Eva, präst i Dalsland

ANDRA SÖNDAGEN I FASTETIDEN

Ibland vet man inte hur man ska kunna tro på Gud.

Kanske livet känns tungt och motigt, som om ingenting fungera som det ska, och som om alla vägar framåt verkar stängda.

Kanske det har hänt saker som inte borde få hända, särskilt inte om Gud finns.

Kanske är man helt ensam om att tro på Gud, medan alla människor omkring en inte tror.

Kanske man blir hånad, hatad och hotad till livet, bara för att man tror på Jesus.

Kanske man släpper sin tro, bara öppnar händerna och låter den falla, eftersom man inte kan se hur man ska kunna fortsätta att tro.

Och ändå gör man det.

Jesus säger: ”Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå under, och ingen skall rycka dem ur min hand.” (Joh 10:28)

[fb_button]

Häromdagen skrev jag om ljus och mörker, och att det är kallt i skuggan.

För att ta bort mörkret och skuggan behöver man inte göra någonting särskilt med just mörkret och skuggan. Man behöver bara tända ett ljus eller en lampa. Mörkret kan aldrig ta bort ljuset, men ljuset kan ta bort mörkret.

Det må se mörkt ut i världen, men ljuset finns där ändå. Tittar man noga kan man se det. Det finns många tecken på att värme, kärlek och godhet besegrar det som är ont, kallt och kärlekslöst. ”Det sanna ljuset lyser redan”, skriver aposteln Johannes.

Jesus säger: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.” (Joh 8:12)

[fb_button]

TIONDE DAGEN I FASTEPERIODEN

Varför ska man läsa Bibeln, egentligen? Kan det vara någon vits med det?

Bibeln är en mycket, mycket, MYCKET gammal bok. Den är skriven i en annan tid, i en annan del av världen, och på ett helt annat sätt att skriva än vad som är vanligt idag. Det gör att det kan kännas besvärligt att läsa Bibeln, och svårt att ta till sig det som står i den.

Jag kan komma på flera olika skäl till att man ”ska” läsa Bibeln.

1) I Bibeln finns samlat vad många olika människor har tänkt om Gud genom tiderna. Det är bra att vi inte behöver börja från början, var och en av oss, utan att vi kan lära av varandra, och av dem som har levt och tänkt och upplevt, före oss.

Man brukar prata om att ”uppfinna hjulet på nytt” när man inte tar tillvara tidigare erfarenheter, utan börjar från början i stället. Människan skiljer sig från (de flesta av) djuren på det viset att vi kan lära oss av varandra. Ta vara på den möjligheten!

Fortsättning följer.

[fb_button]

NIONDE DAGEN I FASTEPERIODEN

Jag skrev en dikt för rätt många år sedan som jag blev mycket nöjd med – utom den allra sista radens allra sista ord.

Där hade jag skrivit ”den”, eftersom det skulle rimma på ”vän” i raden ovanför.

Ordet ”den” i slutet av dikten syftar tillbaka på den cykel jag i dikten kallade för ”vän”, och det kändes väldigt konstigt att göra min vän till en sak igen, i slutraden.

Men nu finns det en lösning på mitt dilemma. Att jag inte har tänkt på det tidigare!!!

Så här står det i dikten, från och med nu:

Min cykelsadel är en sak
som ständigt misshandlar min bak.
Varenda gång jag kör i gupp
jag flyger obarmhärtigt upp
sen lika obarmhärtigt ner
tills ändan inte orkar mer.
Så fort min cykel börjar skumpa
jag känner hur min stackars rumpa
blir ömmare och ömmare.
En oinsatt bedömare
gav råd, och sa ”Byt sadel då!”
Han kunde inte alls förstå
att Majk, min cykel, är en vän.
Ett byte skulle såra hen.

🙂

(Om du vill kan du läsa fler av mina dikter på diktsidan.)

P.S.
Det finns språk som alltid har haft könsneutrala personliga pronomen. Finskan är ett av dem. Äras den som äras bör!

[fb_button]

När jag går in i skuggan känner jag att det blir kallt. Varför?

Du vet nog svaret – solens strålar och värme når inte in i skuggan.

Jag har ett val – jag kan ställa mig där det är soligt eller där det inte är soligt. Men solen finns, var jag än ställer mig. Eller hur?

Ibland kan jag inte välja att ställa mig i solen, hur gärna jag än skulle vilja. Det kan bero på att det är mulet och att ingen sol tränger igenom molnen. Det kan bero på att jag är inomhus, dit solens strålar inte når. Det kan bero på att någonting skymmer solen just där jag står. Men oavsett vad som skymmer solen vet jag att den finns kvar på sin plats i universum.

På samma sätt kan man säga att det är med Gud. Ibland märker jag att Gud finns, ibland märker jag det inte. Ibland har jag själv valt att ställa mig någonstans där Guds närvaro inte märks. Ibland är det omständigheter som ligger utanför min egen kontroll som gör att jag tycker att Gud är frånvarande.

Men oavsett hur det ser ut eller känns, finns Gud ändå där. Hela tiden.

”Jag förtröstar på dig, Herre,
jag säger: Du är min Gud.
I din hand ligger mina dagar”
(Ps 31:15-16)

[fb_button]