Säga vad man vill om en statsreligion, den förser i alla fall samhället med gemensamma normer.
Nej, jag försvarar inte den gamla statskyrkan. Den kristna tron ska och måste vara både personlig och frivillig. Det ska vara kärlek som styr, inte rädsla och tvång.
Men visst var det praktiskt när det fanns ett regelverk för etik och moral, ett regelverk som samhället hade gemensamt. Man behöver någonting att jämföra med, att relatera till. Och när vi tar bort Gud ur ekvationen har vi inte längre en given norm att falla tillbaka på, och att föra vidare till nästa generation.
Det förvånar mig inte ett dugg att mobbing, näthat, diskriminering och andra mindre önskvärda tendenser verkar öka, trots att arbetet för att få bort dem också ökar. För varför ska jag bry mig om hur en annan människa mår eller har det, särskilt inte en människa som jag inte har en personlig relation till, när det är jag själv som är min främsta prioritet?
Om inte våra hjärtan förändras, alla människors hjärtan, är vi förlorade, hur vi än kämpar med våra beteenden, och hur mycket lagar och regler vi än skriver ihop som ersättning för grundläggande etik och moral.
Verklig kärlek, inte rädsla eller tvång, är det enda som kan få samhället, och världen, på fötter.
Bra skrivet!