsett vad en del säger blir man inte automatiskt frisk och hel när man börjar tro på Gud. Vi lever alla i samma värld, och tar gemensamt konsekvenserna av mänsklighetens vägval. Men när man lyssnar på och litar på den som har tänkt ut och konstruerat oss, då blir det lättare att förstå hur man kan samarbeta med naturen i stället för att motarbeta den. Och då mår man åtminstone bättre inuti, i sitt hjärta.

[fb_button]

Maktens förmåga att göda egot

Jag brukar ganska ofta skriva om mig själv i mina blogginlägg. Jag hoppas att jag gör det för att göra det lättare för mina läsare att förstå vad jag menar om någonting annat än mig själv. Men samtidigt vet jag att det är lätt att låta sig förledas när man får makt av något slag. Som präst kommer jag att ha ”makt” att påverka människor. Må Gud bevare mig från att utnyttja den makten på fel sätt.

(Varje samband med någonting som det har skrivits om i media idag är fullständigt oavsiktligt. Eller kanske inte.)

För den intresserade: Matt 23:1-12

[fb_button]

Och Gud såg att det var gott

Enligt den kristna tron är det Gud som har tänkt ut hela vår värld och sett till att vi finns.

Då, i början, var allting bra, och precis så som det skulle vara. ”Och Gud såg att det var gott”, står det gång på gång i början av Bibeln (1 Mos 1:1 – 2:3), i det som brukar kallas för skapelseberättelsen och som man kan tolka bokstavligt eller bildligt eller kanske lite av varje.

Men vi människor, alltså människosläktet, valde att gå vår egen väg, att inte lyssna på Gud och att inte älska Gud (som jag har skrivit om de senaste dagarna).

Vi vill gärna skylla på Gud när vi tycker att världen inte fungerar. Men ansvaret är vårt eget.

Det vi ser omkring oss är resultatet av vår egen okunskap och vår ovilja att följa skapelsens regler, naturlagarna. Ju mer kunskap vi skaffar oss, desto mer inser vi hur lite vi egentligen vet och förstår om vår värld och om konsekvenserna av vårt handlande.

När ska vi inse att vi inte klarar oss utan hjälp från Gud, som vi kommer ifrån och som vet hur allting hänger ihop och fungerar?

[fb_button]