Eva, präst i Dalsland

I morse läste jag den femtonde psalmen i Psaltaren, i Bibeln. Den som har skrivit den psalmen frågar vem som får komma nära Gud, och svarar sedan själv med att räkna upp diverse berömliga gärningar, och avslutar med att säga att den som gör så alltid står trygg (Ps 15:1-5).

Om det är sant att Gud är helig (1 Petr 1:15-16), som ”en förtärande eld”, hur ska då vi vanliga människor, vi som verkligen inte är heliga, kunna komma nära eller ens ha kontakt med Gud? Kontakten med Gud är ju någonting som den kristna tron räknar stenhårt med.

Svaret är: I Jesus.

Det var därför Jesus blev människa. Det var därför Jesus dog. Det var därför Jesus blev levande igen. För att vi i Jesus ska kunna ha kontakt med Gud (Ef 3:11-12), som är helig, som på grund av sin helighet är som ”en förtärande eld”.

Jag gillar Queen. Bandet, alltså. Mycket duktiga musiker, enormt bra musik, tycker jag.

En av Queens låtar heter ”Who wants to live forever”. Och det är ju en fråga man kan ställa sig.

Vem vill leva för alltid, när världen ser ut som den gör?

I den text som brukar kallas för Lilla Bibeln står det att den som tror på Jesus ”inte ska gå under utan ha evigt liv” (Joh 3:16).

Men då menar man inte att livet som det ser ut här och nu bara ska fortsätta och fortsätta och fortsätta likadant. Tanken är att det äkta livet, livet som det är tänkt att det ska vara, har en kvalitet som inte kan förstöras eller ta slut.

Hur det eviga livet ser ut och fungerar kan väl ingen av oss riktigt föreställa sig. Men om det är sant att Gud är god och kärleksfull, då kan ”evigt liv” bara vara någonting bra.

Häromdagen gjorde jag illa mig. Jag råkade stöta i en kant med fingertopparna. Ganska hårt. Det gjorde ont. Ganska mycket ont, faktiskt.

När jag gör illa mig och det gör ont, då händer det att jag gråter.

När jag gråter för att det gör ont, då skäms jag lite grann. Jag är ju vuxen, inget litet barn.

Men egentligen är det väl rätt normalt att smärta får en person att gråta. Vuxen som barn.

Det står förresten på många ställen i Bibeln om vuxna personer som grät.

Fick de så får väl jag.

Jag ska nog sluta att skämmas för att jag gråter när det gör ont.

(Här kan du, om du vill, se var i Bibeln det står att någon grät.)

I ett musikstycke är alla delar lika viktiga. Varje not eller tecken bidrar till helheten. Om någon enda av dem försvinner förändras hela stycket.

En paus hörs inte. Men den är precis lika viktig som alla andra noter och tecken i musikstycket. Utan paus skulle alla instrument och musiker spela lika mycket hela tiden, alla samtidigt.

Om man tänker sig att vi människor är delar i ett musikstycke, då kan det hända att vi, jag eller du, ibland får vara – en paus.

Igår såg jag filmen Snowden, som handlar om visselblåsaren Edward Snowden. Den var mycket tankeväckande, minst sagt.

Mina tankar går till det flera tusen år gamla latinska uttrycket ”quis custodiet ipsos custodes”, som i fri översättning blir ungefär ”vem övervakar väktaren?”.

När allting övervakas, av säkerhetsskäl, som det brukar heta, kan vi då vara säkra på att de som sköter övervakningen gör det på ett moraliskt och juridiskt riktigt sätt?

Det enkla svaret är – nej, det kan vi inte.

De som sköter all övervakning är förstås människor, precis som du och jag. Och precis som du och jag (även om vi inte gärna vill medge att det även gäller oss) kan vilken annan människa som helst, av flera olika tänkbara skäl, få för sig att handla på ett sätt som inte är moraliskt eller juridiskt riktigt. I bästa fall kan hen ha en egen motivation för sitt handlande, som hen grundar i något moraliskt eller juridiskt resonemang. Men det är fullt tänkbart att det resonemanget inte stämmer överens med vad myndigheterna eller samhället i stort skulle hålla med om.

Viss övervakning behövs. Viss reglering behövs. Lagar och regler behövs. Tyvärr.

Men vi får aldrig sluta fundera och argumentera själva.