Eva, präst i Dalsland

Igår skrev jag om två av Jesus lärjungar, som inte kunde låta bli att tala om vad de hade sett och hört. Nyckelordet är ”sett”.

De hade själva, med egna ögon, sett Jesus, efter hans död. De visste av egen erfarenhet att han inte längre var död. Och det var inte bara de två som hade sett honom, utan alla lärjungarna, och så många som femhundra människor på en gång.

Vi som lever nu har inte själva sett den levande Jesus med våra fysiska ögon. Vi kan ha ”sett” honom för vår inre syn, och det kan vara tillräckligt för att vi ska vara övertygade om att han lever. Men de som levde då, och såg honom med sina fysiska ögon efter hans död, de visste.

Och de kunde inte låta bli att berätta om det.

Igår skrev jag om Jesus död och uppståndelse, att man kan tänka att det verkligen har hänt eller att det är en legend. Jag frågade också om du skulle vara beredd att dö för någonting som inte var sant.

Att människor är beredda att gå i döden för sin övertygelse är ingen nyhet. Vi har ju också helt nyligen, på mycket nära håll, sett det hända.

Men så var det inte för de första kristna, de som levde den allra närmaste tiden efter Jesus. De dog visserligen för sin tro, men de tog inte sina egna liv, de dödades av andra. Och de blev dödade för att de vägrade att ge upp sin tro, sin övertygelse om att Jesus Kristus dog på riktigt och blev levande igen på riktigt.

När de som bestämde i landet befallde två av Jesus lärjungar att hålla tyst med det där, att inte prata om det eller berätta om det för andra, svarade de: ”Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört.”

Det var så viktigt för dem att berätta för andra om Jesus att de var beredda att dö för det.

Att för sin övertygelses skull vara beredd att döda oskyldiga människor, utan att ens försöka prata med dem, är en helt annan sak.

Nu har vi firat påsk. Skärtorsdag – den sista måltiden Jesus åt tillsammans med sina lärjungar. Långfredag – Jesus dödsdag. Påskdagen – Jesus uppståndelsedag.

Spelar det någon roll om Jesus verkligen blev levande igen, på riktigt, efter att verkligen ha dött, på riktigt?

Hela Nya testamentet handlar om just det, att Jesus, som var död, inte längre var död, utan levande igen. De som levde tillsammans med Jesus på den tiden ägnade resten av sina liv åt att berätta för andra om det. Många av dem fick sätta livet till för att de var övertygade om den saken.

Skulle du riskera ditt liv för någonting som inte var verkligt, bara ett rykte, en myt, en önskedröm?

Idag är det skärtorsdagen, den dag då Jesus delade bröd och vin med sina lärjungar i det som brukar kallas den sista måltiden. Vi påminns om den måltiden varje gång vi delar nattvarden med varandra i våra kristna kyrkor och gemenskaper.

Vi går nu in i påsken, då vi firar det som Jesus gjorde för oss när han först dog och sedan blev levande igen. Hans död och uppståndelse ger oss liv, ett liv som är mer än bara kropp och tanke, ett liv som börjar redan här och nu, medan vi fortfarande lever.

Jag tar paus från bloggandet några dagar, och önskar dig en god och välsignad påsk. Min förhoppning är att även du ska få del av det liv som Jesus har vunnit åt oss. Kanske för första gången den här påsken?

I Harry Potters värld kan man svänga med sitt trollspö och säga en trollformel, så slipper man göra tråkiga eller svåra saker, som till exempel diska eller bära en tung låda. Mycket praktiskt, kan man tycka.

Jag har många gånger önskat att Hermione Grangers väska, den som rymmer precis hur mycket som helst fastän den är ganska liten, skulle finnas i verkligheten. Men det gör den inte. Och man kan inte trolla bort behovet av att själv göra tråkiga eller svåra saker.

Ibland hör jag någon prata om bön, och framför allt orden ”I Jesu namn”, som om det vore ett trollspö eller en magisk formel. Det var inte förrän jag befallde tapeten i Jesu namn som jag lyckades få upp den på väggen helt rak, sa en bekant till mig en gång. Jag kommenterade inte det, men tänkte desto mer.

Om vi använder Jesusnamnet, eller våra böner, som magiska formler, för att vi vill slippa sådant som är tråkigt eller svårt, då har vi missat någonting viktigt.

Jesus är vägen till Gud, och alla våra böner är samtal med Gud. Varken Jesusnamnet eller andra böner är våra tjänare, som vi kan använda hur vi vill, för våra egna syften.

Jag tror fullt och fast att Gud gör under när vi ber. Ibland får vi se undren, ibland syns de inte för våra ögon. Och jag är övertygad om att det alltid händer någonting när vi ber, oavsett om vi märker det eller inte.

Men vi ska aldrig tro att Gud är vår tjänare, eller att den hjälp Gud ger oss är till för vår personliga bekvämlighet, för att vi ska slippa vanligt hårt arbete.