Eva, präst i Dalsland

Vet du vem Paulus var? Jag tänker på den Paulus som skrev många av de brev som finns med i Bibeln.

Han var jude, skriftlärd (kunde massor om de judiska heliga texterna), till att börja med extremt kristendomsfientlig, blev sedan själv kristen.

Paulus var väldigt duktig på att berätta om Gud och att förklara varför Jesus är så viktig för oss människor. Han var beundrad av många, och ibland när man läser det han skrev i sina brev tycker man kanske att han var lite för säker på sig själv. Men inte alltid. Till exempel skrev han så här:

”Det är inte så att jag skulle förmå tänka ut något på egen hand, något som kommer från mig. Nej, min förmåga kommer från Gud.” (2 Kor 3:5)

Paulus var säker på att Gud hade kallat honom till att berätta om Jesus. Han gjorde därför det, berättade om Jesus, så ofta han fick tillfälle, för alla han träffade. Han använde alla sina kunskaper och all sin förmåga, all sin tid och energi, till att berätta om Jesus.

Paulus var stolt över sin kallelse, inte högmodig eller mallig. Han låtsades inte att han var sämre än han var, men insåg att allt han hade, allt han hade fått, det kom från Gud.

När man ska göra det man upplever att Gud vill att man ska göra, då behöver man ta vara på det man har fått av Gud, och använda alla de kunskaper, egenskaper och förmågor man har. Helt enkelt göra det bästa man kan. Som alltid.

Det är OK att tycka att man har gjort någonting bra, bara man inte ser ner på någon som inte har samma kunskaper eller förmågor som man själv.

Stolt. Inte mallig.

Paulus är en av mina förebilder. Jag hoppas att jag är lite lik honom.

När Gud leder oss behöver vi inte ha bråttom. Det finns en ”rätt tid” för allting, och om vi låter Gud leda våra steg faller saker och ting på plats, i rätt tid. Gud har inte bråttom.

Men att Gud inte har bråttom betyder inte nödvändigtvis att vi inte har bråttom, eller att det inte känns som om vi har bråttom. Ingen vet det bättre än jag, skulle jag tro.

Kanske handlar den där bråttomkänslan om att jag inte riktigt litar på Gud, på att han har full koll och att han leder mig. Förnuftsmässigt gör jag det, men kanske inte alltid känslomässigt.

Som väl är kräver inte Gud att jag (du) hela tiden ska komma ihåg att jag (du) kan lita på honom. Gud är pålitlig, även när inte jag (du) är det.

I morse läste jag om en gång när Jesus gav några religiösa besserwissrar svar på tal.

Är det rätt att betala skatt, frågade de? De frågade för att de ville sätta dit Jesus, och frågan var mer komplex än vi svenska 2000-talsmänniskor förstår. Vare sig Jesus svarade ja eller nej skulle han råka illa ut. Så vad svarade han?

På sitt vanliga smarta sätt svarade Jesus varken ja eller nej. I stället frågade han vems bild och namn som fanns på de mynt man på den tiden använde för att betala bland annat skatt. Samma fråga till oss här i Sverige idag (om man struntar i att vi aldrig betalar skatt med kontanter) skulle få svaret: Hans Majestät Konung Karl XVI Gustaf. För det är ju kungens namn och/eller bild som finns på våra svenska mynt, i alla fall på dem som är tillverkade efter 1973.

De religiösa besserwissrarna svarade snällt på frågan, och då sa Jesus: Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud. (Matt 22:21) På svenska blir det: Ge staten vad staten har rätt till och Gud vad Gud har rätt till. Pengar är bra till mycket, men Gud vill inte ha våra pengar, han vill ha vår själ. Vårt hjärta, för att göra det mer begripligt.

Jesus hade en märkvärdig förmåga att svara på fel fråga. De som bara ville sätta dit honom frågade en sak, och han svarade vad de egentligen behövde höra. Du kan, om du vill, läsa hela storyn här: Matt 22:15-22. Om du vill veta mer om varför det var en så knepig fråga kan du läsa på t.ex. den här sidan.

Samma sak kan hända oss också. Jesus (som inte är död och begraven och bortglömd, utan lever fortfarande) vet mer om mig (dig) än jag (du) gör själv. Därför kan det hända att när vi letar efter honom, efter bästa förmåga, då hittar vi någonting annat än det vi trodde att vi ville hitta.

Om du tänker efter, vad tror du då att du egentligen skulle behöva hitta?

Är det samma sak som du letar efter?

En av mina uppgifter som präst kommer att vara att prata med människor om Gud. Eftersom min tro på Gud är så viktig för mig, och eftersom jag tror att Gud är viktig för alla människor, känns det angeläget att få andra att bli intresserade av Gud. Men hur?

Nu för tiden ska allting gå fort, man tappar intresset om inte tempot är högt. Det kan verka som en bra idé att försöka presentera (sina tankar om) Gud på ett snabbt och lättillgängligt sätt.

Men det går inte att förklara Gud snabbt och enkelt.

Det betyder inte att Gud är komplicerad, eller att tron på Gud är komplicerad, eller kontakten med Gud är komplicerad. Hela grejen är egentligen att släppa det höga tempot, och bara vara, tillsammans med Gud.

Att säga ”Pröva själv!” kanske är det bästa sättet. Eller ”Kom och se!”

Men det finns en hake. Någon måste höra att man säger det.

Och då är jag tillbaka där jag började. Hur berättar man om Gud så att andra blir intresserade, och lyssnar?

Kanske du har något förslag?

Vem vill inte ha högre lön? Och lägre pris på det vi köper? Det vill jag också.

Men har vi verkligen insett konsekvenserna?

När pengar blir det enda som räknas, var hamnar vi då?

Då köper vi det billigaste, även om det också är det sämsta. Då anlitar vi den billigaste arbetskraften, även om den inte har de rätta kvalifikationerna. Då väger priset tyngre än både hälsa och miljö.

Vårt sätt att leva är inte hållbart. Med vår livsstil gräver vi vår egen grav.

Ändå är det ibland stor skillnad mellan hur vi, även jag, resonerar och hur vi, även jag, handlar.

Känner du igen dig?