Eva, präst i Dalsland

De senaste dagarna har jag skrivit om kärlek, och om att älska Gud. Igår ställde jag frågan om man kan bestämma sig för att älska, oberoende av vad man känner.

Ofta tänker vi nog att kärlek är en känsla. Och det är det ju. Vi känner kärlek till någon eller någonting. Den känslan kan vi antagligen inte bestämma oss för att ha, den bara finns där.

Men den del av kärleken som är en känsla är nyckfull. Den kommer och går. Ibland finns den, ibland finns den inte. Kärlekskänslan kan vi inte förlita oss på.

Det märks inte minst när en relation som bygger på känslor förändras när känslorna förändras. När vi inte längre känner att vi älskar varandra.

Jag tror att verklig kärlek inte bygger på känslor. Att verklig kärlek kan leda till känslor, men att den inte är beroende av vad man känner. Wikipedia har en artikel om kärlek. Där står att kärlek är ett spektrum av känslor och attityder, och att kärlek kännetecknas av en vilja att ge villkorslöst till någon eller något. Det tycker jag är en bra beskrivning av verklig kärlek.

Om det stämmer att kärlek är en attityd, en inställning, då kan man bestämma sig för att älska Gud, därför att man tror på Gud och litar på att han är god och bra och vill oss människor väl.

Och då går det att fortsätta att älska Gud även när de känslor av kärlek vi känner för Gud kommer och går. Precis som det går att fortsätta att älska en människa även om kärlekskänslorna kommer och går.

Fortsättning följer.

[fb_button]

Igår ställde jag frågan vad kärlek ÄR, till skillnad från vad kärlek gör eller känner. Jag tycker inte att det är så lätt att besvara den frågan. Mycket lättare är det att beskriva hur den som älskar känner sig eller handlar.

I Bibeln finns två grundläggande regler för kärlek, både för det judiska folket på den tiden och för alla andra människor i alla andra tider:

Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft. (5 Mos 6:5, Matt 22:37)

och

Du skall älska din nästa som dig själv. (3 Mos 19:18, Matt 22:39)

Du SKA älska, står det. Det är en uppmaning.

Betyder det att man kan bestämma sig för att älska, oavsett vad man känner?

Fortsättning följer.

Igår skrev jag om Augustinus ord ”Älska Gud och gör vad du vill”. Jag frågade också var det innebär att ”älska Gud”. En logisk följdfråga skulle kunna vara ”Vad innebär det att älska?”

I Hebréerbrevet i Bibeln beskrivs kärleken så här:

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. (1 Kor 13:4-7)

Men det beskriver väl snarare vad kärleken känner eller gör. Kanske man kan säga att om man känner och gör på det viset, då vet man att man älskar.

Så om man älskar Gud, då känner och gör man på det viset för Gud.

Men vad ÄR kärlek, då?

Fortsättning följer.

Kyrkofadern Augustinus lär ha sagt de orden. (Eller var det ”Älska, och gör vad du vill?” Idag passar den formuleringen inte lika bra för mitt syfte.) Det skulle kunna vara den enda regel vi människor behöver.

Att älska Gud och göra vad man vill låter ju bra. Enkelt att komma ihåg. Borde vara lätt att följa också. Eller?

I praktiken märker i alla fall jag att det inte är fullt så enkelt som man skulle kunna tro.

Den fråga som behöver svar är – vad innebär det att älska Gud?

Ibland får jag intrycket att det som gäller för många av oss människor är ”Alla på en gång, och jag först!”

Om ingenting spelar någon roll, då är det förstås viktigt att se till att man själv får det man vill ha. Eller det man själv tror att man behöver.

Då blir andra människor inte så viktiga. Den viktigaste personen är jag själv.

Men när jag (du) har fått det jag (du) behöver för att överleva och ha det ganska bra, kan jag (du) då inte börja tänka lite mer på andra människor också?

Det kanske inte är så att ingenting spelar någon roll? Kanske finns det ganska mycket som spelar roll?

Kanske det faktiskt ändå är så, när jag (du) tänker efter, att det finns en hel del som spelar väldigt stor roll?