”Nu är det inte långt emellan människornas hus,
men långt emellan hjärta och hjärta.”
Så skrev diktaren Nils Ferlin redan 1933. Jag tycker tråkigt nog att hans ord stämmer lika bra idag. Vi bor och lever tätt ihop, i alla fall i våra städer, men misstror och tittar snett på varandra.
Hur ska vi få våra hjärtan att närma sig varandra?
Det finns en liknelse som kanske passar här, den om cykelhjulet och ekrarna:
Om Gud är cykelhjulets nav och vi är ekrarna, då kommer vi automatiskt närmare varandra när vi närmar oss Gud.
Det går inte att kämpa sig in mot navet som man klättrar på karriärstegen. Vi har alla varsin eker, med vår egen kontaktyta mot Gud, och varken kan eller behöver tävla med varandra om Guds uppmärksamhet och kärlek.
Jag vill gärna tänka att man, för att verkligen kunna närma sig Gud, behöver vara vänd utåt, mot omgivningen och mot världen. Med ryggen mot navet, som är Gud, eftersom vi litar på att han tar hand om oss.
I den tryggheten kan vi älska och bry oss om varandra, hjärta intill hjärta.