Häromdagen berättade jag att vår bil började slamra olycksbådande, och att vi blev stående vid vägen i åtskilliga timmar i den mörkaste natt. Här kommer fortsättningen.
Medan vi satt där i bilen och väntade på att bli hämtade sa vi till varandra att vi kanske skulle be att Gud skulle laga bilen åt oss. Men det kändes inte riktigt som om det var rätt bön att be. Däremot tyckte vi att vi kunde be att det som var fel med bilen skulle gå att rätta till utan att det kostade för mycket. Så det gjorde vi.
Dagen efter blev vi skjutsade tillbaka till bilen, för att försöka köra den till närmaste verkstad. Vi började köra mycket långsamt, och den andra bilen följde efter. Det slamrade fortfarande lika mycket, och det kändes mycket nervöst, alltihop.
Efter bara en liten bit signalerade föraren i den andra bilen ivrigt, och vi stannade igen. Vi fick då veta att ett av framhjulen vinglade väldigt, och såg ut att sitta löst. När vi kände på bultarna kunde vi i stort sett vrida på dem med bara händerna, så löst satt de. Vi vred åt dem ordentligt, och då kunde vi utan problem köra som vanligt med bilen igen, utan slammer.
Jag räknar därför ännu fler välsignelser:
Föraren i följebilen uppmärksammade att hjulet satt löst.
Hjulet ramlade inte av i farten.
Vi behövde inte betala för någon reparation av bilen.
Om man vill – och det vill jag – kan man också säga att Gud svarade på vår bön.
Därför säger jag – TACK, Gud! 🙂
Verkligen ett tacksägelseämne.
Både att det gick att åtgärda och att inget ont hände.