Har du tänkt på att det ibland kan kännas lättare att drabbas av det man är rädd för än att gå omkring och vara rädd för det? Och att man kan ägna många år åt att vara rädd för någonting som aldrig händer?
Jag tror att det ofta är själva rädslan som är vår värsta fiende, inte det vi är rädda för.
Jo, visst finns det saker som man verkligen ska vara rädd för, och undvika så mycket man kan. Men en hel del annat av det som skrämmer oss är egentligen inte så farligt som vi tror.
I Bibeln talas om en fiende till mänskligheten. Fienden kallas djävulen eller satan och målas emellanåt upp som en farlig och skrämmande varelse. Men aposteln Jakob skriver att om vi ”står emot” djävulen så flyr han för oss. Farligare än så är han tydligen inte. På samma sätt tror jag att det är med de flesta av våra rädslor. Om vi bara samlar tillräckligt mycket mod för att sluta springa från det vi är rädda för, och vänder oss om och ser ”fienden” i ögonen, då märker vi att det inte var så farligt som vi trodde.
Samma sak lär för övrig gälla även för troll. Om ett troll träffas av solens strålar, alltså konfronteras med det goda, spricker det. Eller förstenas, enligt wikipedia.
Vad är du rädd för, som du kanske borde samla mod att vända dig om och se i ögonen? Kanske det är dags för det nu?
[fb_button]