Jag tycker att jag ofta skriver om jobbiga saker, eftersom de känns angelägna. Samtidigt vill jag skriva positiva och uppmuntrande, för det tycker jag är ännu mer angeläget. Men när man pratar om den personliga tron på Gud blir det lätt en massa ”snuttegull”. Allt är så bra, så bra, och vi behöver inte bekymra oss om någonting alls, för Gud har full koll.
Det är ju sant, utifrån den kristna tron, att vi inte behöver oroa oss. Vi tror på en Gud som har en plan för världen och för mänskligheten. Även om vi upplever att vi befinner oss i det mörkaste mörka, även när vi inte kan se mer än tre centimeter längre än vår egen näsa, även när vi inte fattar hur sjutton livet ska kunna bli bra igen – då finns det en trygghet och ett hopp i den kristna tron.
Men det betyder inte att vi kan strunta i det som är jobbigt, eller att vi kan låta bli att kämpa för att dåliga saker ska bli bra. Vårt kristna hopp gäller just nu vårt inre liv, och den gemenskap vi har med varandra, vi som tror. En gång kommer Gud att göra någonting åt världen också, men tydligen inte just nu. Och så länge vi inte har sett att den framtiden är här måste vi själva göra vad vi kan för att förändra och förbättra oss själva och vår värld.
Det vi kanske oftast blir påminda om är det svåra och jobbiga. Därför kommer antagligen det att synas mest även i min blogg. Och när jag skriver om det som är ljust och glatt kommer jag antagligen också påminna om det mörka och tunga. Inte för att trycka ner oss, utan för att vi behöver se världen som den verkligen är.
För mig finns ingen större trygghet än att veta att Gud har full koll, även om det inte ser ut så när jag ser mig omkring i världen. Den tryggheten får mig att våga se, och att våga försöka göra någonting åt det jag ser.
[fb_button]