Eva, präst i Dalsland

Igår skrev jag att synd är allting som gör att vi inte kan komma nära Gud.

På sätt och vis kan man säga att synd är att jag (du) gör saker som hindrar mig (dig) från att komma nära Gud. Men det är inte så enkelt som att det finns en lista med saker som vi ska låta bli, så är allting frid och fröjd.

Eftersom vi människor, som har ansvar för både oss själva och den jord vi lever på, alltså vi människor som grupp, har valt att gå vår egen väg, utan att lyssna på Gud, så har vi tvingat hela jorden att följa med på den vägen.

Jorden kan inte göra si eller så på egen hand, det mesta som händer med den beror på oss människor. Om vi gjorde allting rätt skulle jorden vara en mycket bättre plats att leva på. Men det gör vi ju inte.

Därför kan man säga att både vi själva och vår jord befinner oss ”i synd”. Utan att riktigt kunna ta oss därifrån.

Om det inte vore för Jesus, alltså.

Fortsättning följer.

Vad tänker du på när du hör ordet ”synd”?

Kanske tänker du på vad man inte får göra, vad som är förbjudet? Syndakatalog? Straff och dom? Världens bortvändhet från Gud? Någonting annat?

Kanske ordet bara är obegripligt för dig?

Vad just du tänker på beror antagligen på vilken generation du tillhör, och på hur van du är vid kyrkans språk och traditioner.

Varje gång vi firar nattvard i kyrkan använder vi ordet synd. Men vi förklarar det inte så ofta. Det är ett besvärligt och svårbegripligt ord.

Jag skulle vilja säga att ”synd” betyder att inte kunna vara nära Gud. Eller snarare själva orsaken till att inte kunna vara nära Gud.

Gud är helt och hållet ren, och helig. Bara den som själv är helt och hållet ren och helig kan komma nära Gud. Och det är ingen av oss, varken jag eller du.

Du kanske tror att Gud bestämmer vad som är synd och vad som inte är synd, alltså vad som får komma nära Gud och vad som inte får det. Men det tror inte jag.

Jag tror att det ligger i Guds själva natur, att det som inte är helt och hållet rent och heligt helt enkelt förintas av att komma i närheten av Gud. Precis som att allting som närmar sig solen brinner upp.

Det är därför vi har Jesus. Som ett filter, som gör det möjligt för oss, som inte är helt och hållet rena och heliga, att ändå komma nära Gud.

Fortsättning följer.

Jag börjar med en tyst minut, för dem som drabbats av gårdagens händelser i Stockholm.

– – – – – – – – – – – – – – – –

Häromdagen skrev jag om att lita på Gud med tanken men inte med känslan. Du kanske tycker att det verkar konstigt? Jag ska försöka förklara.

Tänk på en trappa, eller en trappavsats, som är gjort helt och hållet i gallerdurk, som man ser rakt igenom. Tänk dig sedan att den där trappan befinner sig väldigt högt upp från marken. Som man alltså kan se under sig, genom gallret.

Jag kan inte gå på en sån där trappa. Knappast ens om den är nära marken. Höjdskräck, kallas det.

Jag vet, med min tanke, att trappan kommer att hålla. Visst, den kan gå sönder, för det kan allting. Men den kommer troligtvis inte att gå sönder just när jag kliver på den. Men mina känslor bryr sig inte om vad min tanke försöker säga. Och jag klarar inte att gå ut på trappan.

Nu ska du inte tro att jag jämför Gud med en gallertrappa. Jämförelsen handlar om mig, inte om Gud. Men det är alltså så att även när min tanke vet att Gud är pålitlig, och inte kommer att ”krascha” under mina fötter, så att säga, så är det ändå inte säkert att mina känslor instämmer.

Det sägs att man kan vänja sig av med höjdskräck, genom träning.

Jag tror säkert att det också går att vänja sig vid att lita på Gud även med sina känslor.

Jag jobbar på det.

För en stund sedan rapporterades ett eventuellt terrordåd i vår huvudstad, en händelse som åtminstone vid första anblicken liknar andra händelser, på andra platser.

Man kan aldrig gardera sig mot ondska, eller mot onda gärningar. Det kommer alltid att finnas risk för oss, för mig och för dig, att utan att förtjäna det drabbas av andra människors vansinnesdåd, ute i världen eller här hemma i vårt land. Vi måste göra allt vi kan för att det inte ska hända. Men vi behöver också inse att livet inte lämnar några garantier.

Det gäller inte bara terrorattacker eller andra ondskefulla händelser. Vi kan faktiskt dö när som helst, vem som helst av oss. Även utan inblandning utifrån. Egentligen är det ett under att det inte händer oftare.

Men fastän livet är värt så otroligt mycket, även för mig, är det ännu mer värdefullt att LEVA medan man lever. Om vi lever en enda dag till, eller många långa år, behöver vi ta vara på varje ögonblick, som det vore vårt sista.

Nej, jag menar inte att vi ska vara rädda för att dö. Tvärtom! Rädsla gör oss ofta handlingsförlamade, och då njuter vi inte särskilt mycket av att leva.

Jag för min del är övertygad om att livet är mer än bara det vi kan se och höra runt omkring oss, och mer än bara vårt jordiska mänskliga liv. Den övertygelsen gör det lättare för mig att inte vara rädd.

Jag känner sorg och bestörtning, och jag lider med alla som direkt eller indirekt har blivit drabbade av dagens händelser. Men jag tänker inte vara rädd. Jag skulle antagligen vara det om det var jag själv eller mina anhöriga som drabbades. Men jag tar inte ut den rädslan i förskott.

Hur hanterar du dina rädslor?

Varje gång jag provar baddräkt i en affär blir jag lika förvånad. Är det verkligen jag, där i spegeln?

Min inre självbild ser nämligen helt annorlunda ut. Där är jag smal, som jag var när jag gick i gymnasiet.

Det spelar tydligen ingen roll hur ofta jag provar baddräkt i en affär och ser min verkliga bild i spegeln. Jag tror ändå att jag är smal.

Det är viktigt att ha en korrekt självbild. Det får man genom att titta på sig själv i en spegel och inte vara rädd för vad man kan få se där, eller genom att göra en rättvis inre bedömning av sig själv. Risken är annars att man går omkring och tror att man är sämre än man är. Eller bättre.

Eller köper fel storlek på baddräkt.