Som präst kommer jag att möta döden regelbundet, kanske flera gånger varje vecka.
Inte min egen död, eller mina anhörigas eller vänners död, utan avlidna församlingsbor, som jag kanske har lärt känna medan de levde, eller också inte ens har träffat.
Jag tror inte att man någonsin vänjer sig vid döden. Särskilt inte när den kommer plötsligt, eller till personer som normalt sett borde ha leva länge till. Eller till barn.
Vi behöver alla bearbeta vår rädsla för döden, så att vi, när den väl kommer, inte drabbas av panik. Alldeles särskilt gäller det de av oss som har till arbete att finnas där för dem som har förlorat sina nära och kära.
Eller, jo, nog kan man drabbas av panik även om man har försökt att försona sig med insikten att även jag en dag kommer att dö. Ingen kan väl veta hur man kommer att reagera, när det verkligen gäller. Men man gör klokt i att fundera igenom sitt liv och sin kommande död, medan man fortfarande har möjlighet att göra det. Helst innan det blir akut.
Som troende kristen är jag övertygad om att livet inte tar slut när vi dör. Det liv vi lever här på jorden just nu, det tar förstås slut. Men den som dör slutar inte att finnas till. Man brukar prata om att själen är odödlig.
Jag önskar att du också har (eller får) en tro på att det finns en som älskar dig medan du lever, och som tar emot dig när du dör.
Som det står i psalmen: ”… alltid här och evigt där.” (Ps 43 i vår svenska psalmbok.)