Eva, präst i Dalsland

Dagens rubrik är en riktig klassiker. Det är kungen i Shakespeares pjäs Hamlet som säger orden. På engelska står det:

”My words fly up, my thoughts remain below:
Words without thoughts never to heaven go.”

(Här kan du läsa hela pjäsen på engelska, om du vill: shakespeare.mit.edu/hamlet/full.html)

En ofta använd svensk översättning är den här:

”Upp flyga orden, tanken stilla står,
Ord utan tanke aldrig himlen når.”
(runeberg.org/hagberg/a/0253.html)

Betydelsen skulle kunna vara ungefär att när jag pratar med Gud utan att hjärtat är med, då når orden inte fram.

Det kan nog stämma, om man menar att det inte hjälper att be fina böner om man inte menar någonting med dem.

Men om det är tvärtom, om man kommer till Gud med sitt hjärta utan att veta vilka ord man ska använda när man ber, då räcker det med tanken.

[fb_button]

Har du tänkt på att det ibland kan kännas lättare att drabbas av det man är rädd för än att gå omkring och vara rädd för det? Och att man kan ägna många år åt att vara rädd för någonting som aldrig händer?

Jag tror att det ofta är själva rädslan som är vår värsta fiende, inte det vi är rädda för.

Jo, visst finns det saker som man verkligen ska vara rädd för, och undvika så mycket man kan. Men en hel del annat av det som skrämmer oss är egentligen inte så farligt som vi tror.

I Bibeln talas om en fiende till mänskligheten. Fienden kallas djävulen eller satan och målas emellanåt upp som en farlig och skrämmande varelse. Men aposteln Jakob skriver att om vi ”står emot” djävulen så flyr han för oss. Farligare än så är han tydligen inte. På samma sätt tror jag att det är med de flesta av våra rädslor. Om vi bara samlar tillräckligt mycket mod för att sluta springa från det vi är rädda för, och vänder oss om och ser ”fienden” i ögonen, då märker vi att det inte var så farligt som vi trodde.

Samma sak lär för övrig gälla även för troll. Om ett troll träffas av solens strålar, alltså konfronteras med det goda, spricker det. Eller förstenas, enligt wikipedia.

Vad är du rädd för, som du kanske borde samla mod att vända dig om och se i ögonen? Kanske det är dags för det nu?

[fb_button]

När en viss person lyfte fram vårt land som ett exempel på hur illa det kan gå, då visste jag direkt vad som skulle hända. Vi skulle försöka försvara oss, anstränga oss för att rentvå vårt namn och rykte. Och vi skulle misslyckas med det.

För man kan inte vinna mot en sådan person. Hen lyssnar inte på argument och förnuft, är bara intresserad av att få sina anhängare att haka på vad hen säger. Försöker man ställa hen till svars byter hen bara ämne och häver ur sig ännu mer dumheter. Och ”folket” lyssnar gärna på en sådan person, för att hen säger vad de vill höra.

De fanns redan på Jesu tid, de där människorna. De gjorde allt för att smutskasta Jesus och få folket att vända sig mot honom. Och vad gjorde Jesus då?

Han försökte inte argumentera med dem. Han försökte inte försvara sig. Han försökte inte få över folket på sin sida genom att angripa sina motståndare. För det mesta teg han bara. Men när han sa någonting, då sa han sanningen. Enkelt och rakt på.

En gång när en massa människor blev arga på honom, och försökte kasta ner honom från ett stup för att döda honom, gick han bara ”rakt igenom folkhopen och fortsatte sin väg”.

Har jag (du) modet att stå rak när jag (du) blir förtalad och angripen? Har jag (du) modet att bara vända och gå, fastän hela mitt (ditt) inre skriker att det är orättvist och fel, det jag (du) blir utsatt för?

Har jag (du) modet att bara säga sanningen, och sedan låta världen tro vad den vill?

[fb_button]

Häromdagen såg jag en dokumentär om fem ungdomar som blev dömda för ett grovt brott de inte hade begått, som satt ett antal år i fängelse för det, men som sedan blev frikända när den som verkligen hade begått brottet trädde fram (The Central Park Five).

I filmen berättar ungdomarna hur de försökte berätta sanningen, nämligen att de inte hade gjort det som de anklagades för, men att de blev hetsade och lurade att erkänna. Även i fängelset sa de hela tiden att de var oskyldiga. Till slut blev de alltså friade helt och hållet, men då var skadan redan skedd.

Att vara anklagad för någonting man inte har gjort, att försöka övertyga sina anklagare genom att säga sanningen, men att inte bli trodd, är nog bland det värsta som kan hända en. Jag har själv upplevt någonting liknande, och vet hur det kan kännas.

Sanningen ska göra er fria, sa Jesus. Men vad menade han med frihet?

Jesus blev själv oskyldigt anklagad, och dömd, och avrättad. Han var själva sanningen, men blev inte ”fri”. Inte som det såg ut, i alla fall.

Den som har blivit oskyldigt anklagad vet kanske att det inte alltid hjälper att säga som det är. Men om man nu ändå ska bli illa behandlad, då är det bättre att det händer för att man har gjort någonting bra, som de ”onda” människorna inte står ut med, än för att man själv har gjort någonting ont.

För min del föredrar jag helt klart att inte behöva lida alls. Jag tål ju inte ens att frysa om fötterna. Men om jag måste lida, då vill jag helst att det beror på att jag gör det som är gott och rätt.

Vad skulle du vara beredd att lida för?

[fb_button]

Jag tycker att jag ofta skriver om jobbiga saker, eftersom de känns angelägna. Samtidigt vill jag skriva positiva och uppmuntrande, för det tycker jag är ännu mer angeläget. Men när man pratar om den personliga tron på Gud blir det lätt en massa ”snuttegull”. Allt är så bra, så bra, och vi behöver inte bekymra oss om någonting alls, för Gud har full koll.

Det är ju sant, utifrån den kristna tron, att vi inte behöver oroa oss. Vi tror på en Gud som har en plan för världen och för mänskligheten. Även om vi upplever att vi befinner oss i det mörkaste mörka, även när vi inte kan se mer än tre centimeter längre än vår egen näsa, även när vi inte fattar hur sjutton livet ska kunna bli bra igen – då finns det en trygghet och ett hopp i den kristna tron.

Men det betyder inte att vi kan strunta i det som är jobbigt, eller att vi kan låta bli att kämpa för att dåliga saker ska bli bra. Vårt kristna hopp gäller just nu vårt inre liv, och den gemenskap vi har med varandra, vi som tror. En gång kommer Gud att göra någonting åt världen också, men tydligen inte just nu. Och så länge vi inte har sett att den framtiden är här måste vi själva göra vad vi kan för att förändra och förbättra oss själva och vår värld.

Det vi kanske oftast blir påminda om är det svåra och jobbiga. Därför kommer antagligen det att synas mest även i min blogg. Och när jag skriver om det som är ljust och glatt kommer jag antagligen också påminna om det mörka och tunga. Inte för att trycka ner oss, utan för att vi behöver se världen som den verkligen är.

För mig finns ingen större trygghet än att veta att Gud har full koll, även om det inte ser ut så när jag ser mig omkring i världen. Den tryggheten får mig att våga se, och att våga försöka göra någonting åt det jag ser.

[fb_button]