Eva, präst i Dalsland

TREDJE DAGEN I FASTEPERIODEN

Att fasta i betydelsen låta bli att äta vanlig mat är relativt vanligt. Då kan syftet vara att att till exempel rena kroppen eller att gå ner i vikt. Religiös fasta är av ett annat slag. Ibland gör man det för att man tror att lidande av olika slag är bra.

Men det finns inget egenvärde i lidande. Om man avstår från någonting som man i vanliga fall tycker om är det inte det eventuella lidande det leder till som är värdefullt. Syftet med att man avstå från någonting är inte lidandet i sig. Eller i alla fall borde det inte vara det.

Mitt (ditt) personliga lidande kan aldrig leda till någonting gott. Visserligen kan man genom att avstå från någonting, trots att det orsakar lidande, lära sig att man klarar sig utan just det eller att man kan uthärda det lidande kan upplever. Och det finns situationer då man känner behov av att avstå någonting, trots att det skapar lidande för en själv, för att det kan leda till att någon annan får det bättre. Men en ond människa blir inte god av att lida. Och en god människa blir inte mer god av att lida. Och framför allt – vårt eventuella lidande ger oss inga fördelar hos Gud. Själva lidandet leder inte till någon gudomlig belöning.

Det enda lidande vi inte klarar oss utan är det som Jesus led när han dog på ett tortyrredskap för omkring tvåtusen år sedan. Och inte ens det lidandet hade ett egenvärde. Jesus led inte för att få egna fördelar. Han led för att vi skulle slippa lida (Ef 2:16).

Så mycket större anledning för oss, då, att inte orsaka onödigt lidande, för oss själva eller för någon annan.

[fb_button]

ANDRA DAGEN I FASTEPERIODEN

När jag gick kyrkans grundkurs, för ett antal år sedan, skrev jag en uppsats som handlade om prästyrket. Jag gick igenom vad Bibeln säger om prästyrken och vad Svenska kyrkan säger.

Om du vill kan du läsa min uppsats här: Prästyrket uppsats till bloggen.

När jag känner mig otillräcklig eller ovärdig att bli präst kan jag hämta tröst och styrka i resultatet av mina undersökningar för uppsatsen. Framför allt av det avslutande stycket:

”I min undersökning har jag alltså kommit fram till att prästtjänsten i Svenska Kyrkan är i samklang med Nya Testamentets beskrivning av församlingsledarskap, med rötter i Gamla Testamentets judiska prästerskap. Jag har också funnit att Svenska Kyrkans förväntningar och krav på prästen visserligen är högt ställda, men att det en präst inte förväntas vara en felfri supermänniska. Det finns utrymme för misstag och upprättelse, och framför allt – genom vigningen har prästen fått sin kallelse bekräftad av både Gud och kyrkan, och kan därför känna sig trygg i sin uppgift.”

[fb_button]

Idag startar den kristna fastetiden inför påsk.

Det är inte något krav att man ska fasta. Varken kyrkan eller Gud säger att vi måste fasta. I stället får vi se fastan som en möjlighet.

Under fastetiden – eller under någon annan period som man själv bestämmer – kan man frigöra tid för att på ett särskilt sätt fokusera på sådant som man tycker är viktigt. Ursprungligen fastade man som en förberedelse för att ta emot Jesus Kristus på nytt i och med att man firade påskhögtiden.

Jag och min man har kommit överens om att avstå från att titta på film och att äta godis, två saker som vi ofta ägnar oss åt, helst samtidigt. Vi börjar idag och slutar på påskdagen.

Den tid som vi ”vinner” på att inte titta på film har vi tänkt ägna åt att på olika sätt komma närmare Gud och varandra. (Vi kommer inte att ”vinna” särskilt mycket tid på att inte äta godis, eftersom man kan göra det samtidigt som man gör annat, till exempel tittar på film.)

Har du tänkt fasta i år?

[fb_button]

Mycket av de oroligheter vi ser och hör talas om, både här i Sverige och i övriga världen, tror jag har att göra med en längtan efter tillhörighet.

Behovet av gemenskap med människor som tänker som man själv, eller som accepterar en som man är, är stort. De flesta av oss skulle nog inte klara oss särskilt länge utan en sådan gemenskap.

Känslan att man inte hör hemma någonstans kan leda till att man mer eller mindre omedvetet anpassar sig till någon grupp som man upplever tar emot en och accepterar en som man är.

Men i själva verket kan det mycket väl vara så att den gemenskap man söker blir till ett fängelse, där man formas till någonting annat än det man egentligen är.

Igår skrev jag om den kristna gemenskapen, där alla är välkomna. Trots det goda syftet med den gemenskapen finns det ändå en risk att man söker sig till den för att man känner behov av att tillhöra en grupp av något slag, i stället för att söka gemenskap med Gud själv. Det är inte fel i sig, men det kan bli väldigt tokigt, om det vill sig illa.

Ingen grupp eller gemenskap som ställer krav på att du ska vara på ett visst sätt för att få lov att vara med är OK. Det spelar ingen roll vilken. Krav på ett visst uppträdande eller på något särskilt sätt att tänka betyder att någonting är fel i den gruppen.

Till eftertanke: Ställer jag (du) och/eller min (din) kristna gemenskap felaktiga krav på dem jag (vi) möter, i stället för att låta eventuell förändring komma inifrån, som ett resultat av mötet med Gud själv?

[fb_button]

Att vara kristen är väldigt speciellt. Det är att vara medlem i en mycket exklusiv ”klubb” där inte vem som helst kan komma in. För att bli medlem i den kristna gemenskapen behöver man nämligen ha en tro på Jesus Kristus. Och det är det inte alla som har.

Men eftersom precis vem som helst kan börja tro på Jesus Kristus är den här exklusiva klubben väldigt inkluderande. Det krävs ingenting annat än just en tro på Jesus. Kön, ålder, hudfärg, kroppslängd, vikt, yrke, språk, nationalitet, utbildning, politisk färg, hälsa – ingenting av allt detta spelar någon roll för medlemskapet.

Tyvärr har vi människor, vi som själva räknar oss till den här gruppen, allt för ofta glömt bort vad som INTE krävs av oss för att bli medlemmar. Vi tittar snett på varandra, och på människor av olika slag, och vill sätta upp våra egna gränser för medlemskapet. Och det är förfärligt!

Det är bara den som har startat ”klubben”, Jesus Kristus själv, som kan bestämma vem som får vara med. Ingen vanlig medlem kan göra det. Ändå försöker vi.

Om du inte redan är medlem, och vill bli det – välkommen! Låt inte oss andra hindra dig, låt inte oss stänga ute dig, för det har vi inte någon rätt att göra!

Du behöver inte ens prata med någon av oss medlemmar för att själv komma med. Det räcker att du pratar med Jesus Kristus, som säger: ”… den som kommer till mig skall jag inte visa bort” (Joh 6:37).

(För säkerhets skull – jag menar INTE medlemskap i Svenska kyrkan eller någon annan kristen kyrka eller förening eller klubb. Det är någonting helt annat.)

(Rubriken ”den inkluderande exklusiviteten” har jag lånat av Björn Svärd.)

[fb_button]