Har Gud verkligen sagt …? (del 2)

SJUNDE DAGEN I FASTEPERIODEN

Häromdagen skrev jag om dialogen mellan Eva och ormen, i skapelseberättelsen i Bibeln, och hur ormen lurade Eva att först gå i försvarsställning och sedan, som ett resultat, själv ifrågasätta vad Gud hade sagt till henne.

Det finns absolut tillfällen då man behöver stå upp för det man tror på, och försvara det. Men ibland leder det inte till någonting gott, bara till fortsatt diskussion. Speciellt om anklagelsen gäller detaljer. Var det verkligen ALLA träd ni inte fick äta av? Menade Gud verkligen att ni skulle dö, på riktigt, om ni åt av trädet? Vilket träd, exakt, var det ni inte fick äta av? Var det bara de mogna frukterna ni skulle låta bli att äta, eller gällde det även omogna kart?

Ormen i den här berättelsen var inte intresserad av vad Gud ”verkligen” hade sagt. Hen ville bara förvirra Eva, och få henne att göra någonting annat än det hon egentligen borde göra.

Liknande saker händer nu också. Vissa debattinlägg syftar inte till att skapa klarhet, bara förvirring. Det är en mycket bra metod att försvaga sina motståndare.

Det kan också vara så att angreppen utmanar vår stolthet. Jag vet minsann bättre än den där personen, tänker man. Och så vill man visa hur duktig och kompetent man är. Men somliga diskussioner kan man aldrig ”vinna”.

Därför är det kanske inte alltid klokast att komma med motargument när någon ifrågasätter det vi tror på. Lyssna gärna på argumenten och kritiken, och fundera på om du tror att det stämmer. Men tänk efter riktigt noga innan du ger dig in i debatten. Ofta kanske det räcker att du själv vet vad du tror.

[fb_button]

Har Gud verkligen sagt …? (del 1)

FÖRSTA SÖNDAGEN I FASTETIDEN.

I den här söndagens text ur Gamla testamentet har den första kvinnan, Eva, en diskussion med en orm. Ormen ifrågasätter någonting som Gud har sagt till Eva. ”Har Gud verkligen sagt att …?”

Eva reagerar som man brukar reagera när någonting som man tror på blir ifrågasatt – hon gick i försvarsställning och talade om vad hon tyckte var sant. ”Nej, så här sa Gud till mig!”

Så fort hon gick i dialog med ormen hade ormen ett övertag över henne. Nu fick Eva veta vad (ormen tyckte att) Gud egentligen menade med det han sa. Eva tyckte tydligen att ormen var trovärdig, och resultatet blev att hon lyssnade mer på vad ormen sa än på Gud, fastän det var Guds egna ord det gällde.

Kanske har vi hört den här berättelsen många gånger. Kanske lyssnar vi inte så noga längre, vi vet ju hur det gick. Vi som predikar pratar kanske framför allt om resultatet, eller ”syndafallet”, som det brukar kallas. Men idag vill jag stanna vid själva händelsen.

Hade Eva kunnat göra på något annat sätt? Vad borde hon i så fall ha gjort?

Jag frågade en vän, för att höra vad hen tänkte. Svaret jag fick var mitt i prick:

”Eva borde ha frågat Gud vad han menade! Och om Gud inte var tillgänglig just då borde hon ha frågat Adam, som var med och hörde vad Gud sa till dem, om han mindes hur det var.”

I våra dagar handlar det ofta om tolkning. Vad betyder det som står i Bibeln? Vad är det egentligen vi tror på? Vad innebär det för mig, just nu?

Det finns ingen bättre metod än att gå till källan. Om du vill veta vad kristendomen handlar om, prata då med dem som tror på Jesus Kristus! Prata gärna även med dem som inte tror på Jesus, men de kan aldrig ge en rättvis bild av vad det är att tro på honom.

Och framför allt – låt ingen annan bestämma vad du själv ska tro eller inte tro! Vad det än gäller.

[fb_button]

Varför plåga sig?

TREDJE DAGEN I FASTEPERIODEN

Att fasta i betydelsen låta bli att äta vanlig mat är relativt vanligt. Då kan syftet vara att att till exempel rena kroppen eller att gå ner i vikt. Religiös fasta är av ett annat slag. Ibland gör man det för att man tror att lidande av olika slag är bra.

Men det finns inget egenvärde i lidande. Om man avstår från någonting som man i vanliga fall tycker om är det inte det eventuella lidande det leder till som är värdefullt. Syftet med att man avstå från någonting är inte lidandet i sig. Eller i alla fall borde det inte vara det.

Mitt (ditt) personliga lidande kan aldrig leda till någonting gott. Visserligen kan man genom att avstå från någonting, trots att det orsakar lidande, lära sig att man klarar sig utan just det eller att man kan uthärda det lidande kan upplever. Och det finns situationer då man känner behov av att avstå någonting, trots att det skapar lidande för en själv, för att det kan leda till att någon annan får det bättre. Men en ond människa blir inte god av att lida. Och en god människa blir inte mer god av att lida. Och framför allt – vårt eventuella lidande ger oss inga fördelar hos Gud. Själva lidandet leder inte till någon gudomlig belöning.

Det enda lidande vi inte klarar oss utan är det som Jesus led när han dog på ett tortyrredskap för omkring tvåtusen år sedan. Och inte ens det lidandet hade ett egenvärde. Jesus led inte för att få egna fördelar. Han led för att vi skulle slippa lida (Ef 2:16).

Så mycket större anledning för oss, då, att inte orsaka onödigt lidande, för oss själva eller för någon annan.

[fb_button]

Vad är en ”präst”?

ANDRA DAGEN I FASTEPERIODEN

När jag gick kyrkans grundkurs, för ett antal år sedan, skrev jag en uppsats som handlade om prästyrket. Jag gick igenom vad Bibeln säger om prästyrken och vad Svenska kyrkan säger.

Om du vill kan du läsa min uppsats här: Prästyrket uppsats till bloggen.

När jag känner mig otillräcklig eller ovärdig att bli präst kan jag hämta tröst och styrka i resultatet av mina undersökningar för uppsatsen. Framför allt av det avslutande stycket:

”I min undersökning har jag alltså kommit fram till att prästtjänsten i Svenska Kyrkan är i samklang med Nya Testamentets beskrivning av församlingsledarskap, med rötter i Gamla Testamentets judiska prästerskap. Jag har också funnit att Svenska Kyrkans förväntningar och krav på prästen visserligen är högt ställda, men att det en präst inte förväntas vara en felfri supermänniska. Det finns utrymme för misstag och upprättelse, och framför allt – genom vigningen har prästen fått sin kallelse bekräftad av både Gud och kyrkan, och kan därför känna sig trygg i sin uppgift.”

[fb_button]