Eva, präst i Dalsland

Idag är det den tredje söndagen i fastetiden. Temat för den här söndagen är ”Kampen mot ondskan”.

Egentligen är kampen mellan det onda och det goda väldigt ojämn. Det onda är i underläge, och det goda, Gud själv, kommer att vinna. Ingen tvekan om det. Det är ju Gud som håller oss alla, och allting runt omkring oss, vid liv (Apg 17:25). Om Gud slutade att vilja att vi finns, då skulle vi bara upphöra att existera. Och i samma veva skulle även ondskan ta slut.

Jag för min del föredrar att hålla mig till det goda, till Gud. Inte i första hand för att Gud och det som är gott kommer att gå segrande ur striden, utan för att jag mår så mycket bättre när jag söker mig till det som är gott och bra.

Gör inte du också det?

ARTONDE DAGEN I FASTEPERIODEN

När Gud gjorde vår värld, och oss människor, står det i Bibeln att ”Gud såg att det var gott” (1 Mos 1:31). Världen är i grunden något bra. Att vi gör vårt bästa för att förstöra den förändrar inte den saken.

Därför är det min tro att Gud inte tänker förstöra det han har gjort, att han i stället kommer att rensa och rena både oss människor och världen vi lever i.

Jag hoppas att det händer snart.

Idag såg jag filmen om de fantastiska vidundren. Då slog det mig – nästan alla action/fantasy/sci-fi/etc-filmer handlar om kampen mellan ont och gott.

Polarisering, svart och vitt, vi och de. Känns det igen?

Det var väl ingen nyhet, direkt. Men idag kändes det som en ny insikt, för mig. Att så mycket av det vi hör och ser och läser förstärker den bilden.

Vi tror så lätt att kampen mellan det onda och det goda är detsamma som kampen mellan mig och dig, mellan oss och dem, mellan terrorister och flyktingar, eller mellan stormakter med kärnvapenkapacitet.

Men det är fel.

Kampen mellan ont och gott handlar inte om oss och dem, utan om mig – och mig. Om dig – och dig. Om de – och de. Om oss – och oss.

Vi har alla kapacitet till både gott och ont. Vi har alla ett val. Ibland vet vi inte om det, men det är så.

Men i stället för att sträva efter att bli det bästa vi kan bli – jag och du, vi alla – så pekar vi på varandra och säger ”det är hen!” eller ”det är de där människorna!” Och så glömmer vi bort den kamp vi själva bär omkring på, hela tiden. Jag. Och du.

”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag,” skriver aposteln Paulus i Romarbrevet i Bibeln (Rom 7:19).

Det onda i världen är verkligt. Vi har nog alla känt av det, sett resultatet av det, upplevt känslan av maktlöshet inför det. Men om jag och du – och du, och du, och du – vägrar att följa det onda vi ser omkring oss, eller bär inom oss, då har det ingen makt alls.

Aposteln Jakob skriver: ”Stå emot [det onda], och [det] skall fly för er. Närma er [det goda], och [det] skall närma sig er.” (Jak 4:7-8)

Man kan sätta många namn på ”det onda” och ”det goda”, men det gör ingen skillnad. Närmar vi oss det som är gott (eller eller den som är god) blir vi själva bättre människor. Närmar vi oss det som är ont (eller eller den som är ond) blir vi själva sämre människor.

Vad väljer du?

Eller, ja, det blir förstås en virtuell cybertårta jag bjuder på, eftersom det är den sextonde dagen i fasteperioden, då jag och min man har valt att avstå från godis/kakor (och att titta på film).

När jag hade ett café, för länge, länge sen, brukade jag bjuda på tårta lite då och då. Inte särskilt affärsekonomiskt, men väldigt trevligt. 🙂

Om jag inte kom på någon annan anledning att fira och bjuda på tårta brukade jag göra det för att

”Detta är den dag som HERREN har gjort;
låt oss på den fröjdas och vara glada.”

(Ps 118:24 enligt den äldre bibelöversättningen.
I Bibel 2000 står det inte riktigt likadant.)

Det är en anledning att fira som gäller varje dag, året runt.

FEMTONDE DAGEN I FASTEPERIODEN

Med tanke på hur riskabelt det är att leva är det rätt fantastiskt att vi ändå överlever. Rätt som det är kan vi drabbas av en eller annan sjukdom, eller råka ut för någon olycka, eller komma i vägen för ett fordon av något slag, eller möta någonting annat i livet som får svåra konsekvenser.

Vi borde inte ha överlevt så här länge. Vi borde inte kunna leva, över huvud taget, när man tänker efter. Oddsen är emot oss.

Men vi lever. Och vi överlever.

Min tro är att vi är beskyddade från att drabbas fullt ut av konsekvenserna av vårt sätt att leva. Beskyddade av Gud. Beskyddade för att han har en plan för vår, alltså mänsklighetens, framtid.

Gud vill att vi ska överleva. Därför har vi fortfarande inte lyckats utplåna oss själva. Därför har vi fortfarande inte förstört vår värld helt och hållet. Därför finns det fortfarande kärlek i världen.

Guds plan är att vi inte bara ska överleva, utan verkligen leva fullt ut. Tillsammans med Gud, som är vår uppfinnare och tillverkare.

[fb_button]