Hurra för vårt könsneutrala personliga pronomen!

NIONDE DAGEN I FASTEPERIODEN

Jag skrev en dikt för rätt många år sedan som jag blev mycket nöjd med – utom den allra sista radens allra sista ord.

Där hade jag skrivit ”den”, eftersom det skulle rimma på ”vän” i raden ovanför.

Ordet ”den” i slutet av dikten syftar tillbaka på den cykel jag i dikten kallade för ”vän”, och det kändes väldigt konstigt att göra min vän till en sak igen, i slutraden.

Men nu finns det en lösning på mitt dilemma. Att jag inte har tänkt på det tidigare!!!

Så här står det i dikten, från och med nu:

Min cykelsadel är en sak
som ständigt misshandlar min bak.
Varenda gång jag kör i gupp
jag flyger obarmhärtigt upp
sen lika obarmhärtigt ner
tills ändan inte orkar mer.
Så fort min cykel börjar skumpa
jag känner hur min stackars rumpa
blir ömmare och ömmare.
En oinsatt bedömare
gav råd, och sa ”Byt sadel då!”
Han kunde inte alls förstå
att Majk, min cykel, är en vän.
Ett byte skulle såra hen.

🙂

(Om du vill kan du läsa fler av mina dikter på diktsidan.)

P.S.
Det finns språk som alltid har haft könsneutrala personliga pronomen. Finskan är ett av dem. Äras den som äras bör!

[fb_button]

Varför är det kallt i skuggan?

När jag går in i skuggan känner jag att det blir kallt. Varför?

Du vet nog svaret – solens strålar och värme når inte in i skuggan.

Jag har ett val – jag kan ställa mig där det är soligt eller där det inte är soligt. Men solen finns, var jag än ställer mig. Eller hur?

Ibland kan jag inte välja att ställa mig i solen, hur gärna jag än skulle vilja. Det kan bero på att det är mulet och att ingen sol tränger igenom molnen. Det kan bero på att jag är inomhus, dit solens strålar inte når. Det kan bero på att någonting skymmer solen just där jag står. Men oavsett vad som skymmer solen vet jag att den finns kvar på sin plats i universum.

På samma sätt kan man säga att det är med Gud. Ibland märker jag att Gud finns, ibland märker jag det inte. Ibland har jag själv valt att ställa mig någonstans där Guds närvaro inte märks. Ibland är det omständigheter som ligger utanför min egen kontroll som gör att jag tycker att Gud är frånvarande.

Men oavsett hur det ser ut eller känns, finns Gud ändå där. Hela tiden.

”Jag förtröstar på dig, Herre,
jag säger: Du är min Gud.
I din hand ligger mina dagar”
(Ps 31:15-16)

[fb_button]

Har Gud verkligen sagt …? (del 2)

SJUNDE DAGEN I FASTEPERIODEN

Häromdagen skrev jag om dialogen mellan Eva och ormen, i skapelseberättelsen i Bibeln, och hur ormen lurade Eva att först gå i försvarsställning och sedan, som ett resultat, själv ifrågasätta vad Gud hade sagt till henne.

Det finns absolut tillfällen då man behöver stå upp för det man tror på, och försvara det. Men ibland leder det inte till någonting gott, bara till fortsatt diskussion. Speciellt om anklagelsen gäller detaljer. Var det verkligen ALLA träd ni inte fick äta av? Menade Gud verkligen att ni skulle dö, på riktigt, om ni åt av trädet? Vilket träd, exakt, var det ni inte fick äta av? Var det bara de mogna frukterna ni skulle låta bli att äta, eller gällde det även omogna kart?

Ormen i den här berättelsen var inte intresserad av vad Gud ”verkligen” hade sagt. Hen ville bara förvirra Eva, och få henne att göra någonting annat än det hon egentligen borde göra.

Liknande saker händer nu också. Vissa debattinlägg syftar inte till att skapa klarhet, bara förvirring. Det är en mycket bra metod att försvaga sina motståndare.

Det kan också vara så att angreppen utmanar vår stolthet. Jag vet minsann bättre än den där personen, tänker man. Och så vill man visa hur duktig och kompetent man är. Men somliga diskussioner kan man aldrig ”vinna”.

Därför är det kanske inte alltid klokast att komma med motargument när någon ifrågasätter det vi tror på. Lyssna gärna på argumenten och kritiken, och fundera på om du tror att det stämmer. Men tänk efter riktigt noga innan du ger dig in i debatten. Ofta kanske det räcker att du själv vet vad du tror.

[fb_button]

Har Gud verkligen sagt …? (del 1)

FÖRSTA SÖNDAGEN I FASTETIDEN.

I den här söndagens text ur Gamla testamentet har den första kvinnan, Eva, en diskussion med en orm. Ormen ifrågasätter någonting som Gud har sagt till Eva. ”Har Gud verkligen sagt att …?”

Eva reagerar som man brukar reagera när någonting som man tror på blir ifrågasatt – hon gick i försvarsställning och talade om vad hon tyckte var sant. ”Nej, så här sa Gud till mig!”

Så fort hon gick i dialog med ormen hade ormen ett övertag över henne. Nu fick Eva veta vad (ormen tyckte att) Gud egentligen menade med det han sa. Eva tyckte tydligen att ormen var trovärdig, och resultatet blev att hon lyssnade mer på vad ormen sa än på Gud, fastän det var Guds egna ord det gällde.

Kanske har vi hört den här berättelsen många gånger. Kanske lyssnar vi inte så noga längre, vi vet ju hur det gick. Vi som predikar pratar kanske framför allt om resultatet, eller ”syndafallet”, som det brukar kallas. Men idag vill jag stanna vid själva händelsen.

Hade Eva kunnat göra på något annat sätt? Vad borde hon i så fall ha gjort?

Jag frågade en vän, för att höra vad hen tänkte. Svaret jag fick var mitt i prick:

”Eva borde ha frågat Gud vad han menade! Och om Gud inte var tillgänglig just då borde hon ha frågat Adam, som var med och hörde vad Gud sa till dem, om han mindes hur det var.”

I våra dagar handlar det ofta om tolkning. Vad betyder det som står i Bibeln? Vad är det egentligen vi tror på? Vad innebär det för mig, just nu?

Det finns ingen bättre metod än att gå till källan. Om du vill veta vad kristendomen handlar om, prata då med dem som tror på Jesus Kristus! Prata gärna även med dem som inte tror på Jesus, men de kan aldrig ge en rättvis bild av vad det är att tro på honom.

Och framför allt – låt ingen annan bestämma vad du själv ska tro eller inte tro! Vad det än gäller.

[fb_button]