Eva, präst i Dalsland

När en viss person lyfte fram vårt land som ett exempel på hur illa det kan gå, då visste jag direkt vad som skulle hända. Vi skulle försöka försvara oss, anstränga oss för att rentvå vårt namn och rykte. Och vi skulle misslyckas med det.

För man kan inte vinna mot en sådan person. Hen lyssnar inte på argument och förnuft, är bara intresserad av att få sina anhängare att haka på vad hen säger. Försöker man ställa hen till svars byter hen bara ämne och häver ur sig ännu mer dumheter. Och ”folket” lyssnar gärna på en sådan person, för att hen säger vad de vill höra.

De fanns redan på Jesu tid, de där människorna. De gjorde allt för att smutskasta Jesus och få folket att vända sig mot honom. Och vad gjorde Jesus då?

Han försökte inte argumentera med dem. Han försökte inte försvara sig. Han försökte inte få över folket på sin sida genom att angripa sina motståndare. För det mesta teg han bara. Men när han sa någonting, då sa han sanningen. Enkelt och rakt på.

En gång när en massa människor blev arga på honom, och försökte kasta ner honom från ett stup för att döda honom, gick han bara ”rakt igenom folkhopen och fortsatte sin väg”.

Har jag (du) modet att stå rak när jag (du) blir förtalad och angripen? Har jag (du) modet att bara vända och gå, fastän hela mitt (ditt) inre skriker att det är orättvist och fel, det jag (du) blir utsatt för?

Har jag (du) modet att bara säga sanningen, och sedan låta världen tro vad den vill?

[fb_button]

Häromdagen såg jag en dokumentär om fem ungdomar som blev dömda för ett grovt brott de inte hade begått, som satt ett antal år i fängelse för det, men som sedan blev frikända när den som verkligen hade begått brottet trädde fram (The Central Park Five).

I filmen berättar ungdomarna hur de försökte berätta sanningen, nämligen att de inte hade gjort det som de anklagades för, men att de blev hetsade och lurade att erkänna. Även i fängelset sa de hela tiden att de var oskyldiga. Till slut blev de alltså friade helt och hållet, men då var skadan redan skedd.

Att vara anklagad för någonting man inte har gjort, att försöka övertyga sina anklagare genom att säga sanningen, men att inte bli trodd, är nog bland det värsta som kan hända en. Jag har själv upplevt någonting liknande, och vet hur det kan kännas.

Sanningen ska göra er fria, sa Jesus. Men vad menade han med frihet?

Jesus blev själv oskyldigt anklagad, och dömd, och avrättad. Han var själva sanningen, men blev inte ”fri”. Inte som det såg ut, i alla fall.

Den som har blivit oskyldigt anklagad vet kanske att det inte alltid hjälper att säga som det är. Men om man nu ändå ska bli illa behandlad, då är det bättre att det händer för att man har gjort någonting bra, som de ”onda” människorna inte står ut med, än för att man själv har gjort någonting ont.

För min del föredrar jag helt klart att inte behöva lida alls. Jag tål ju inte ens att frysa om fötterna. Men om jag måste lida, då vill jag helst att det beror på att jag gör det som är gott och rätt.

Vad skulle du vara beredd att lida för?

[fb_button]

Jag tycker att jag ofta skriver om jobbiga saker, eftersom de känns angelägna. Samtidigt vill jag skriva positiva och uppmuntrande, för det tycker jag är ännu mer angeläget. Men när man pratar om den personliga tron på Gud blir det lätt en massa ”snuttegull”. Allt är så bra, så bra, och vi behöver inte bekymra oss om någonting alls, för Gud har full koll.

Det är ju sant, utifrån den kristna tron, att vi inte behöver oroa oss. Vi tror på en Gud som har en plan för världen och för mänskligheten. Även om vi upplever att vi befinner oss i det mörkaste mörka, även när vi inte kan se mer än tre centimeter längre än vår egen näsa, även när vi inte fattar hur sjutton livet ska kunna bli bra igen – då finns det en trygghet och ett hopp i den kristna tron.

Men det betyder inte att vi kan strunta i det som är jobbigt, eller att vi kan låta bli att kämpa för att dåliga saker ska bli bra. Vårt kristna hopp gäller just nu vårt inre liv, och den gemenskap vi har med varandra, vi som tror. En gång kommer Gud att göra någonting åt världen också, men tydligen inte just nu. Och så länge vi inte har sett att den framtiden är här måste vi själva göra vad vi kan för att förändra och förbättra oss själva och vår värld.

Det vi kanske oftast blir påminda om är det svåra och jobbiga. Därför kommer antagligen det att synas mest även i min blogg. Och när jag skriver om det som är ljust och glatt kommer jag antagligen också påminna om det mörka och tunga. Inte för att trycka ner oss, utan för att vi behöver se världen som den verkligen är.

För mig finns ingen större trygghet än att veta att Gud har full koll, även om det inte ser ut så när jag ser mig omkring i världen. Den tryggheten får mig att våga se, och att våga försöka göra någonting åt det jag ser.

[fb_button]

Medan jag den senaste veckan eller så har varit krigsdrabbad, har jag passat på att fortbilda mig som människa, samhälls- och världsmedborgare genom att titta på den ena dokumentären efter den andra.

Det jag ser gör mig rädd. Det är så mycket som händer i världen, så mycket som ger anledning till verklig oro.

Men så i morse blev jag påmind om några rader i Bibeln som jag gärna vill dela med mig av till dig:

”Inte ens i den mörkaste dal
fruktar jag något ont,
ty du är med mig”
(Ps 23:4)

Vare sig vi tror på Gud eller inte lever vi alla i samma värld. Vi delar alla samma mänskliga villkor, löper samma risker och kan drabbas av samma sjukdomar och svårigheter. Det händer att vi ”vandrar i dödsskuggans dal” (som det stod i en tidigare bibelöversättning), där vi inte kan se någonting annat än det mörkaste mörka.

Tron på Gud som den gode ”herden” kan ge trygghet och hopp, mitt i det allra svåraste. Jag (du) är aldrig helt ensam. Det finns en som alltid är nära mig (dig), och som verkligen bryr sig om både mig och dig.

[fb_button]

Just nu upplever jag rent fysiskt en av konsekvenserna av att vi människor, som grupp betraktat, har valt att gå vår egen väg i stället för att följa Gud.

Vi har fått i uppdrag att ta hand om den värld vi lever i. När det går bra för vår värld går det också bra för oss. Men vi tar inte hand om den, vi missbrukar den. Och det får konsekvenser.

Jag ska inte beskriva vad som kommer upp ur mina luftrör när jag hostar, eller vad som kommer ut ur min näsa när jag snyter mig. Du har själv upplevt samma sak. Det är resultatet av ett ständigt pågående krig.

När vi inte samarbetar med den värld vi lever i och är en del av, då motarbetar den oss. Ofantliga mängder bakterier och baciller gör sitt bästa för att ta kål på oss, bryta ner oss och utplåna oss.

Oavsett vad en del säger blir man inte automatiskt frisk och hel när man börjar tro på Gud. Vi lever alla i samma värld, och tar gemensamt konsekvenserna av mänsklighetens vägval. Men när man lyssnar på och litar på den som har tänkt ut och konstruerat oss, då blir det lättare att förstå hur man kan samarbeta med naturen i stället för att motarbeta den. Och då mår man åtminstone bättre inuti, i sitt hjärta.

[fb_button]