En vän berättade för mig att hen brukade ha ett ”svart hål i själen”. Ett stort bottenlöst tomrum som liksom suger in allting i sig utan att någonsin bli fullt.
Att ha ett sådant svart hål i själen är starkt ångestladdat. Hur ska jag bli av med hålet? Hur ska jag fylla det? Vad ska jag ta mig till?
Min vän försökte fylla hålet, eller rättare sagt komma ifrån det, på alla möjliga sätt. Frenetiskt köp och sälj. Droger och andra missbruk. Och det verkade ibland hjälpa, men bara för stunden.
Men så kom det ett ögonblick…
Ja, det var förstås inte ett ögonblicks verk. Snarare en lång och tidvis smärtsam process. Men i alla fall kom det ett ögonblick då min vän kunde tro på att hen är älskad. Älskad på riktigt. Älskad för sin egen skull. Älskad av Gud. Och då hände någonting med det där svarta hålet.
Hålet finns kvar, berättar min vän. Men nu är det inte längre bottenlöst. Nu fungerar det som en resonanslåda, säger hen. Guds kärlek vibrerar där inne, till hen själv och vidare ut till dem hen möter.
Hålet är nu fullt av Guds ljus, och ångesten är borta.