Eva, präst i Dalsland

Klagovisorna, en av böckerna i Bibeln, är precis som namnet säger full av en massa klagorop. Det är Gamla testamentets gudsfolk, Israel, som talar i boken. De har blivit tillfångatagna av fiender, och lever som krigsfångar, eller kanske som flyktingar, i främmande land. Jämmer och elände, rakt genom hela boken.

Men mitt i alltihop kommer det, hoppet om räddning:

”Men Herrens nåd tar inte slut,
hans barmhärtighet upphör aldrig.
Varje morgon är den ny –
stor är din trofasthet.”
(Klag 3:22-23)

Den som (liksom jag) har den tidigare svenska bibelöversättningen i minnet känner nog igen den här formuleringen:

”HERRENS nåd är det att det inte är ute med oss”
(Klag 3:22-23 i 1917 års översättning)

Jag tycker att de orden är till stor glädje och tröst, när jag tänker på hur vi människor ställer till det för oss.

Det är INTE ute med oss!

Om det bara berodde på oss skulle det nog snart vara det. Men det är inte vi som kommer att få sista ordet. Det är Gud. Och Gud har inte gett upp hoppet om oss.

Därför behöver inte jag (du) heller göra det.

Gud är alltid på samma plats som jag (du). Eftersom man inte kan se Gud kan man uppleva att han är långt borta. Ändå är han här, just här där jag (du) är.

Bibelns kung David skriver om det här, i Psalm 139 i Psaltaren:

”Herre, du rannsakar mig och känner mig.
Om jag står eller sitter vet du det,
fast du är långt borta vet du vad jag tänker.
Om jag går eller ligger ser du det,
du är förtrogen med allt jag gör.
Innan ordet är på min tunga
vet du, Herre, allt jag vill säga.
Du omger mig på alla sidor,
jag är helt i din hand.
Den kunskapen är för djup för mig,
den övergår mitt förstånd.
Var skulle jag komma undan din närhet?
Vart skulle jag fly för din blick?
Stiger jag upp till himlen, finns du där,
lägger jag mig i dödsriket, är du också där.
Tog jag morgonrodnadens vingar,
gick jag till vila ytterst i havet,
skulle du nå mig även där
och gripa mig med din hand.
Om jag säger: Mörker må täcka mig,
ljuset omkring mig bli natt,
så är inte mörkret mörkt för dig,
natten är ljus som dagen,
själva mörkret är ljus.”

David hade stor personlig erfarenhet av att umgås med Gud. Han var utvald att bli kung, men det dröjde lång tid innan han verkligen blev det. Och under den tiden fick han uppleva många svårigheter och motgångar. Ändå visste han hela tiden att Gud var med honom. Det står att han ”hämtade styrka hos Herren, sin Gud”.

Hur vet man, personligen, att Gud alltid är nära?

Mitt eget svar är att den samlade information och erfarenhet jag har tillgång till, från Bibeln, från andra kristna, och från mig själv, säger mig att det är så. Jag upplever inte alltid att Gud är nära. Men när jag ser tillbaka på mitt liv tycker jag mig märka att det ändå är så.

Vad har du för erfarenhet av att Gud är nära?

Det sägs att bästa sättet att få en vän är att själv vara en vän.

Men för den som aldrig har upplevt vänskap eller kärlek är det inte så lätt att ”vara en vän”. Har man ingen egen erfarenhet av att vara sedd och efterlängtad kan det vara svårt att sträcka ut en hand till någon annan. Man förväntar sig ju bara att den andra personen ska reagera negativt. Och man kanske inte orkar bli avvisad en gång till.

Kanske första steget då får vara att man är en vän åt sig själv?

Som sin egen vän behandlar man sig själv så som man skulle önska att andra behandlar en. Man tar hand om sig själv, och gör snälla saker åt sig själv.

Sen kanske man kan börja, lite försiktigt, att vara en vän åt någon annan också.

Det kanske låter konstigt i dina öron, att man ska vara en vän åt sig själv. Men handen på hjärtat – är jag (du) alltid vänligt inställd till mig (dig) själv?

Kanske det är dags att börja där, för oss alla?

Kanske redan idag?

Ibland tror jag att vi har avskaffat det sunda förnuftet. Att vi har beskyddat bort vårt behov av att tänka själva.

Så fort vi upptäcker en potentiell fara vill vi göra den ofarlig. Till exempel genom lagstiftning eller genom säkerhetsanordningar.

Men vad händer med oss människor om vi aldrig behöver använda vårt eget sunda förnuft, om vi aldrig behöver vara uppmärksamma på vad som kan vara farligt för oss?

Jag tycker att det verkar som om vi håller på att trubba av inte bara vårt sunda förnuft, utan även insikten att det vi gör får konsekvenser. För oss själva, och för andra människor.

Hur har det påverkat dig?

Idag är det Jungfru Marie bebådelsedag, enligt kyrkans kalender. Men vem var den där Maria, egentligen?

Det står inte så mycket om Maria i Bibeln. Hon var mamma till Jesus. Vi möter henne några gånger i evangelierna, och så en gång i Apostlagärningarna.

Den här söndagen berättar vi i kyrkan om när Maria fick besök av en ängel (Luk 1:25-38). Hon fick då veta att hon skulle föda Guds son.

Hur det gick till, rent konkret, har det spekulerats mycket i. Jag för min del tror att Gud skapade ett färdigt litet foster i Marias livmoder ungefär på samma sätt som Gud skapade världen – genom att helt enkelt vilja att det skulle hända.

Det finns mycket att säga om Maria, om vad som berättas om henne i Bibeln och om vad människor har tänkt och trott om henne. Jag tror jag får återkomma till det.

Jag har predikat om Marias möte med ängeln. Om du vill kan du läsa min predikan här: Predikan Fjärde advent 2015