Idag fick jag veta att en av mina vänner har dött, efter en tids sjukdom. Även om döden är en naturlig del av livet, och fastän min vän var troende och nu har flyttat hem till Gud, så är det alltid smärtsamt att förlora en vän.
En av de uppgifter som jag tror kan vara bland de svåraste en präst har att utföra är att hålla begravning för någon som man har känt och älskat. Ibland blir man ombedd att göra det. Då får man vara professionell, och inte ge utlopp för sin egen sorg och smärta under begravningen. En präst ska naturligtvis inte vara kall och känslolös, men sörja och vara ledsen får man göra när man har utfört sina uppgifter som präst.
Den här psalmen, nummer 189 i den svenska psalmboken, är för Anna:
1. Bliv kvar hos mig, se, dagens slut är när.
Bliv kvar, o Herre, snart är natten här.
Då allting annat sviker och bedrar,
du ende trogne tröstare, bliv kvar.
6. Ej fruktar jag, då du är när i nåd.
Då viker smärtan, aldrig fattas råd.
Av gravens fasa ej ett spår är kvar,
och döden mist sin udd, när dig jag har.
7. Ditt kors skall skina för min blick, när sist
jag somnar in, o Herre Jesus Krist.
Då viker natten, morgon bräcker klar.
I liv, i död bliv, Herre, hos mig kvar.
Om du vill kan du läsa hela psalmen här: Bliv kvar hos mig