Eva, präst i Dalsland

Som präst kommer jag att möta döden regelbundet, kanske flera gånger varje vecka.

Inte min egen död, eller mina anhörigas eller vänners död, utan avlidna församlingsbor, som jag kanske har lärt känna medan de levde, eller också inte ens har träffat.

Jag tror inte att man någonsin vänjer sig vid döden. Särskilt inte när den kommer plötsligt, eller till personer som normalt sett borde ha leva länge till. Eller till barn.

Vi behöver alla bearbeta vår rädsla för döden, så att vi, när den väl kommer, inte drabbas av panik. Alldeles särskilt gäller det de av oss som har till arbete att finnas där för dem som har förlorat sina nära och kära.

Eller, jo, nog kan man drabbas av panik även om man har försökt att försona sig med insikten att även jag en dag kommer att dö. Ingen kan väl veta hur man kommer att reagera, när det verkligen gäller. Men man gör klokt i att fundera igenom sitt liv och sin kommande död, medan man fortfarande har möjlighet att göra det. Helst innan det blir akut.

Som troende kristen är jag övertygad om att livet inte tar slut när vi dör. Det liv vi lever här på jorden just nu, det tar förstås slut. Men den som dör slutar inte att finnas till. Man brukar prata om att själen är odödlig.

Jag önskar att du också har (eller får) en tro på att det finns en som älskar dig medan du lever, och som tar emot dig när du dör.

Som det står i psalmen: ”… alltid här och evigt där.” (Ps 43 i vår svenska psalmbok.)

”Nu är det inte långt emellan människornas hus,
men långt emellan hjärta och hjärta.”

Så skrev diktaren Nils Ferlin redan 1933. Jag tycker tråkigt nog att hans ord stämmer lika bra idag. Vi bor och lever tätt ihop, i alla fall i våra städer, men misstror och tittar snett på varandra.

Hur ska vi få våra hjärtan att närma sig varandra?

Det finns en liknelse som kanske passar här, den om cykelhjulet och ekrarna:

Om Gud är cykelhjulets nav och vi är ekrarna, då kommer vi automatiskt närmare varandra när vi närmar oss Gud.

Det går inte att kämpa sig in mot navet som man klättrar på karriärstegen. Vi har alla varsin eker, med vår egen kontaktyta mot Gud, och varken kan eller behöver tävla med varandra om Guds uppmärksamhet och kärlek.

Jag vill gärna tänka att man, för att verkligen kunna närma sig Gud, behöver vara vänd utåt, mot omgivningen och mot världen. Med ryggen mot navet, som är Gud, eftersom vi litar på att han tar hand om oss.

I den tryggheten kan vi älska och bry oss om varandra, hjärta intill hjärta.

TJUGOFÖRSTA DAGEN I FASTEPERIODEN.

Finns det en väg, en lära, en tro, som är ”den enda rätta”? Kan man säga att någonting är sant för alla människor? Hur tänker du om det?

– – – paus för eftertanke – – –

Vill du veta vad jag tänker?

Min tanke är att om allting är relativt, alltså om det finns en ”rätt tro” för varje enskild människa, om det finns lika många ”sanningar” om Gud som det finns individer i världen, då är ingen av dem ”sann”. Då finns det bara uppfattningar och åsikter, inga sanningar.

Den kristna tron säger att det finns en sanning som gäller för alla, överallt, genom alla tider. Sanning, inte åsikt. Vare sig vi gillar det eller inte.

Det är en tro som grundar sig i vad Jesus själv har sagt, enligt vad hans lärjunge Johannes skriver i sitt evangelium:

”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” (Joh 14:6)

Den Fader som Jesus pratar om är den som har tänkt ut och format hela vår värld, allting vi kan se och höra och ta på, och allt som är för stort eller för smått för att vi ska kunna begripa det.

Enligt den kristna läran kommer alla människor att behöva ta ställning, för eller emot Jesus Kristus. Aposteln Paulus skriver att alla knän ska böjas för Jesus Kristi namn och att alla tungor ska bekänna att Jesus är herre. (Fil 2:9-11)

Det innebär, enligt den kristna tron, att alla, både de som tror och de som inte tror, både de som vill och de som inte vill, kommer att bli tvungna att se och inse vad som är sant och vad som inte är sant.

Du får givetvis tro precis vad du vill. Jag hoppas bara att du har funderat ordentligt, och grundar din egen personliga uppfattning på någonting som du är övertygad om är sant.

Idag är det den tredje söndagen i fastetiden. Temat för den här söndagen är ”Kampen mot ondskan”.

Egentligen är kampen mellan det onda och det goda väldigt ojämn. Det onda är i underläge, och det goda, Gud själv, kommer att vinna. Ingen tvekan om det. Det är ju Gud som håller oss alla, och allting runt omkring oss, vid liv (Apg 17:25). Om Gud slutade att vilja att vi finns, då skulle vi bara upphöra att existera. Och i samma veva skulle även ondskan ta slut.

Jag för min del föredrar att hålla mig till det goda, till Gud. Inte i första hand för att Gud och det som är gott kommer att gå segrande ur striden, utan för att jag mår så mycket bättre när jag söker mig till det som är gott och bra.

Gör inte du också det?

ARTONDE DAGEN I FASTEPERIODEN

När Gud gjorde vår värld, och oss människor, står det i Bibeln att ”Gud såg att det var gott” (1 Mos 1:31). Världen är i grunden något bra. Att vi gör vårt bästa för att förstöra den förändrar inte den saken.

Därför är det min tro att Gud inte tänker förstöra det han har gjort, att han i stället kommer att rensa och rena både oss människor och världen vi lever i.

Jag hoppas att det händer snart.