Vågar du ta risken?

Har du hört talas om profeten Jesaja?

Jesaja fick se Gud i en uppenbarelse, eller vision. Han förstod då att Gud var ren och helig, och upplevde att han själv var både o-helig och o-ren. Gud sände då, i synen, en ängel som rörde vid Jesajas läppar med ett glödande kol, för att symboliskt göra honom ren.
Sedan hörde Jesaja Gud fråga vem han skulle kunna sända som sin budbärare, och då ropade Jesaja: ”Sänd mig!” (Om du vill kan du läsa storyn här: Jes 6:1-8.)

Jag tycker att det var mycket modigt av Jesaja att anmäla sig frivilligt till det uppdraget.

För när Gud kallar får man oftast inte veta i förväg vad uppdraget innebär. Det är kanske lite grand som att föda barn. Om man i förväg visste hur fruktansvärt ont det skulle göra (oftast, men inte alltid), då skulle man kanske aldrig våga skaffa barn. Men när man har fött barnet, och håller det i sin famn, då tycker man (oftast, men inte alltid) att det var värt all smärta och allt besvär.

Att följa Guds kallelse kan var både jobbigt och smärtsamt. Men det är också en källa till stor glädje.

Vågar du ta risken att ta emot ett uppdrag från Gud?

Gör då som Jesaja, och säg till Gud: ”Sänd mig!”

Säg inte: ”Jag är för gammal”

Temat för gudstjänsterna i söndags var ”Sänd mig”. En av texterna handlade om en person som Gud kallade till att vara profet. Den personen protesterade, och sa: ”Jag är för ung!”

Men alla är vi inte unga. En del av oss är både ”äldre” och ”gamla”.

Säg inte: ”Jag är för gammal” när Gud kallar dig!

Titta bara på mig! Jag är snart sextio år gammal, och är på väg att bli präst.

Alla är inte kallade att bli präst. Men Gud har uppgifter åt oss allihop.

Vilka är dina uppgifter i Guds rike?

Beatles och dokumentärfilm

För en tid sedan såg jag en dokumentärfilm om 60-talspopgruppen The Beatles. Eftersom jag (genom min äldre bror) växte upp med Beatles var det riktigt roligt att se alla gamla foton och filmklipp från den tid då gruppen var aktiv.

Jag tänkte då på att det som lyftes fram i dokumentären nästan bara var det positiva, det roliga och trevliga. Och det är ju inte så konstigt. Man vill ju minnas det som var bra.

Men så är det inte med alla dokumentärer.

En riktigt gammal dokumentär berättar om goda människor som gjorde bra saker. Den berättar om onda människor som gjorde dåliga saker. Men den berättar också om bra människor som gjorde dåliga saker.

Den dokumentär jag tänker på är Bibeln.

Vad kan det betyda att Bibeln inte förskönar, utan berättar som det verkligen var?

Döden är en del av livet

Vi människor vill så gärna veta vems ”fel” allting är. Om vi inte kan återställa det som har gått snett är det som om det ändå känns lite bättre om vi kan hitta någon att lägga skulden på.

Särskilt tydligt blir det när någon vi älskar har gått bort i förtid.

Vems fel är det att min kära inte längre finns här hos mig? Vems ansvar var det att förhindra min käras död? Vem ska jag kräva på gottgörelse för min förlust?

Men tänk om det inte var någons ”fel”? Tänk om det inte finns någon att ställa till svars, eller kräva gottgörelse av?

Ibland är det förstås någon eller några som har gjort fel, avsiktligt eller av misstag. Men det kan faktiskt också vara så att ingen är ansvarig, att döden har inträffat utan att någon har orsakat den.

För döden är en del av livet. Döden är en av konsekvenserna av att vi människor har valt att hålla Gud utanför våra liv. Utan Gud måste livet en dag ta slut. Utan Gud dör människor, både goda och mindre goda människor, alldeles för tidigt.

Vi vill gärna vara våra egna Gudar, leva våra liv som vi själva vill, inte lyssna på den som har tänkt ut och gjort oss.

Men det får konsekvenser att välja bort Gud.

När vi inte vill ha Gud i våra liv måste vi själva ta ansvar för allting. Också för liv och död.

Då kan vi inte lägga allt ansvar på ”någon annan”. Då måste vi ta på oss vår egen del av ansvaret.

Eller som det står i en av kyrkans bekännelseböner:

”Jag har inte älskat dig [dvs Gud] över allting,
inte min nästa som mig själv.
Genom min synd [dvs det som står i de två första raderna]
är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår
och har del i världens bortvändhet från dig [dvs Gud].”

Verklig frihet är
att ta sitt eget ansvar,
att låta alla andra själva ta på sig sitt eget ansvar.

Att låta Gud vara Gud.